Umeå

Krisade ganska rejält en tidig morgon för några dagar sen. Jag funderade allvarligt på om inte det bästa hade varit att jag stannade kvar i Umeå medan L flyttade till Luleå. Jag är inte direkt typen som klarar av ett förhållande på distans, så jag funderade på att göra slut. Men när jag hade fått sova på saken insåg jag att det jag måste göra var att sluta se flytten som världens undergång.

Den stora frågan var om jag ville fortsätta mitt förhållande med L. Jag insåg ganska snart att ja, självklart, det ville jag. Så det enda som fanns att göra var att skärpa mig och inse att det är dags att gå vidare och att det kan innebära något bra för mig också. Jag kanske inte ser det nu, men vem vet vad som kan hända i framtiden?

Så jag försöker släppa Umeå och lägenheten (som är supermysig) och gå vidare. Jag har redan börjat packa en del grejer som vi inte behöver, och igår visade vi lägenheten för ett par som stod i kö på den. Men en sak som hände igår fick mig att inse hur mycket jag kommer att sakna vissa saker med den här staden.

Jag brukar alltid säga att jag gillar att åka lokalbuss här i stan, för det är som ett äventyr; man vet aldrig vad som kan hända. Ibland kör busschauffören fel väg, eller så träffar man på den lokala kändisen, eller något annat. Igår var det ganska varmt ute och jag skulle åka hem från stan. Alldeles innan bussen ska avgå från hållplatsen vänder sig busschauffören om och säger: "det är mellan 35 och 40 grader varmt i bussen! Men ni kanske bara ska åka nån kvart?" Jag trodde att han bara skulle be om ursäkt för att luftkonditioneringen inte fungerade, eller nåt i den stilen, men nejdå: "jag ska sitta här i fyra timmar!" blev slutklämmen. Jag vart så himla paff! Jag menar, jag tycker synd om honom som måste sitta där i värmen så där länge, men det är väl inget jag kan göra nåt åt. Jag berättade det för L som höll på att skratta ihjäl sig.

Jaja, det är bara en av många busshistorier jag tar med mig från den här staden. Och vem vet, en vacker dag kanske vi flyttar tillbaka.

Neggo

L fick besked i fredags om att han fick jobbet i Luleå. Jag är naturligtvis själaglad för hans skull, men jag hade ju inte varit mig själv om jag inte hade sett mörka moln på himlen.

Luleå betyder närmare min familj och hans. Hans är väl egentligen inget problem, han träffar dem ju knappt som det är och gör allt han kan för att hålla sin mamma på armslängds avstånd. Jag däremot pratar med min mamma om det mesta, men jag är väldigt glad att vi bor så långt ifrån varandra och att jag kan prata med henne när jag  vill det och att hon inte lägger sig i på samma sätt som L:s mamma som snokar i allt möjligt. Jag får för mig att allt det kommer att ändras när vi flyttar till Luleå. Hon är ju där och hälsar på mormor och mina syskon typ en gång i veckan redan nu, och det lär säkert bli ännu mer när vi flyttar dit och jag vill inte ha henne springande hemma hos oss ständigt och jämt.

Dessutom är ju mormor ingen ungdom längre och behöver ha hjälp med allt möjligt. Det är väl inget konstigt iofs, men jag är lite rädd att det slutar med att jag är hennes privata, obetalda hemhjälp.

Förutom allt detta så är mina föräldrar fortfarande separerade och när jag var och hälsade på pappa veckan efter nationaldagen hamnade jag rakt i korselden. De vägrar (eller om de bara inte vet hur de ska göra) prata med varandra, så de pratade med mig istället och räknade väl med att jag skulle vidarebefordra valda delar till den andra. Mot slutet av veckan höll jag på att bli tokig av tristess och deras ständiga frågor om hur den andra har det.

Jag antar att det vore bättre för mig att försöka fokusera på det positiva: L kommer säkert att stormtrivas med sitt nya jobb och han är ingen storstadsmänniska på samma sätt som jag, så Luleå passar honom nog bättre än Umeå. Och allt det där med mamma och mina andra släktingar; jag vet att det handlar om att jag måste sätta gränser, men det är inget som jag är särskilt bra på.

Hursomhelst, just nu är jag inte särskilt glad åt flytten och alltihop, trots att jag vet att jag har lätt för att acklimatisera mig. Jag har flyttat mycket under årens lopp och det brukar inte ta lång tid innan jag känner mig hemmastadd. Jag antar att det mest beror på att det hände väldigt fort; vi var ju inställda på att det inte skulle bli nåt eftersom det hade gått så lång tid utan att vi hörde något. Och delvis är det väl också att L har gett sig sjutton på att bo mitt inne i stan, något som verkar omöjligt när vi har mindre än två månader på oss att hitta en lägenhet.

Nej, usch, tänk positivt var det ju....Det kommer att bli bra, jag vet det.

Framtiden

L har just kommit ut från sin anställningsintervju i Stockholm. Det är den tredje i ordningen inom loppet av tre veckor. De andra två var i Luleå på ett annat företag, så nu väntar vi bara på att få höra ifrån dem om han får jobbet eller inte. Jag är himla glad för hans skull och hoppas verkligen att han får ett jobb, för det har han förtjänat.

Samtidigt slås jag dock av hur många det är som har så mycket olika förväntningar på oss. Eller vad jag nu ska kalla det.
Pappa är helt inställd på att L ska få jobb i Sthlm, för då måste vi ju flytta till Enköping, hans gamla hemstad, så att L kan pendla därifrån.
Mamma, mormor och mina syskon  vill helst se att vi flyttar till Luleå, eftersom det skulle bli närmare dem.
L:s mamma verkar dock vara ute på nåt slags uppdrag att skilja oss åt och skulle väl helst se att jag bodde kvar i Umeå oavsett vart L får jobb nånstans.

Det låter kanske elakt, men jag får mer och mer känslan av att hon inte vill se oss tillsammans.Hon har flera gånger föreslagit att jag ska söka jobb i samhället där de bor, trots att hon vet att jag inte vill bo där och trots att hon vet att det inte finns några jobbmöjligheter där för L (inga ingenjörsjobb iaf), vilket skulle betyda att jag och L antingen skulle göra slut, eller ha ett förhållande på distans.

I helgen när vi var i deras stuga på besök började hon också säga nåt om: "om nu L får jobb i Sthlm, hur har ni tänkt då...?" Jag hade gärna velat veta vad hon menade, men L blev irriterad och snäste av henne: "vi ska inte planera nånting förrän vi har sett om jag får jobbet eller inte!" Och han har rätt, det är så lätt att ta ut segern i förskott, så vi måste hela tiden säga åt varandra att inte planera för mycket innan vi vet vad som händer. För vi har båda två en tendens att hamna i "om-du-får-jobbet-fällan" och hips vips har vi planerat hela vår framtid, något som bara leder till besvikelse om han inte får något av jobben.

Hursomhelst, jag fick bara känslan av att hans mamma hade nån slags plan som gick ut på att jag bodde kvar i Umeå, medan han flyttade till Sthlm, men det kan jag ju inte veta säkert.