Bitterhet?

Har haft en hemsk vecka på jobbet. Kommit hem och haft migränliknande huvudvärk nästan varenda dag. Förra helgen fick jag också veta att mina föräldrar tydligen är rejält osams eftersom mamma ändrat sin relationsstatus på FB, utan att berätta för pappa eller någon annan innan. Jag sa åt henne att jag tycker att hon och pappa hanterat skilsmässan riktigt dåligt; ingen av dem har sagt nåt åt oss barn; hade det inte varit för att pappa satt upp skilsmässopapperna i hallen (det är det första man ser när man kommer innanför dörren hos honom) hade nog ingen av oss vetat att skilsmässan gått igenom. Hon förstod inte alls vad jag pratade om; hon hade ju ringt till alla barnen och berättat att de separerat. Visst, det stämmer, men det är inte samma sak som att ansöka om och få skilsmässa.

Dessutom tyckte jag att det var direkt olämpligt att hon annonserade sitt nya förhållande på FB utan att säga nåt till nån. På det blev svaret; "ja, men jag hade tänkt berätta det för alla när ni kom hit till nyår, men eftersom ni inte kom så gjorde jag så här istället." Jaha, ja, tack så mycket. Eller som syrran sa: "Jaha, så nu är det vårt fel då alltså?!" Ja, tydligen. Jag ville inte starta ett regelrätt gräl, så jag lät det vara, men det kändes ändå skönt att få säga vad jag tyckte, för det är annars nåt som INTE är populärt i den här familjen! Ha gärna en åsikt, men håll den för dig själv för all del.

För att göra saker och ting ännu värre så råkar det vara min 30-års dag om ca 2 veckor. Vete farao vad jag ska göra med de där föräldrarna tills dess. Jag hoppas de kan hålla sams en kväll åtminstone.

När jag och L började prata om arrangemanget kring sagda födelsedag säger han: "Ja, jag var tvungen att tacka nej till en resa med jobbet till Kittelfjäll. Jag trodde det var i vår, men det var tydligen den 7-10 februari." Jag vet inte om det var formuleringen "var tvungen att" som störde mig, eller om det var sättet han sa det på; som att han gjort en STOOOR uppoffring för min skull. Lite senare frågade jag försiktigt: "ville du väldigt gärna åka?" Svaret gjorde mig inte direkt bättre till mods: "tja, det hade ju varit roligt. Men det är ju som det är....."Han lät helt uppgiven också; "ja, vad är väl en bal på slottet....." Det var nästan så att jag fick för mig att han ville att jag skulle säga åt honom att åka och strunta i min födelsedag. Så när han kommer hem tror jag att jag ska göra det, för om han så gärna vill åka dit så tycker jag han ska göra det. Jag vill inte att han ska sitta hela kvällen och längta till Kittel och vara bitter över att han inte får åka.

Eller är det jag som tolkar in nåt som inte finns där?Är det jag som är bitter över att fylla år? Jag trodde inte det, men det kanske det visst är.