Har haft en hemsk vecka på jobbet. Kommit hem och haft migränliknande huvudvärk nästan varenda dag. Förra helgen fick jag också veta att mina föräldrar tydligen är rejält osams eftersom mamma ändrat sin relationsstatus på FB, utan att berätta för pappa eller någon annan innan. Jag sa åt henne att jag tycker att hon och pappa hanterat skilsmässan riktigt dåligt; ingen av dem har sagt nåt åt oss barn; hade det inte varit för att pappa satt upp skilsmässopapperna i hallen (det är det första man ser när man kommer innanför dörren hos honom) hade nog ingen av oss vetat att skilsmässan gått igenom. Hon förstod inte alls vad jag pratade om; hon hade ju ringt till alla barnen och berättat att de separerat. Visst, det stämmer, men det är inte samma sak som att ansöka om och få skilsmässa.
Dessutom tyckte jag att det var direkt olämpligt att hon annonserade sitt nya förhållande på FB utan att säga nåt till nån. På det blev svaret; "ja, men jag hade tänkt berätta det för alla när ni kom hit till nyår, men eftersom ni inte kom så gjorde jag så här istället." Jaha, ja, tack så mycket. Eller som syrran sa: "Jaha, så nu är det vårt fel då alltså?!" Ja, tydligen. Jag ville inte starta ett regelrätt gräl, så jag lät det vara, men det kändes ändå skönt att få säga vad jag tyckte, för det är annars nåt som INTE är populärt i den här familjen! Ha gärna en åsikt, men håll den för dig själv för all del.
För att göra saker och ting ännu värre så råkar det vara min 30-års dag om ca 2 veckor. Vete farao vad jag ska göra med de där föräldrarna tills dess. Jag hoppas de kan hålla sams en kväll åtminstone.
När jag och L började prata om arrangemanget kring sagda födelsedag säger han: "Ja, jag var tvungen att tacka nej till en resa med jobbet till Kittelfjäll. Jag trodde det var i vår, men det var tydligen den 7-10 februari." Jag vet inte om det var formuleringen "var tvungen att" som störde mig, eller om det var sättet han sa det på; som att han gjort en STOOOR uppoffring för min skull. Lite senare frågade jag försiktigt: "ville du väldigt gärna åka?" Svaret gjorde mig inte direkt bättre till mods: "tja, det hade ju varit roligt. Men det är ju som det är....."Han lät helt uppgiven också; "ja, vad är väl en bal på slottet....." Det var nästan så att jag fick för mig att han ville att jag skulle säga åt honom att åka och strunta i min födelsedag. Så när han kommer hem tror jag att jag ska göra det, för om han så gärna vill åka dit så tycker jag han ska göra det. Jag vill inte att han ska sitta hela kvällen och längta till Kittel och vara bitter över att han inte får åka.
Eller är det jag som tolkar in nåt som inte finns där?Är det jag som är bitter över att fylla år? Jag trodde inte det, men det kanske det visst är.
fredag 25 januari 2013
tisdag 15 januari 2013
Granen
Läser ett inlägg hos Just Sayin och börjar fundera på hur jag själv har det.
Var jag lycklig innan jag blev tillsammans med L? Ja, på sätt och vis, men visst blev det ensamt ibland och ju äldre jag blev desto mer avundsjuk blev jag på mina vänner som alla hade sambo och barn. Villa och Volvo.
Jul och nyårshelgen har fått mig att fundera på min relation på ett annat sätt. Det började med att jag två gånger strax innan jul skulle läsa högt för klasserna jag jobbade i. Båda gångerna var sagan "Granen" av H.C Andersen. För er som inte känner till den så handlar den om Granen som aldrig är nöjd med sitt liv. När den växer ifred hemma i skogen längtar den bort, ut på äventyr. Men när den kommer ut på dessa äventyr är det för läskigt och Granen börjar längta hem till skogen igen.
Ungefär så börjar jag känna att jag är. L är hur fin och snäll som helst, men ibland kan jag inte släppa alla smågrejer han gör som retar gallfeber på mig. Jag har haft jättesvårt att bara leva i nuet och släppa allt som jag inte är nöjd med hos honom. Så nu gör jag mitt bästa för att inte reta mig så mycket på allting och hittills har det funkat rätt bra.
Sen funderar jag också på nåt som hände när vi var ut på krogen på juldan. Jag träffade en tjejkompis som jag inte sett på ett tag. Hon frågade hur det var med mig och om jag var tillsammans med L fortfarande. Sen frågade jag hur det var med henne och hon svarar: "Jodå, ingen karl och inga barn..." och det första som ramlar ur min mun är: "jamen det är väl skönt?!" Jag vet inte om jag sa det för att jag menar det, eller om det var för att trösta henne. Jag vet ju hur jag kände när jag var singel: på sätt och vis var det jätteskönt, men å andra sidan längtade jag verkligen efter nån att komma hem till varenda dag (klyschigt kanske, men ni fattar vad jag menar). Så jag antar att det jag försökte mig på var väl nåt mellanting mellan "åh, ja, men du hittar nog nån snart ska du se" och "äsch skit i det, lev livet medan du kan och strunta i alla otäcka karlar. De är ändå bara till besvär." Grejen är väl att jag inte visste riktigt vad jag skulle säga; jag har ju varit hon och nu har jag gått över till "andra sidan".
Men jag är lycklig, så länge jag gör mitt bästa att inte vara som "Granen".
Var jag lycklig innan jag blev tillsammans med L? Ja, på sätt och vis, men visst blev det ensamt ibland och ju äldre jag blev desto mer avundsjuk blev jag på mina vänner som alla hade sambo och barn. Villa och Volvo.
Jul och nyårshelgen har fått mig att fundera på min relation på ett annat sätt. Det började med att jag två gånger strax innan jul skulle läsa högt för klasserna jag jobbade i. Båda gångerna var sagan "Granen" av H.C Andersen. För er som inte känner till den så handlar den om Granen som aldrig är nöjd med sitt liv. När den växer ifred hemma i skogen längtar den bort, ut på äventyr. Men när den kommer ut på dessa äventyr är det för läskigt och Granen börjar längta hem till skogen igen.
Ungefär så börjar jag känna att jag är. L är hur fin och snäll som helst, men ibland kan jag inte släppa alla smågrejer han gör som retar gallfeber på mig. Jag har haft jättesvårt att bara leva i nuet och släppa allt som jag inte är nöjd med hos honom. Så nu gör jag mitt bästa för att inte reta mig så mycket på allting och hittills har det funkat rätt bra.
Sen funderar jag också på nåt som hände när vi var ut på krogen på juldan. Jag träffade en tjejkompis som jag inte sett på ett tag. Hon frågade hur det var med mig och om jag var tillsammans med L fortfarande. Sen frågade jag hur det var med henne och hon svarar: "Jodå, ingen karl och inga barn..." och det första som ramlar ur min mun är: "jamen det är väl skönt?!" Jag vet inte om jag sa det för att jag menar det, eller om det var för att trösta henne. Jag vet ju hur jag kände när jag var singel: på sätt och vis var det jätteskönt, men å andra sidan längtade jag verkligen efter nån att komma hem till varenda dag (klyschigt kanske, men ni fattar vad jag menar). Så jag antar att det jag försökte mig på var väl nåt mellanting mellan "åh, ja, men du hittar nog nån snart ska du se" och "äsch skit i det, lev livet medan du kan och strunta i alla otäcka karlar. De är ändå bara till besvär." Grejen är väl att jag inte visste riktigt vad jag skulle säga; jag har ju varit hon och nu har jag gått över till "andra sidan".
Men jag är lycklig, så länge jag gör mitt bästa att inte vara som "Granen".
söndag 13 januari 2013
Akt 3
Sen hörde vi inte så mycket av dem. Över nyår var de med mina svärföräldrar i stugan och det verkar ha varit en helnykter tillställning.
Men så fick jag veta att Glidarn bjudit in sig själv och Den Nya på middag här hos oss i helgen. Jag var lite skeptisk till det, men han är ju faktiskt L:s bror och jag vill ju hjälpa honom. Sagt och gjort, de kom hit och skulle äta.
Jag sa till L att vi inte skulle bjuda på vin eller nåt alkoholhaltigt till middagen, men det hade de tydligen räknat med. Den Nya hade druckit öl innan de kom och förmodligen hade Glidarn också gjort det. De hade med sig ett antal öl och en flaska rödvin, som de klämde i sig under kvällens gång. L följde deras exempel och drack rödvin och jag var nykter. Glidarn var trevlig (om man nu kan använda det ordet om honom) och lågmäld till att börja med, men ju mer han drack, desto mer skrävlig och otrevlig blev han, precis som vanligt.
Vi pratade inte så mycket om det efteråt, men L sa nåt om att han inte vill umgås med Glidarn om det ska fortsätta så här. Vi blev bjudna på middag hem till dem (inget bestämt datum, mer en allmän inbjudan), men L pratade om att han inte hade nån lust att åka dit, eftersom Glidarn inte tänker sluta dricka. Det vi måste prata om nu är: ska vi verkligen göra det? Säga upp bekantskapen med honom tills han slutar dricka? Om det är så han menar så visst, men jag ska vara tydlig med att L ska prata med Glidarn om det och vara rak och ärlig om hur det ligger till. För annars slutar det med att jag får ta diskussionen med Den Nya, eller hitta på nån ursäkt till varför vi inte kan komma, och det tänker jag inte göra.
Så jag hoppas att det löser sig, för jag har ingen lust att umgås med dem om det ska fortsätta så här.
Men så fick jag veta att Glidarn bjudit in sig själv och Den Nya på middag här hos oss i helgen. Jag var lite skeptisk till det, men han är ju faktiskt L:s bror och jag vill ju hjälpa honom. Sagt och gjort, de kom hit och skulle äta.
Jag sa till L att vi inte skulle bjuda på vin eller nåt alkoholhaltigt till middagen, men det hade de tydligen räknat med. Den Nya hade druckit öl innan de kom och förmodligen hade Glidarn också gjort det. De hade med sig ett antal öl och en flaska rödvin, som de klämde i sig under kvällens gång. L följde deras exempel och drack rödvin och jag var nykter. Glidarn var trevlig (om man nu kan använda det ordet om honom) och lågmäld till att börja med, men ju mer han drack, desto mer skrävlig och otrevlig blev han, precis som vanligt.
Vi pratade inte så mycket om det efteråt, men L sa nåt om att han inte vill umgås med Glidarn om det ska fortsätta så här. Vi blev bjudna på middag hem till dem (inget bestämt datum, mer en allmän inbjudan), men L pratade om att han inte hade nån lust att åka dit, eftersom Glidarn inte tänker sluta dricka. Det vi måste prata om nu är: ska vi verkligen göra det? Säga upp bekantskapen med honom tills han slutar dricka? Om det är så han menar så visst, men jag ska vara tydlig med att L ska prata med Glidarn om det och vara rak och ärlig om hur det ligger till. För annars slutar det med att jag får ta diskussionen med Den Nya, eller hitta på nån ursäkt till varför vi inte kan komma, och det tänker jag inte göra.
Så jag hoppas att det löser sig, för jag har ingen lust att umgås med dem om det ska fortsätta så här.
En grekisk tragedi...
...i tre akter. Ungefär så skulle jag beskriva det som började under julhelgen och (förhoppningsvis) fick sin avslutning igår.
Vi var hos L:s familj under jul. Det är ju känt sen tidigare att både mamman och åtminstone en av sönerna (Glidarn, alltså yngsta sonen) har ordentliga problem med alkohol. På juldagen fick vi även under stor dramatik reda på att Glidarn nu börjat ta droger också. Han vägrade prata om det och skyllde allting på Den Nya (hans flickvän); hon hade ju rotat i hans fickor, hon sms:ade ju med nån kille, hon hade ju inte varit ärlig mot honom, osv. På annandagens morgon stack de utan att någon fick prata med honom om något. Han vägrade säga något alls, eftersom "det inte var nån som velat prata förut". Både svärfar och L försökte säga att de har försökt prata, L har t om erbjudit sig att följa med på AA möten om Glidarn skulle vilja (för sin egen skull lika mycket som för Glidarn, för gudarna ska veta att han inte är oskyldig på den punkten). Men Glidarn hade bestämt sig för att sticka och så blev det.
På lördagen åkte vi hem till dem för att prata med Glidarn. Vi skickade svärfar först, och exakt vad som sas då vet jag inte, eftersom Glidarn inte ville prata om det inför oss allihop. Men alla verkade nöjda med det som hade bestämts, så vi fikade och åkte hem.
På kvällen fick jag ett sms från Den Nya att Glidarn var full. Jag blev så fruktansvärt arg att jag hade lust att slå sönder nåt. Han hade ju lovat att sluta med allting! Men, nej, enligt Den Nya hade han lovat att sluta "efter nyår". Jag ska inte tråka ut er med resten av diskussionen, vi kan väl bara säga att jag var förbannad.
Efter en stunds messande fram och tillbaka och ett hemligt telefonsamtal från Den Nya, blev jag och L oroliga för vad som skulle hända där borta. På en direkt fråga från L om Den Nya ville att vi skulle komma och hämta henne så att hon fick sova hos oss den natten, svarade hon; "Ja, det vore nog bäst". Så vi satte oss i bilen och körde de sex milen i årets värsta snöstorm.
Väl där blev det en väldig uppståndelse och dramatik. Glidarn skrek och skällde på oss alla och han hade ju aldrig lovat att sluta med en gång....ja, ni fattar resten. För att göra en lång historia kort: jag ringde till svärfar mitt i natten för att få hjälp och stöd nånstans ifrån och han ringde i sin tur till Glidarn för att lugna ner honom.
Det verkade, kanske t om lite för bra, för sen fick jag och L sitta i deras kök i två timmar och lyssna på deras terapisamtal. Det var egentligen inget nytt som kom fram; Glidarn hade ju inte så allvarliga problem att de inte gick att lösa med Antabus. Och det var ju egentligen inte hans fel att han drack och tog piller, för Den Nya ljög ju för honom om att hon ljög. När diskussionen började gå i cirklar på det viset och Glidarn vägrade erkänna att han gjort nåt fel, eller ens att han hade problem sa jag ifrån:
"Nu är klockan 3 på morgonen och jag tror inte att vi kommer att lösa det här nu. Ni två behöver mer hjälp än vad vi kan ge er och jag tror ni behöver gå i terapi." Ja, då var ju jag kritisk och allt möjligt. Vi avslutade med ungefär de orden och sen åkte vi hem utan Den Nya.
Vi var hos L:s familj under jul. Det är ju känt sen tidigare att både mamman och åtminstone en av sönerna (Glidarn, alltså yngsta sonen) har ordentliga problem med alkohol. På juldagen fick vi även under stor dramatik reda på att Glidarn nu börjat ta droger också. Han vägrade prata om det och skyllde allting på Den Nya (hans flickvän); hon hade ju rotat i hans fickor, hon sms:ade ju med nån kille, hon hade ju inte varit ärlig mot honom, osv. På annandagens morgon stack de utan att någon fick prata med honom om något. Han vägrade säga något alls, eftersom "det inte var nån som velat prata förut". Både svärfar och L försökte säga att de har försökt prata, L har t om erbjudit sig att följa med på AA möten om Glidarn skulle vilja (för sin egen skull lika mycket som för Glidarn, för gudarna ska veta att han inte är oskyldig på den punkten). Men Glidarn hade bestämt sig för att sticka och så blev det.
På lördagen åkte vi hem till dem för att prata med Glidarn. Vi skickade svärfar först, och exakt vad som sas då vet jag inte, eftersom Glidarn inte ville prata om det inför oss allihop. Men alla verkade nöjda med det som hade bestämts, så vi fikade och åkte hem.
På kvällen fick jag ett sms från Den Nya att Glidarn var full. Jag blev så fruktansvärt arg att jag hade lust att slå sönder nåt. Han hade ju lovat att sluta med allting! Men, nej, enligt Den Nya hade han lovat att sluta "efter nyår". Jag ska inte tråka ut er med resten av diskussionen, vi kan väl bara säga att jag var förbannad.
Efter en stunds messande fram och tillbaka och ett hemligt telefonsamtal från Den Nya, blev jag och L oroliga för vad som skulle hända där borta. På en direkt fråga från L om Den Nya ville att vi skulle komma och hämta henne så att hon fick sova hos oss den natten, svarade hon; "Ja, det vore nog bäst". Så vi satte oss i bilen och körde de sex milen i årets värsta snöstorm.
Väl där blev det en väldig uppståndelse och dramatik. Glidarn skrek och skällde på oss alla och han hade ju aldrig lovat att sluta med en gång....ja, ni fattar resten. För att göra en lång historia kort: jag ringde till svärfar mitt i natten för att få hjälp och stöd nånstans ifrån och han ringde i sin tur till Glidarn för att lugna ner honom.
Det verkade, kanske t om lite för bra, för sen fick jag och L sitta i deras kök i två timmar och lyssna på deras terapisamtal. Det var egentligen inget nytt som kom fram; Glidarn hade ju inte så allvarliga problem att de inte gick att lösa med Antabus. Och det var ju egentligen inte hans fel att han drack och tog piller, för Den Nya ljög ju för honom om att hon ljög. När diskussionen började gå i cirklar på det viset och Glidarn vägrade erkänna att han gjort nåt fel, eller ens att han hade problem sa jag ifrån:
"Nu är klockan 3 på morgonen och jag tror inte att vi kommer att lösa det här nu. Ni två behöver mer hjälp än vad vi kan ge er och jag tror ni behöver gå i terapi." Ja, då var ju jag kritisk och allt möjligt. Vi avslutade med ungefär de orden och sen åkte vi hem utan Den Nya.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)