Att vända på en femöring

Ja, jag upphör aldrig att förvånas över min kära sambo.

I söndags ringde hans syrra å ville sälja sin bil till honom. Jag gillar den bilen skarpt; det är en Volvo S-40, samma årsmodell som Toyotan som L har, men så oändligt mycket finare och större. Den är skön att köra och drar typ lika mycket soppa som Toyotan (som är mycket mindre och därför drar onaturligt mycket bensin, till min sambos stora förtret) och har inte gått jättelångt heller. Men i söndags hade han sagt blankt nej; vi hade ju inte råd att köpa nån bil. Jag blev ganska upprörd över att inte ens bli tillfrågad om saken, eftersom det är jag som kör bilen mesta delen av tiden och ja, säga vad man vill om Toyotan, men stadig är den inte. Jag har känt det mer och mer när jag åker ut till byarna och jobbar, att jag skulle ha velat ha en större och säkrare bil, som ligger bättre efter vägen. På sista tiden har jag också ofta fått känslan av att ena framdäcket kommer att lossna när som helst, eftersom det tokvibrerar när man kommer upp i typ 90 (men L känner ingenting när han kör påstår han).

Allt detta försökte jag förklara för L, men han hade ändå ingen lust att köpa bilen. Jag suckade, men vi kom överens om att han då skulle göra i ordning Toyotan så mycket det går (byta dämparna i bak som behövt bytas i  två år, och köpa nya vinterdäck). Jag förlikade mig med tanken och vi pratade inte mer om det. Sen blev det måndag och L körde bilen till jobbet. När han kom hem berättade han att Toyotan inte startat förrän på andra försöket när han skulle hem. Jag blev så förvånad att jag bara gapade!Ifjol höst hade vi lite problem med det, men efter att L rengjort några kontakter blev den som ny igen, och sen dess har den startat hur snällt som helst, oavsett väderlek, om den stått ute eller inne, ja allt!Jag skojar inte, detta är en bil som vi lämnat ute i ur och skur och den har alltid startat.

Jag kunde inte riktigt smälta det, men nyheterna slutade inte där. L annonserade också att han bestämt sig för att köpa Målartjejens bil och att han redan gjort upp om alla detaljer med henne. Återigen stod jag där med fågelholksmin; "Eh....jaha....asså, inte för att jag klagar, men vad var det som fick dig att ändra dig?" Ja, tydligen var det det enkla faktum att hans egen bil inte startat med en gång som avgjort saken. Han hade tänkt på det och kommit fram till att det är en bra bil, (Volvon alltså) och hon begär inget ockerpris. Allt som fattas nu är bara att han får ett lån från banken. Så jag håller tummarna för att de inte sätter några käppar i hjulet för jag vill verkligen ha den där bilen (även om jag fortfarande har svårt att tro att det är sant)!

Apropå sprängas

Jaja, vad ska man skriva....Jag vet inte vart jag ska börja, för som vanligt är det så sjukt mycket som snurrar i huvudet på mig att det inte är klokt. Jag har dessutom känt mig ur fas i flera veckor nu. Innan jul bröt jag ihop och började störtgrina på jobbet inför eleverna och några lärare.

En av eleverna började tjafsa om uppgiften de skulle göra och eftersom jag trodde att det var en gruppuppgift sa jag åt eleven vad lärarna hade sagt åt mig: du får fråga din grupp vad du ska göra. När det sen visade sig att det inte alls var en gruppuppgift var vi båda irriterade för att den andra inte fattade vad vi försökte säga. Eleven ville ha klara och tydliga instruktioner från deras ordinarie lärare och jag försökte förklara att det inte fanns några sådana (senare visade det sig att det visst fanns ett papper med instruktioner, men det visste inte jag), men jag talade för döva öron och det hela slutade med att två elever stack från lektionen. Där nånstans bröt jag ihop inför en annan lärare och bar mig åt som en barnunge.

När jag tänker tillbaka på hela händelsen fattar jag ärligt talat inte varför jag blev så upprörd. Att jag var frustrerad för att eleven inte ville höra på vad jag ville säga är en sak, men att låta en unge på 12 år knäcka mig.....Jag tror att det handlar mycket om min strävan att vara den perfekta vikarien. Jag vill att alla ska tycka om mig (både elever och personal) och jag blir ledsen om de inte respekterar mig. Jag måste bli mer hårdhudad och helt enkelt ge fan i de som inte respekterar mig. Dessutom tycker jag att vid just det tillfället hade jag knappt fått några som helst instruktioner om vad klassen skulle göra under dagen. Det var typ; "de ska ha svenska mellan, ehm....ja, typ kl. 13 och 14, eller nåt sånt."  Så vad ska de göra på svenskan? "Tja...de hade ju nån bok som de läste ur....Tror jag..." Jaha, ja det var ju upplysande. Det är väl egentligen ingen ursäkt till varför jag började böla som en femåring, men jag antar att det var en del av frustrationen och att det var så jag fick utlopp för det helt enkelt.

Men efter det har jag känt mig ur gängorna på nåt vis. Jag kan inte sätta fingret på vad problemet är, och hur länge det har pågått. Jag och L bråkade ordentligt dan före nyårsafton och jag vet inte om det har att göra med det också. Jag har känt mig trött och rastlös och haft problem med magen och känt mig gråtfärdig i åtminstone två veckors tid nu. Jag vet inte om det bara är PMS, (har min mens nu) eller om det är att jag känner mig rotlös efter att ha flyttat så jäkla mycket de senaste åren. Kanske för att det känns som att mitt liv har "börjat om" på nåt vis i och med flytten hit till stan. Jaja, jag sa ju att det var mycket som snurrade och jag har ändå inte skrivit ner hälften av det.

Jag måste ta tag i det där med simningen nu innan mitt huvud sprängs av alla tankar och kroppen sprängs av all mat jag trycker i mig. Haha, kommer osökt att tänka på det här:

apropå sprängas. Såg det en gång när jag var liten och nu tänker jag alltid på det när jag har ätit för mycket.
Hursomhelst, jag hoppas att om jag kommer igång och börjar simma regelbundet kanske det hjälper. Fast egentligen kanske jag skulle behövt nåt mer intensivt typ boxning för att avreagera mig. Men det kommer väl så småningom.