Brandkåren

Satt hemma för mig själv i godan ro och såg ett avsnitt av Lipstick Jungle på datorn. Helt plötsligt hör jag hur någon smäller med brevinkastet, något som verkar lite skumt, eftersom det inte kommer någon post på söndagar och vi inte får reklam. Det har dock hänt att de delar ut tex Vertex (kårens tidning) och såna saker på söndagar, så jag gick och skulle titta vad vi hade fått. Hallmattan var dock tom, och det satt inte heller fast något i brevinkastet när jag kände efter. Det är inte första gången nån bara öppnar brevinkastet och kikar in, så jag blev lite irriterad och sköt upp dörren för att säga vem det nu än var ett sanningens ord (vad är syftet med att kika in genom folks brevinkast, liksom?!). Döm om min förvåning när jag ser en brandman i full mundering titta tillbaka på mig och fråga om jag har torrkokat nåt på spisen!Jag svalde snabbt ilskan (det var ju en brandman liksom!) och dubbelkollade spisen (L är inte känd för sin förmåga att stänga av plattor nämligen), men nej, det var inte vi som var orsaken. Jag drog mig tillbaka in igen och sitter nu och lyssnar på spring i trapporna, och det otroligt irriterande ljudet av dörröppnaren. Det verkar dock inte vara någon större fara för de har inte utrymt huset eller så, så jag antar att de håller på och dubbelkollar så att det verkligen inte brinner nånstans. Det är det mest spännande i mitt liv just denna söndagseftermiddag.

Ombytlig

Tänkte idag på hur ombytlig jag kan vara. Eller vad man nu ska kalla det. Min sambo, L, dömer sedan många år tillbaka innebandy på fritiden. Nu var det sedan länge planerat att han skulle åka till Lycksele i helgen och döma Duvan Cup som de har där. När jag först hörde talas om det fick jag en mindre släng av panik; det var så längesen jag var ensam en hel helg att jag inte kunde föreställa mig vad i all världen jag skulle sysselsätta mig med. Inte så att L brukar vara tvungen att hitta på något för att roa mig när han är hemma, men det kändes som en så lång tid att vara utan honom (fast jag innerst inne vet att det inte är det). Men allteftersom tiden gick hade jag börjat vänja mig vid tanken och till slut såg jag till och med fram emot en helg för mig själv. Då visar det sig att han inte behöver komma dit alls, eftersom det var så få matcher och de redan hade domare från orten. Då blev jag nästan sur och började tycka att det var jobbigt att han skulle vara hemma. När jag klev upp imorse hade den känslan släppt lite och sen fick jag ett jättegulligt sms från honom några timmar senare, så nu känns det bra igen och jag ser fram emot en myshelg med mycket godis och film.

Väntan

Nuförtiden känns det som att mitt liv bara består av att vänta på andra människor. Väntan på att CSN skulle bestämma ett utbetalningsdatum för mina pengar den här månaden blev lite för lång, så när jag ringde dit och frågade när jag skulle få pengar blev svaret: "Vi väntar fortfarande på att du ska bli registrerad på kursen." Detta är alltså en vecka efter kursstart ...Jag misstänkte dock starkt att det var så det låg till; Lärarutbildningen vid Umeå universitet är inte direkt kända för sin organisationsförmåga och på den här kursen har det varit värre än vanligt (inget ordentligt schema, en grupplärare som varit sjukskriven sedan kursstart, inga ordentliga instruktioner osv). Dessutom har vi lektioner i salar där jag aldrig varit förr och som jag faktiskt inte ens visste existerade (trots att jag faktiskt haft lektioner i själva huset massor med gånger förr). Först tyckte jag det var lite jobbigt, för de ligger verkligen i en labyrint och har en numrering som är totalt ologisk, men sen började jag tänka att det var lite som ön i första Pirates filmen; "It's an island that can't be found unless you alreday know where it is". Man kan alltså inte hitta dit om man inte har varit där förr. Jag skrockade lite för mig själv när jag kom att tänka på det.

Hursomhelst, när jag sedan ringde till han som är kursansvarig och meddelade att jag inte var registrerad berättade han att det var jag inte ensam om, men tyvärr var kanslisten sjuk så han kunde inte göra så mycket. Det var i måndags. På tisdagen dryftade jag saken med min väninna K som läser samma kurs och inte heller hade något planerat utbetalningsdatum från CSN. Onsdag förmiddag var jag fortfarande inte registrerad, så  jag var en aning frusterarad när jag kom till lektionen. Frustrationen förbyttes dock i häpnad, förvirring och en smula lättnad när K gjorde entré med orden; "Nu har jag varit till kanslisten. Hon hade missat att det var en baksida på pappret med namnen på kursdeltagarna, men det är ordnat nu." Ja du....Mycket ska man vara med om innan de spikar igen kistlocket. Hur kan man missa en sån grej? Nåja, nu verkar det vara ordnat iaf så imorgon får jag mina pengar.

Före jul fick vi omtapetserat i sovrummet, eftersom de som bodde här innan oss hade gjort en fondvägg (något som man inte får göra hursomhelst i en hyreslägenhet). Det innebar att de blev debiterade för det när de flyttade härifrån, så om vi ville kunde vi få omtapetserat, trots att det egentligen inte är dags förrän typ 2013. L var tveksam; "nja, men det blir ju bökigt och tar lång tid och de här tapeterna duger väl..." var ungefär summan av hans argument, men jag gav mig inte; det var ju en gratis omtapetsering! Så vi valde en tapet som vi ville ha (och kom överens om en otroligt fort)  och meddelade kvartersvärden. Sen fick vi vänta två månader innan det äntligen dök upp en människa och började tapetsera. I ärlighetens namn ska dock sägas att han var snabb; det tog två dagar från det att han kom och spacklade och målade taket tills dess att det var färdigtapetserat och vi behövde bara sova i vardagsrummet en natt. Sen var det också en golvlist som behövde bytas, så kvartersvärden lovade att göra det efter att tapetseringen var klar. Så när vi kom hem igen efter jul bad jag honom sätta dit en ny list. "Det är inte jag som gör, det är en snickare som kommer." Jag suckade; måste jag nu vänta ytterligare två månader på att det ska komma en snubbe och sätta dit en jävla list?!Hur svårt kan det vara?

Dessutom har jag haft problem med magen en längre tid, och för att göra en lång historia kort kan man säga har jag varit till läkaren flera gånger och tagit en massa prover, utan att han egentligen hittar något avvikande, alltmedan min mage fortsätter krångla. Nu väntar jag på kallelse från Dietisten och någon annan avdelning (kan han ha sagt gastroskopiavdelningen?)för att fortsätta utreda vad problemet egentligen är. Jag själv misstänker mjölkproteinallergi, eftersom mjölk alltid varit ett problem för mig, men det är tydligen något av det svåraste att diagnostisera. Hursomhelst, mera väntan alltså.

Välkomna!

Hej och välkomna till min nya blogg. Jag har tidigare haft en annan blogg på Passagen, under ett annat alias, men jag blev less på den av en hel massa anledningar, så jag bestämde mig för att göra en ny och så fick jag inte använda mitt gamla alias. Jag tänker börja med en gång med ett inlägg om mitt liv den senaste tiden. Håll tillgodo.