Varken eller

Nehej, det visar sig alltså att det varken var jag eller karma som var orsaken. Mamma ringde just och talade om att hon och pappa ska separera.

Jag har lite blandade känslor när jag tänker på det. Ju äldre jag har blivit desto mer har jag ju förstått att de inte har det bra tillsammans. De umgås knappt alls och båda två är väldigt inkörda i sina egna hjulspår och har ingen lust att göra något som den andra vill göra. Mamma känner sig nog ganska fastlåst i byn där de bor och hon har ingen där som hon kan umgås med egentligen. Hon har inga direkta jobbmöjligheter heller, utan har just nu ett tillfälligt jobb i byn medan pappa har ett fast jobb i tätorten. Mamma skulle nog hellre flytta till Luleå för att få ett jobb, och komma närmare mina syskon, medan pappa inte har någon lust att sälja huset och flytta. Mamma är redo för en förändring och vill ha ut mer av livet än att sitta hemma framför datorn hela tiden, medan pappa är nöjd med att sitta hemma och titta på tv eller pyssla med sina modellflygplan efter jobbet. De pratar knappt med varandra om något alls numera, vilket också är något som jag har märkt har blivit värre med åren.

Så jag kan alltså egentligen inte säga att jag är förvånad, för jag har ju sett det mer och mer genom åren. Men samtidigt......Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt..... Eftersom de har varit tillsammans så länge (de firade 28-årig bröllopsdag i december) så trodde jag nog ändå att det fanns något mer där, något som jag inte såg, som gjorde att de ändå hade det bra. Eller rättare sagt: eftersom de inte redan har separerat trodde jag nog inte att de skulle göra det.

Jag tror att det är det som är det största; jag fattar hur hon känner; hon har ingen lust att bara trampa på i samma gamla spår som alltid och nu när vi är utflugna alla utom min yngsta bror finns det ingen anledning att egentligen stanna i huset eller byn. Ingen av oss går ju i skolan i byn längre och det finns inget som egentligen håller henne kvar där. Huset är alldeles för stort för tre personer, men pappa vill inte sälja och flytta till en lägenhet nånstans. Jag förstår det också, och jag har sett honom bli mer och mer "bekväm" (eller vad jag ska kalla det) genom åren och han vill inte ha någon förändring, vilket väl hade varit okej om mamma hade varit likadan.

Vad jag försöker säga är väl kanske att jag dels inte är förvånad samtidigt som jag är förvånad. Som sagt, jag trodde nog på sätt och vis inte att det skulle hända, eftersom det inte har hänt för längesen. Så samtidigt  som jag tycker att det  kom lite plötsligt har jag ju förstått det och på sätt och vis förväntat mig det i flera år. Och jag förstår när mamma säger att hon har tänkt på det i flera år; jag är likadan, jag går och grubblar på saker tills jag blir gråhårig, men när jag väl har bestämt mig för något så gör jag det bara.

Så hon har hyrt ett hus i samhället där min yngsta bror går i skolan och planerar att flytta in där i helgen. Jag känner mig mest omtumlad och lite förvirrad, samtidigt som jag tycker det är helt logiskt.

Är det karma eller bara jag?

 Jag börjar sannerligen undra vad jag gjort för något i det här livet eller något föregående för att folk ska ta avstånd från mig på det här viset.

Historien börjar med min killkompis (vi kan kalla honom Klabbe). I höstas ringde jag och bjöd in honom för att se lägenheten.Han kom ensam och skyllde det på att sambon var tvungen att plugga inför en tenta. Jag tänkte inte så mycket på det utan vi satt här alla tre och pratade i godan ro om allt möjligt. Nästa gång jag träffade honom var till min födelsedag i februari. Han bjöd in sig själv på tårta och kom ensam även denna gång, eftersom sambon hade ont i magen. Samma sak hände, jag tänkte inte så mycket på hans tjej, och vi hade det väldigt trevligt.

När kvällen började lida mot sitt slut började Klabbe prata om att bjuda igen. Han och sambon skulle bjuda oss på middag nån kväll. Veckorna gick, men det kom aldrig någon inbjudan. Så för kanske en månad sen hörde jag av mig och frågade om vi skulle ses nånting innan terminen var slut, eftersom han väl skulle befinna sig nån annanstans under sommaren.

Han svarade att det skulle vara trevligt och att han skulle prata med sambon om det. Svaret kom några dagar senare; de hade för mycket att göra för att ha tid med nån middag den veckan, men han lovade att höra av sig veckan därpå och bestämma en tid. Jag tänkte inte så mycket på det, för han är ju alltid upptagen med det ena eller det andra och dessutom pluggar de otroligt mycket båda två.

Veckan därpå var han upptagen igen med något annat, men han skulle höra av sig om en tid veckan därefter.

Ja, ni fattar, hittills har det varit den ena ursäkten efter den andra och jag förväntar mig inte ens att han ska höra av sig med en ny ursäkt längre. Jag har dock svårt att förstå vad det är som gör att han inte vill umgås med mig längre. Är det han som inte vill, eller hon?Hursomhelst, nu är jag trött på alla ursäkter. Vill han verkligen träffas får han höra av sig med en ordentlig inbjudan.

Den andra personen som jag uppenbarligen stött bort är min mor. Mamma pratar i telefon med mina syskon typ en gång i veckan, men till mig ringer hon aldrig. Vill jag prata får jag ringa dit och hon har alltid nån ursäkt till varför hon inte har ringt; "jag tänkte på dig, men jag har så mycket att göra så jag har inte haft tid att ringa."Och i fredags när jag återigen ringde för att berätta om L:s intervju sa hon: "Ja, jag tänkte på L och undrade hur det gick för honom." Just det gjorde mig riktigt irriterad: om du nu har tänkt så mycket på L kan du ju ringa honom eller mig och fråga hur det har gått!

När jag fick veta datumet för L:s intervju föreslog jag för mamma att vi skulle kunna ses där, eftersom det ligger 15 mil från mina föräldrars hem. Dessutom bor två av mina syskon och min mormor där så mina föräldrar är dit typ en gång i veckan.

Mamma tyckte det var en bra idé när jag föreslog det för ca två veckor sen, men sen hörde jag inte av henne alls, så jag fick aldrig bekräftat att de skulle komma. Så i fredags när vi kom till mormor ringde jag mamma och frågade om de skulle komma. Det visade sig att de varit till Luleå helgen innan för att köpa en kostym till min bror som går ut nian i vår, så de tänkte inte komma den här helgen. Jag blev ganska besviken när jag fick höra det; varför de inte kunnat göra det den här helgen då? Jag sa inget om det, men jag pressade henne lite och frågade när de tänkte komma till Umeå nästa gång. Hon svarade nåt svävande om att hon ju jobbar och så, men om L nu fick jobbet i Luleå....

Jag blev riktigt irriterad, men visade det inte, utan förklarade istället att även om han får jobbet börjar han inte förrän i höst. Dessutom har han eventuellt en annan intervju på gång på ett jobb i Stockholm, så det är inte så himla säkert att vi flyttar till Luleå. Hon sa ingenting och jag avslutade samtalet ganska snabbt för jag var nästan gråtfärdig innan vi pratat färdigt. L blev rasande när jag berättade det och när vi pratade om det sa jag som det var: om hon hade haft en bra ursäkt till varför de var dit förra helgen istället för den här så hade jag kanske godtagit det, men det enda hon sa var; "nej, vi var dit förra helgen." L höll med och sa att om de verkligen hade nåt viktigt som de bara kunde göra just den helgen hade det ju varit en helt annan sak.

Nu är jag så less på att ringa och ringa och jag blev så jäkla sårad av att hon inte tänkte komma fastän vi var där att jag inte tänker höra av mig mer. Jag kan på sin höjd ringa på mors dag på söndag, men jag ska inte berätta nånting om hur jag har det, utan bara säga grattis och sen inget mer.

Men frågan kvarstår: är det nåt jag har gjort som gör att folk flyr från mig, eller är det en ren slump?

A trip down memory lane

Igår kväll var jag och L ute på vår vanliga kvällspromenad, samma runda som vi alltid går. På väg hem igen mötte vi en gammal bekant till oss båda (eller, ja, hrm, mest till mig kanske...) "hemifrån" (vi kan kalla honom AB). Jag blev överraskad av att se honom, för jag visste inte ens om att han bodde här i stan.

Han berättade att han pratat med sin chef om mig för bara nån vecka sen.Han berättade vad hans chef hette och vart han var ifrån, och även om jag inte kände igen namnet på killen så minns jag ju att medan jag bodde i byn umgicks vi mycket med killar från den byn. "Vi pratade om vart jag var ifrån och då sa han att han hade varit till byn en gång och träffat en tjej som han fått en sån jävla utskällning av."  Tydligen var det det enda han kom ihåg från sin vistelse i byn, och det här var nog en 7-8 år sen, så det måste ha varit en ordentlig utskällning. Så hade de kommit fram till att det måste ha varit jag (eftersom jag är den enda i byn med det namnet).

Jag började gapskratta när han sa det, för på den tiden var jag känd för två saker: det var alltid jag som städade upp efter alla fester och jag var sjukt uppkäftig. Jag har aldrig haft problem med att säga vad jag tycker, så även om jag inte kommer ihåg killen, eller utskällningen, håller jag det inte för otroligt att det har hänt. Jag ska fråga syrran om hon vet vem det är, för hon var ju tillsammans med en av de där killarna ett tag. 

Mötet fick mig att tänka på hur roligt vi hade på alla fester vi hade i min lägenhet. Det rörde upp en massa andra minnen också, och jag fick bita mig i tungan för att inte avslöja för L att jag faktiskt hånglat med AB en gång för många år sedan, på den tiden när han ansågs vara den som man tog om man var desperat och jag var just ensam och desperat. Visserligen är det väl inte direkt nån hemlighet, eftersom vi satt inne på stammishaket och hånglade mitt framför ögonen på alla som var där (och när jag tänker efter kanske det var den tredje saken jag var känd för; AB var inte den enda jag hånglade upp där inne), men man behöver inte avslöja precis allt man har gjort i sina ungdomsdagar.

Nu var AB en helt annan person; lugnare (minns honom som ganska nervöst lagd) och mognare också. Han har blivit vuxen helt enkelt.

Men jag kommer nog att skratta länge åt det där med utskällningen

Lösningen

Så jag fick L till att prata med sin syster om hur hon har planerat sitt liv de närmaste månaderna, vilket var bra, eftersom han lyckades avdramatisera hela situationen. Jag är inte direkt känd för att vara subtil, och jag är dessutom en drama queen utan dess like, så det var bättre att han tog det för nu var det som ett vanligt samtal utan en massa drama.

Hon berättade att hon pratat med deras kusin som bor i stan och blivit lovad att få hyra hennes lägenhet i andra hand över sommaren. Så hon frågade artigt och snällt om det var okej att hon stannade en vecka längre än vad vi hade sagt, eftersom kusinen skulle flytta ut till 1/6. Jag kände det bokstavligt talat som om en sten hade lyfts från mitt bröst; har hon bara nånstans att ta vägen den närmaste tiden så löser sig det andra så småningom. Så vi kom överens om att hon naturligtvis får stanna fram tills dess.

Och även om det fortfarande är nästan tre veckor tills hon flyttar så känns det ändå bättre att veta att hon kommer att flytta inom en snar framtid, än att gå runt och oroa sig för att hon inte tänker flytta alls.


Sen antar jag att vi får försöka hjälpa henne att hitta en egen lägenhet om det skulle behövas, men det blir ju ett framtida problem. Så just på den fronten har allt löst sig till det bästa.

På fredag har L en anställningsintervju i Luleå så då åker vi och sover över natten hos min mormor. Jag hoppas det blir trevligt.

Ljusningen

Jag och L pratade om saken (utan att börja gräla, kors i taket) och kom fram till att vi kanske skulle sätta oss ner alla tre och höra vad Målartjejen egentligen har för planer för framtiden. För precis som L säger så finns det massor med folk som hyr ut sina lägenheter i andra hand över sommaren, så hon har ju inga problem med att hitta boende de månaderna. Så jag sa åt honom att det bästa kanske vore om hon hyr något i andra hand från t ex 1/6 och sedan försöker få en egen lägenhet från typ1/8 eller nåt. På det sättet bor hon ju billigt över sommaren (det finns ju studentrum att hyra i andra hand) och om det då skulle bli så att hon måste betala dubbel hyra blir det inte alltför dyrt.

Men, som jag sa, det bästa vore nog om vi pratade om det alla tre och talade om för henne vart gränsen går. Jag skulle helst se att vi satte 1/6 som stoppdatum, för kring den 10 maj bör hon ha fått veta om hon får jobba kvar eller inte, så då har hon nästan två veckor på sig att hitta nån annanstans att bo. Jag har inte sagt nåt till L om det för jag kom att tänka på det först idag, men jag ska ta upp det när han kommer hem.

Och som jag sa till L: Allt mitt tjat om Holmsund betyder inte att jag prompt vill att hon ska flytta just dit, utan det är mer ett sätt för mig att försöka få henne att fatta att hon inte har kötid nog till att välja och vraka bland lägenheter. Hon måste ta det hon kan få. L var helt med på noterna och föreslog andra ställen som ligger ungefär lika långt från stan där han kunde tänka sig att hon kan få en lägenhet.

Det känns ändå skönt att vi är på samma våglängd när det gäller det här och att han förstår att jag inte är ute efter att slänga ut hans lillasyster på gatan. Och det är viktigt för mig att vi står enade bakom beslutet så att det inte blir de två mot mig, eller att jag och L ska bli osams.

Jag tror att jag ska föreslå att vi sätter oss ner och pratar om det ikväll.

Trubbel i paradiset

Längesen jag skrev sist och mycket har hänt, men jag ska bara skriva om det som jag grubblar på mest nu.

L:s syster (vi kan kalla henne Målartjejen) flyttade in här för två veckor sedan. Hon fick en provanställning på en månad på en målerifirma här i stan och frågade om hon fick bo här medan hon provjobbade. Jag och L hade redan diskuterat saken eftersom vi visste att hon sökte jobb i stan och inte kände någon annan här. Vi kom fram till att om det var för en begränsad tid fick hon naturligtvis flytta in. Så hon flyttade in och för det mesta är det inga problem, hon är trevlig och tillmötesgående och hjälper till med olika saker.

Men när vi börjar prata om att hon ska hitta en egen lägenhet blir hon genast på defensiven och menar att det ju inte är någon idé att ta en lägenhet innan hon vet om hon får fast jobb eller inte. När jag pratade med mamma om det sa hon: "Jamen hon har väl A-kassa så hon klarar sig ändå?Har hon inte tänkt flytta till stan ändå så att hon kan fortsätta söka jobb?"

Jag hade inte ens tänkt på det på det viset, vilket för mig innebär att jag inte hade tänkt igenom saken ordentligt innan jag sa ja. Jag antar att det har att göra med min uppfostran. I min familj ställer man upp för varandra så mycket man kan och Målartjejen hör ju till familjen. Men mamma har rätt och hon öppnade för ett perspektiv i frågan som jag inte ens hade tänkt på innan; Säg att Målartjejen  inte får jobbet och så flyttar hon hem till sina föräldrar igen. Vad händer om hon får en ny provanställning på ett annat företag här i stan om säg två månader?Ska hon flytta hit igen och bo här ännu en månad?Det har jag verkligen ingen lust med.

Jag har försökt förklara för henne att det är bättre att hon försöker få tag i en lägenhet nu i slutet på terminen istället för att hyra nåt i andrahand över sommaren och sedan försöka få tag i nåt i augusti när terminen ska till att börja igen. Hon säger; "Ja, jag förstår, det kan bli svårt."

Men eftersom hon knappt har nån kötid alls (typ en månad) hos Bostaden eller nåt annat företag har jag föreslagit att hon kanske skulle fundera på att flytta till Holmsund (ca 1,5 mil utanför stan) och bo där ett tag tills hon har fått ihop lite kötid. Hon slår det ifrån sig varenda gång; "Nej, det vill jag inte" och igår sa jag åt henne på skarpen; "Nej, jag förstår att du inte vill det, men samtidigt kanske du blir tvungen; du kan inte begära att du ska få en tvåa här i området med den lilla kötid du har."  "Nej, men, det begär jag inte heller, det måste inte vara precis här i området..." Och så började hon med sitt "det är ingen idé förrän jag vet om jag blir kvar.." så jag frågade henne: "Jamen, du har väl a-kassa?" "Ja, men jag vet ju inte om de kommer att strula som de har gjort hittills, jag kan ju inte ta en lägenhet och sen inte få a-kassa på två månader." L (som vet allt om a-kassan och hur de fungerar) försökte då förklara för henne att när hon nu väl är i rullorna och har fått pengar en gång så kommer det att gå mycket smidigare nästa gång.

Personligen skiter jag i vilket, jag kan inte vara ansvarig för hennes ekonomi, hon får väl lösa det på nåt annat sätt då. Igår efter att vi hade gått och lagt oss sa jag till L att jag inte kan ha henne här längre. Vi sa en månad och hon får stanna tiden ut, men sen ska hon härifrån. Men eftersom det inte var direkt läge att diskutera det igår så bestämde vi att vi skulle gå ut på en promenad och prata om det ikväll.

Jag känner att jag måste få förklara för L vart jag står och varför. Visserligen är hon trevlig för det mesta, men det är en hel del saker som retar gallfeber på mig och jag vet inte hur mycket längre jag klarar av att vara trevlig mot henne. Igår var litegrann droppen för mig när hon beklagade sig över att jag inte tycker om nåt som hon gillar. Jag antog att det handlade om maten, eftersom det är nåt som vi har diskuterat mycket sen hon flyttade in.

Jag försöker gå ner i vikt, och Målartjejen påstår att hon vill det också. Så jag och L kom överens om att äta efter GI-dieten långt innan hon flyttade in och jag talade om det för henne när hon kom hit. Hennes svar var: "Ja, men jag tycker inte om de där dieterna där man ska ta bort nåt för att gå ner i vikt." Jag förklarade att GI inte funkar på det sättet, och att det handlar mer om att äta hälsosam mat än att ta bort något. Jag trodde hon blev tänd på idén, men när hon fick bestämma vad vi skulle äta blev resultatet flottig kinamat indränkt i soja.

När vi skulle gå och handla ville hon köpa färdiga hamburgare, något som jag varken jag eller L äter, (och han gör dessutom supergoda GI-burgare från grunden), så jag sa ifrån. När hon kom hem med en "jättegod salladskrydda" läste jag på innehållsförteckningen och det första som stod var "Salt 55%". Jag kunde inte låta bli att kommentera det. Jag tycker det är konstigt att hon så gärna vill gå ner i vikt samtidigt som hon helst äter sockrade flingor, flottig mat och så där mycket salt.

Visst, hennes viktnedgång är ju inget som  berör mig, men jag tycker det är jobbigt att hela tiden vara den som liksom "drar  i nödbromsen" eller vad jag ska säga, bara för att jag vill äta nyttigt, för L säger ju varken bu eller bä.

Nåja, jag ska prata med L ikväll och förklara hur jag ser på hela saken. Jag tycker det är bättre att hon flyttar typ nu, av egen fri vilja, medan vi fortfarande kommer överens någotsånär, än att jag ska kasta ut henne om några veckor bara för att vi grälar.