Ja, det har jag varit hela den här veckan och lär bli i två veckor till. En vecka kan jag stå ut med, men när det visar sig att det blir tre istället för en enda som jag hade räknat med, ja då blir det ett annat ljud i skällan hos mig.
L är ute på jobb 25 mil bort. Han har alltså ingen möjlighet att komma hem varenda dag. Jag förstår det. Det är ett uppdrag han har fått, han har påbörjat det och nu ska han slutföra det. Ja, visst, inga problem att förstå. Men eftersom han är en tidsoptimist utan dess like och dessutom petnoga med allt han gör så tar allting typ dubbelt så lång tid som han räknat med från början. Projektet han håller på med nu är inne på åttonde veckan. Jämför det med att han trodde att det skulle ta max en vecka att göra det färdigt. Han har visserligen jobbat på kontoret här i stan ett tag nu, så det har inte varit 8 veckor i sträck, men ändå! Jag blir snart galen på detta eviga flängande dit bort.
I normala fall brukar jag tänka att det mest gör oss gott att vara ifrån varandra, eftersom vi ju umgås ganska mycket annars. Men nu blir jag faktiskt förbannad. 3 veckor hade jag INTE räknat med och jag har ingen lust att gå här och skrota utan honom hela den tiden. Han säger att han räknar med att vara färdig i början på nästa vecka om han får jobba i helgen, vilket jag tror är skitsnack. Frågar du mig kommer det bli så här: Han jobbar hela helgen, och ända fram till onsdag. På torsdag nästa vecka åker han till Berlin med jobbet på nån slags konferens och blir borta till på söndag. Därefter måste han åka tillbaka till sitt projekt och vara borta resten av veckan. Så, ja, det blir alltså två veckor till som vi inte får ses.
Det jävligaste är att han inte ens verkar sakna mig. Han visar INGA tecken på det, eller på att han skulle tycka att det var jobbigt att vara ifrån mig i tre veckor. Det är ALDRIG gulliga sms, eller FB meddelanden eller jag saknar dig eller nånting. Idag sa han två saker: "Du måste skicka mera medicin (han äter penicillin)" och "jag får se till att vara ledig några dagar till veckan och umgås med lill-token." Inte ens; "med dig" utan mitt namn i tredje person. Visst, lycka till. JAG har inte råd att ta ledigt hursomhelst. Då måste jag stämpla och de dagarna sparar jag hellre till i sommar om jag kan. Dessutom hade han ju fått blankt nej när han frågade chefen om han fick vara ledig några dar i påsk. De hade för mycket att göra, och det har ju knappast ändrats tills dess att han har tid att komma hem.
Jag vill inte vara arg och sur. Jag vill vara en förstående flickvän som bara ler och säger amen till allting, men jag kan faktiskt inte. Jag förstår att han vill göra färdigt det han har börjat på och att det känns som att det vore på tiden att det blev helt klart. Men samtidigt börjar jag känna att det aldrig kommer att bli klart. Det kommer hela tiden dyka upp mer och mer saker som måste göras (precis som det har gjort under hela projektets gång) och han måste åka dit typ varannan vecka eller nånting.
Usch, jag vet att jag är gnällig, och jag känner det i kroppen också. Gallan är inte nöjd just nu och undra på det så bitter som jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar