Medeltiden

Läser tidningen idag och undrar för hundrafemtielvte gången detta år vart världen är på väg.

Sannfinländarna blir tredje största parti i Finlands riksdag, vilket inte ens är chockerande längre, när man betänker hur det ser ut i övriga Norden. Läser man historia upptäcker man att människan aldrig (eller åtminstone väldigt sällan) lär sig av historien, utan tenderar att upprepa förfädernas misstag (fråga mig inte varför, jag tycker det är väldigt underligt).

Homosexuella får inte lämna blod i Västerbotten, trots att sjukhusen skriker efter blodgivare, eftersom man inte kan garantera hanteringen av blod från "riskgrupper". Ännu mer chockerande är kanske det faktum att det bara varit lagligt för homosexuella att donera blod i ett år!

I Nordmaling får man inte ens uttrycka sina åsikter om kommunalrådet utan att bli hotad.

Jag får mer och mer känslan av att vi är tillbaka på medeltiden, eller åtminstone på god väg. Jag lessnar ur på folk som är så inskränkta och intoleranta, och snart blir jag likadan för om det blir mer av det här slaget slutar jag läsa tidningen.

Facebookmänniskor

Läser ias inlägg om vad folk skriver på FB och kommer automatiskt att tänka på en gammal klasskompis till mig. Hon uppdaterade sin status flera gånger om dagen och allt hon skrev var negativt. Och det som inte stod rent ut på FB hade hon skrivit i sin blogg som hon la ut länkar till på FB lite nu och då.

Hennes sambo framstod som totalt värdelös och oförmögen till de allra enklaste saker. Till saken hör att hon var höggravid med nämnda killes barn och de har varsitt barn från tidigare förhållanden. Så när dagen för barnets födelse började närma sig "skämtade" hon ofta på FB om att hushållet skulle kollapsa totalt medan hon låg på BB, eftersom hennes sambo ju absolut inte klarade av att ta hand om två barn och han insåg väl att hon inte kunde komma hem och ta hand om dem?

Visst, jag har aldrig fött barn, men man hör ju talas om hormonerna som far omkring i kroppen på en, så jag antar att det kan ha berott på det till en viss del. Men samtidigt kände jag bara; men snälla!!Handlade det inte om sambons usla föräldraskap så var det hans och barnens oförmåga att städa och plocka undan efter sig. Droppen för mig var en historia om hur sambon och barnen skulle vara snälla och städa akvariet så att hon slapp. Det slutade med att akvariet visserligen var rent, men badrummet blev desto skitigare, så istället för att städa akvariet fick hon städa badrummet efter dem. Hade det varit jag hade jag sagt: vad fint att ni gjorde rent akvariet, men titta hur badrummet ser ut, nu får ni allt ta hand om det också. Men, nej, hon insisterade på att göra det själv och sedan gnälla om det.

Jag pratade med mamma om det (som också är kompis med henne på FB och är mamma till fyra barn) och jag sa: Kan hon inte vara lite glad för barnet åtminstone? Och jag fattar inte hur hon tänkte när hon skaffade barn med en kille som är så handfallen att han inte ens klarar av att ta hand om ungarna medan hon ligger på BB. Jag menar, de har ju ändå levt ihop i några år och innan de bestämde sig för att skaffa barn tillsammans har de ju haft gott om tid att öva på de två de redan har. Nånstans där borde det ju ha kommit fram att han inte var en bra pappa.

Mamma höll med och talade om att hon faktiskt blivit så less på gnället att hon hade blockat tjejens statusuppdateringar. Det dröjde inte länge förrän jag gjorde detsamma. Men jag brukar tänka på det ibland när jag känner mig gnällig och arg på L för vad det nu kan vara och oftast blir jag lite skamsen för att jag gnäller utan någon större anledning, för gudarna ska veta att jag inte vill bli som den tjejen!

Hur vi hamnade här

Det började när jag gick i högstadiet. Jag var 15-16 år och helt vansinnigt kär i en kille som inte var ett dugg intresserad av mig. Tjejerna i min klass hade upptäckt att när killarna från byn hade innebandymatcher på hemmaplan var det ofta en ung kille där och dömde som hade en vansinnigt snygg rumpa. Så det slutade med att vi tjejer gick dit och tittade så fort det var match. Innebandyn var inte hälften så intressant som domaren. Jag var dock inte så särskilt intresserad, jag visste ju vem jag ville ha.

Så blev det sommaren mellan 1an och 2an på gymnasiet. Jag hade mognat lite och släppt tankarna på killen som det aldrig blev nåt med. Jag hängde mycket på byns utomhusbad där Domarkillen och hans bästa kompis var badvakter.

Jag tänkte inte så mycket på dem, förutom att det var pinsamt att visa sig i baddräkt inför dem.

Men så var sommaren slut och killarna ordnade en utflyttningsfest. Domarkillen hittade mig i en trapp där jag satt och väntade på min bästa kompis. Han flirtade med mig och jag flirtade tillbaks, för han var ju faktiskt himla fin.

Det ena ledde till det andra och innan jag visste ordet av satt vi i trappan och pussades. Jag var 17 år och det var min första kyss.

Han pratade om att han skulle flytta till kusten och börja plugga på universitetet den hösten, så han var inte ute efter nåt allvarligt. Jag svarade att det var samma stad där jag hade bott det senaste året och att jag skulle åka tillbaka dit till hösten.

Jag trodde att det skulle sluta där, för hur gullig han än var så ville jag inte ha en pojkvän (jag klarade mig så bra utan.). Men ett tag senare ringde han mig. Jag blev något tagen på sängen; vi hade ju inte växlat nummer, men vi pratade och han visade sig vara både smart och charmig.

Vi pratade ofta i telefon och gick på en dejt, men mer blev det inte. Jag började mest tycka att han var jobbig; han snackade ju mycket, men aldrig nåt om en andra dejt eller att han tyckte om mig; var han alls intresserad? Till slut ringde jag och sa åt honom att jag inte ville att det skulle bli nåt mer mellan oss än vänskap. Vi hördes inte av på väldigt länge och på nåt vis saknade jag honom, för vi hade blivit vänner och jag tyckte om honom, men jag ångrade inte mitt beslut. 

Tiden gick och det kom in andra killar i mitt liv, men ingen stannade. Eller fick stanna, jag var väldigt kräsen med vilka jag släppte in och till vilken grad.

Så på en fest hemma i byn var det en av killarna som jag hade gått högstadiet med som berättade att han hade träffat Domarkillen; "Vet du att det enda han kan prata om är dig?!" Det visste jag förstås inte, men det lät spännande och jag bestämde mig för att ta upp kontakten med honom igen.

Det slutade inte lyckligt. Jag bestämde mig återigen att jag inte var intresserad och den här gången blev han sårad ordentligt. Vi slutade höras av helt och hållet.

Åren gick och vi träffades ute på krogen i hemstaden ibland, eller hos gemensamma bekanta. Vi var båda artiga och trevliga när vi sågs, men ingen av oss gjorde några försök att ta upp kontakten igen.

Efter att ytterligare några år hade gått klev jag en varm sommardag in på Systembolaget i hemstaden och fick syn på Domarkillen bakom kassan. Jag minns inte exakt vad vi sa, men det blev en liten flört, och sedan tänkte jag mycket på honom efter det. Jag bestämde mig nästan för att ta upp kontakten med honom igen, men ju mer jag tänkte på saken, desto tveksammare blev jag. Jag hade ju faktiskt uppfört mig ganska illa mot honom flera gånger och dessutom var det flera år sen vi hade haft nån kontakt alls, det fanns ingenting som sa att han fortfarande var intresserad av mig. Han kanske t o m hade flickvän. Så efter moget övervägande sköt jag undan tankarna på honom igen.

Så när vi hade hållit på på detta vis i nästan tio år (nej, det är inget skämt).....Ja, vi kan väl kort och gott säga att turerna var många. När jag väl hade bestämt mig en gång för alla att det var honom jag ville ha, då var han helt plötsligt inte intresserad. Jag blev tokledsen och gjorde allt jag kunde för att komma över honom. Just när jag trodde att jag var en god bit på väg dök han upp hemma hos mig som gubben i lådan en dag. Jag bjöd in honom och vi drack te och pratade. Jag var inte immun mot hans charm, men en aning skeptisk; vad ville han egentligen?

Sen började han höra av sig igen, det var SMS och telefonsamtal hela tiden tills jag till slut tröttnade på att inte veta vad han var ute efter. Så jag ställde honom mer eller mindre mot väggen och bad honom förklara sig. Vad var det som gjorde att han helt plötsligt ändrat sig? Han gav mig en förklaring som jag accepterade och så började vi höras av mer intensivt och han kom hem till mig flera gånger och sov över (vid det här laget bodde vi 30 mil ifrån varandra, så det var inte det enklaste alla gånger). Det var på vårkanten och innan sommaren var slut var vi tillsammans och bodde mer eller mindre ihop.

Det är nästan två år sen vi blev tillsammans och vi har nu bott ihop på riktigt i ett halvår. Jag funderade mycket på hur det kunde komma sig att det tog så lång tid innan vi blev tillsammans och kom fram till att jag inte har varit redo för nåt seriöst förrän nu. Jag har alltid varit klar över att jag inte ville sitta fast hemma i byn med en massa ungar på halsen innan jag hade fyllt 30, och jag såg till att förverkliga min dröm om att flytta till storstaden och plugga på universitetet. Men jag är också väldigt glad för att  bo här med L just nu. Han är den jag vill ha, det känner jag mer och mer för varje dag.

Om det nu är någon som orkat sig igenom hela det här inlägget vill jag säga att anledningen till att jag berättade min historia är att det kanske kan hjälpa någon annan att få perspektiv på saker och ting. Eller att ge någon hopp, eller ja, mest för att jag ville berätta att det är inte kört bara för att det inte funkar just nu.