...i vilken svärföräldrarna invaderar mitt hem (en dag i förtid, grrr!), svärmor skryter om sitt "guldjobb", försöker på ett "subtilt" sätt få mig att börja med LCHF, super sig full på rödvin och slutligen somnar vid bordet.
Låter det bekant? Jag känner att det börjar bli ett mönster här.
Jag var alltså INTE på humör att leka snäll svärdotter igår, så när L ringde och sa att de skulle komma....Ja, tala om droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hämtade L på jobbet och sen skulle vi åka och handla. Men på väg till Ica började vi gräla om ekonomin och till slut satt jag i bilen och stortjöt. Jag insåg ganska snabbt att hela grälet var ett sätt för mig att lätta på spänningen. Jag kände själv att jag gick som på nålar och det är väldigt ovanligt för mig. Att dessutom känna hur spänningen släppte i takt med att tårarna trillade är inte heller likt mig. Nog för att jag grinar jämt, oavsett om jag är glad, ledsen, arg, eller har PMS, men att göra det bara för att lätta på trycket...Det är inte det att jag grät som är det konstiga, det underliga är att jag hade en sån spänning inne i mig att jag rent kunde känna det fysiskt. Det händer väldigt sällan och jag kan inte ens komma ihåg att jag nånsin har känt så förut.
Hursomhelst, vi blev snabbt vänner igen och L lyssnade som den tålmodiga ängel han är på hela berättelsen om min tjorvvecka och tröstade mig. Efter det kändes allt bättre och jag kunde vara trevlig (så trevlig jag nu kan bli) mot svärföräldrarna. Men när svärmor började tjata om LCHF....Ibland kan vi bara inte prata med varandra på ett normalt sätt för jag får hela tiden känslan av att hon försöker säga något utan att säga det och jag som kör med raka rör (läs: ångvält) klarar inte av det. Igår kväll började hon prata om LCHF och att hon lyckats övertala L:s äldre bror och hans flickvän (som båda är kraftigt överviktiga btw) att börja med det. Tydligen hade det lett till att tjejen känt sig mycket bättre i magen. Där kände jag att piken var riktad mot mig, eftersom det är vida känt att min mage krånglar. Jag försökte förklara (på samma sätt som jag gjorde när vi var i stugan) att jag inte vill börja med LCHF, eftersom det innebär massor med fet och tung mat, något som min galla inte klarar av. Jag föredrar GI-metoden, eftersom man där får äta ris, pasta och potatis, men även för att det betyder lättare mat; mycket fisk och kyckling och inte bara kött och feta såser.
Då började hon säga att ja, det var ju naturligtvis upp till var och en, men man kunde ju inte veta säkert om det var kolhydraterna eller fettet som gjorde att man fick ont åt gallan, men hon hade då inte läst några studier om LCHF och gallan. Dessutom var ju GI-metoden samma sak som LCHF, bara i en annan ände av skalan. Jag suckade mest och försökte byta samtalsämne.
Sen gick diskussionens vågor höga gällande något som mamma tog upp när vi var där på hennes 50-års fest förra helgen. Nämligen om vi syskon skulle vara intresserade av att köpa sommarstället av henne för en billig penning. L tog upp det till diskussion, trots att vi inte ens diskuterat det ordentligt själva. Jag blev irriterad för att han är så jävla trångsynt ibland, och har svårt att se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget. Jag ska inte gå in på detaljer, för det blir för långt och trist, men jag sa ifrån på skarpen och lär göra det igen när vi diskuterar saken nästa gång.
Nåja, L och svärfar är och hjälper Glidarn och Den Nya att flytta in saker i ett förråd idag och imorgon ska vi allihop hjälpa dem att flytta in i nya läggan. Jag kände inte alls för att hjälpa dem två dagar i rad, och allihop lovade att jag inte behövdes idag, så jag stannade hemma. Nu ska jag gå och lägga mig och se tv en stund och bara vara för mig själv.
lördag 28 april 2012
Veckan från helvetet
När jag tänker på hur veckan har varit återkommer jag till något som jag tror är ett citat från Sagan om ringen där Bilbo (tror jag)beskriver hur han känner sig: "like butter, spread to thin over to much bread" (om det inte är från Sagan om ringen, eller om det är felciterat, ber jag om ursäkt till alla fans,och hoppas att någon kan säga mig vart det är ifrån) .
Förra veckan tackade jag ja till att jobba som gymnasielärare några timmar den här veckan. Lättförtjänta pengar och ett bra sätt att få in en fot där, tänkte jag. I efterhand vet jag dock inte om det var värt det. Jag fick inte undervisa alls, alla elever hade redan uppgifter som de skulle göra, så det jag har gjort är att ta upp närvaron och låst upp klassrum och datasalar. Sen har jag suttit på arslet medan de har jobbat.
Dessutom har allting bara tjorvat hela veckan. På måndagen var jag alltså bokad för hela måndagen och hela onsdagen i Gymnasiebyn, men redan före påsk hade jag blivit bokad på annat håll för fredagen. Så döm om min förvåning när jag kommer till mitt första pass i Gymnasiebyn och en annan lärare säger: "jamen då är det du som har dem resten av veckan då." Eh? var min reaktion. "Onsdag vet jag ju, men sen har jag inte hört nåt", sa jag. Ja, då dröjde det inte länge förrän jag fick sms med förfrågan om 1½ timme på torsdag eftermiddag och ungefär lika mycket på fredag eftermiddag. Jag tackade ja naturligtvis, allt för att få in en fot. Måndagen flöt på bra, med undantag av den där sabla vaktmästaren som jag kände att jag ville ta i och ruska om för att han var så jävla långsam!Det tog honom 10 minuter att få fram en nyckel och ett passerkort åt mig, för att sedan konstatera att det var fel sorts nyckel, stoppa undan den och ta fram en annan (detta trots att jag hade med mig ett schema där det klart och tydligt stod vilka salar jag skulle vara i). Jag skojar inte om jag säger att jag tillbringade 15 minuter inne på hans kontor,och till slut hoppade jag nästan av otålighet, eftersom lektionen jag skulle ha redan hade börjat
Hursomhelst, efter det var det lugna gatan hela dagen. På tisdagen var jag på en förskola och det var dödstråkigt och inget att göra så jag tillbringade dagen med att kämpa mot sömnen.
Onsdagen var inte heller några större problem, alla gjorde det de skulle. Jag fick dock p-böter eftersom jag inte visste vart jag skulle parkera och gjorde en tjuvis (så, ja, även parkeringsvakterna gjorde det de skulle).
Men så blev det torsdag och helvetet brakade lös. Jag tackade ja till att jobba på en lågstadieskola på förmiddagen, eftersom det bara rörde sig om 1½ timme i Gymnasiebyn på eftermiddagen. Så jag kom till datasalen på avtalad tid och var i full färd med att ta upp närvaron när det kommer en annan tjej och talar om att hon är deras vikarie. Jag ba: "Va?!Nej, det är ju jag!" Då visar det sig att hon blivit tillfrågad av någon (vem vet jag inte) att vicka den dagen, och att rektorn då inte visste om det, utan hade bokat mig genom vikarieförmedlingen. Rektorn hade försökt ta kontakt med mig utan att lyckas. Va?! var allt jag hade att säga om det. Hade inte hört nåt, eller sett nåt mail, men jag hade ju inte kollat den på morgonen innan jag for.Det visade sig senare att hon kontaktat mig via kommunmailen, som jag knappt ens visste att jag hade och följaktligen aldrig kollar.
Nå, den andra tjejen var generös och gick därifrån och lät mig få passet. Datasalen var dock dubbelbokad och det var någon som hade lektion där när vi kom och, ja, det vart ett himla tjorvande med det också.
Sen blev det fredag och jag var aptrött. Jag var på guldskolan (min absoluta favvoplats att jobba på), men hade en av de värre klasserna som verkligen prövar ens tålamod och jag var inte på humör att tjata, gnata och leka sträng fröken. Så jag släppte det mesta, med följden att ingen gjorde nånting och ljudnivån var i klass med ett reaplan som lyfter. Sen bar det av till Gymnasiet igen och trots att jag var 10 minuter tidig var de flera elever som fått uppfattningen att de inte skulle ha nån vikarie den dagen, så de hade gått till nån annan lärare och tagit närvaron och sen gått därifrån. Snurrigt värre!!
När jag kom hem satte jag mig vid datorn, men hade planer på att gå och lägga mig och tjuvsova i soffan en timme innan L kom hem från jobbet. Jag hann inte mer än tänka tanken till slut förrän L ringer och talar om att svärföräldrarna är på väg hem till oss för att sova över till på söndag. Jag var helt övertygad om att de skulle komma på lördan (idag alltså) och sova till söndagen, eftersom vi ska hjälpa Glidarn och Den Nya att flytta i helgen. Vid det här laget inser jag en hel radda saker, den ena värre än den andra: 1. Jag kommer inte få min välförtjänta tupplur. 2. Svärföräldrarna kommer en dag tidigare, vilket innebär att jag måste vara trevlig mot dem ikväll (fredag). 3. Vi måste handla nåt att äta. 4. Jag måste på systemet, jag klarar inte av svärmor om jag e nykter och hon e full på rödvin. 5. JAG ORKAR INTE!!!!!!!
Förra veckan tackade jag ja till att jobba som gymnasielärare några timmar den här veckan. Lättförtjänta pengar och ett bra sätt att få in en fot där, tänkte jag. I efterhand vet jag dock inte om det var värt det. Jag fick inte undervisa alls, alla elever hade redan uppgifter som de skulle göra, så det jag har gjort är att ta upp närvaron och låst upp klassrum och datasalar. Sen har jag suttit på arslet medan de har jobbat.
Dessutom har allting bara tjorvat hela veckan. På måndagen var jag alltså bokad för hela måndagen och hela onsdagen i Gymnasiebyn, men redan före påsk hade jag blivit bokad på annat håll för fredagen. Så döm om min förvåning när jag kommer till mitt första pass i Gymnasiebyn och en annan lärare säger: "jamen då är det du som har dem resten av veckan då." Eh? var min reaktion. "Onsdag vet jag ju, men sen har jag inte hört nåt", sa jag. Ja, då dröjde det inte länge förrän jag fick sms med förfrågan om 1½ timme på torsdag eftermiddag och ungefär lika mycket på fredag eftermiddag. Jag tackade ja naturligtvis, allt för att få in en fot. Måndagen flöt på bra, med undantag av den där sabla vaktmästaren som jag kände att jag ville ta i och ruska om för att han var så jävla långsam!Det tog honom 10 minuter att få fram en nyckel och ett passerkort åt mig, för att sedan konstatera att det var fel sorts nyckel, stoppa undan den och ta fram en annan (detta trots att jag hade med mig ett schema där det klart och tydligt stod vilka salar jag skulle vara i). Jag skojar inte om jag säger att jag tillbringade 15 minuter inne på hans kontor,och till slut hoppade jag nästan av otålighet, eftersom lektionen jag skulle ha redan hade börjat
Hursomhelst, efter det var det lugna gatan hela dagen. På tisdagen var jag på en förskola och det var dödstråkigt och inget att göra så jag tillbringade dagen med att kämpa mot sömnen.
Onsdagen var inte heller några större problem, alla gjorde det de skulle. Jag fick dock p-böter eftersom jag inte visste vart jag skulle parkera och gjorde en tjuvis (så, ja, även parkeringsvakterna gjorde det de skulle).
Men så blev det torsdag och helvetet brakade lös. Jag tackade ja till att jobba på en lågstadieskola på förmiddagen, eftersom det bara rörde sig om 1½ timme i Gymnasiebyn på eftermiddagen. Så jag kom till datasalen på avtalad tid och var i full färd med att ta upp närvaron när det kommer en annan tjej och talar om att hon är deras vikarie. Jag ba: "Va?!Nej, det är ju jag!" Då visar det sig att hon blivit tillfrågad av någon (vem vet jag inte) att vicka den dagen, och att rektorn då inte visste om det, utan hade bokat mig genom vikarieförmedlingen. Rektorn hade försökt ta kontakt med mig utan att lyckas. Va?! var allt jag hade att säga om det. Hade inte hört nåt, eller sett nåt mail, men jag hade ju inte kollat den på morgonen innan jag for.Det visade sig senare att hon kontaktat mig via kommunmailen, som jag knappt ens visste att jag hade och följaktligen aldrig kollar.
Nå, den andra tjejen var generös och gick därifrån och lät mig få passet. Datasalen var dock dubbelbokad och det var någon som hade lektion där när vi kom och, ja, det vart ett himla tjorvande med det också.
Sen blev det fredag och jag var aptrött. Jag var på guldskolan (min absoluta favvoplats att jobba på), men hade en av de värre klasserna som verkligen prövar ens tålamod och jag var inte på humör att tjata, gnata och leka sträng fröken. Så jag släppte det mesta, med följden att ingen gjorde nånting och ljudnivån var i klass med ett reaplan som lyfter. Sen bar det av till Gymnasiet igen och trots att jag var 10 minuter tidig var de flera elever som fått uppfattningen att de inte skulle ha nån vikarie den dagen, så de hade gått till nån annan lärare och tagit närvaron och sen gått därifrån. Snurrigt värre!!
När jag kom hem satte jag mig vid datorn, men hade planer på att gå och lägga mig och tjuvsova i soffan en timme innan L kom hem från jobbet. Jag hann inte mer än tänka tanken till slut förrän L ringer och talar om att svärföräldrarna är på väg hem till oss för att sova över till på söndag. Jag var helt övertygad om att de skulle komma på lördan (idag alltså) och sova till söndagen, eftersom vi ska hjälpa Glidarn och Den Nya att flytta i helgen. Vid det här laget inser jag en hel radda saker, den ena värre än den andra: 1. Jag kommer inte få min välförtjänta tupplur. 2. Svärföräldrarna kommer en dag tidigare, vilket innebär att jag måste vara trevlig mot dem ikväll (fredag). 3. Vi måste handla nåt att äta. 4. Jag måste på systemet, jag klarar inte av svärmor om jag e nykter och hon e full på rödvin. 5. JAG ORKAR INTE!!!!!!!
tisdag 10 april 2012
Påskhelgen
Ja, vad ska man säga.....Tillbringade påsken med L:s familj i deras stuga. Mysigt? Absolut! Jobbigt? Ja, definitivt. Jag ska försöka fatta mig kort, för det här skulle kunna bli ett maratoninlägg.
När vi kom till stugan i torsdags var L:s tre syskon och deras respektive redan där. Det sista L sa innan vi klev ur bilen var: "det första jag ska göra är att ge Målartjejen en stor kram!" Det är väldigt ovanligt för att komma från honom, för de är inte så mycket för det där med kramar och ömhetsbetygelser i deras familj, men han har verkligen saknat henne sista tiden.
Hans planer stupade dock så fort vi kom innanför dörren. Klockan var 18:00 och svärmor var redan full på allt rödvin hon klämt i sig. När vi klev över tröskeln var det som att kliva in i en vägg av ljud; alla skränade och skrek och pratade i munnen på varandra. Först trodde jag det hade hänt nåt, men när jag kom in insåg jag att så inte var fallet, det var bara det att när de blir på fyllan blir de skräniga och gapiga. Jag har lärt mig att lättaste sättet att hantera det är att själv vara lite småfull. Jag orkar inte med dem om jag är spiknykter, sorgligt, men sant.
Hursomhelst, den som störde mig mest den här helgen var oväntat nog inte svärmor (eftersom hon mest var full och somnade lite här och där hela helgen), utan L:s nya svägerska. Hans yngre bror (som jag numera kommer kalla Glidarn) har skaffat en ny tjej som har två barn. De var inte med den här helgen, men det hindrade inte Glidarn och Den Nya (hon får heta så tills vidare) från att prata om dem konstant. Är det nåt jag verkligen inte gillar är det folk som inte kan prata om nåt annat än sina barn. Är man en stolt förälder som älskar sina barn så är det jättebra, men om man inte har något annat att prata om blir det bara sorgligt. Att Glidarn dessutom vid mer än ett tillfälle satt och grät öppet för att han saknade barnen gjorde mig ännu mer irriterad. Hade jag varit Den Nya hade jag nog blivit orolig för att han bara var ihop med mig för att få vara med mina barn, som han bar sig åt. I fredagskväll var han full och blev otroligt otrevlig mot Den Nya som bara försökte lirka och vara snäll, men det slutade med att han bad henne dra åt helvete (ja, bokstavligt talat). Jag vet inte om de löste det, för när han började ulka och gråta över hur mycket han saknade barnen gick jag och la mig. Dagen därpå hade hon inget annat än rosor att strö över Glidarn: "han har aldrig varit elak mot mig". Jag sa ingenting, för jag vill inte lägga mig i deras förhållande, men ju mer jag tänker på det, desto mer retar det mig.
Glidarn stör mig och har stört mig så länge jag och L har varit tillsammans. Han dricker för mycket, är högljudd och allmänt otrevlig och enligt min åsikt bär han sig åt som en riktig jävla skitstövel emellanåt och det är ingen som bryr sig om det. Alla bara skrattar och skakar på huvudet: "jaja, det är typiskt Glidarn" och så får han fortsätta som vanligt. L försöker inte ens försvara sig mot alla ;"L han e ju dum i huvet" och "L e ju bara korkad" (för av nån anledning e d just L som oftast blir målet för alla förolämpningar) som Glidarn slänger ur sig, trots att jag ser att han tar illa upp. Nästa gång jag hör det ska han få en utskällning efter noter. L har ALLTID ställt upp för sin lillebror; han lånade pengar till Glidarn när han skulle köpa en bil som det senare visade sig inte existerade, till exempel.han har lovat att vi ska komma och hjälpa dem när de ska flytta. Och vad får han för det?!Förolämpningar!Glidarn kommer alltid undan med sitt dåliga beteende, överallt, och det retar mig mer och mer. När jag tänker på det är det iofs inget som är unikt för Glidarn; alla 4 barnen får bära sig åt lite hur de vill utan att deras föräldrar reagerar det minsta. Det är som att de har släppt allt uppfostraransvar samma dag som barnen fyllde 18 och nu får de bära sig åt hur som helst för att de är vuxna och det inte finns nåt föräldrarna kan göra åt saken.
Den Nya visar sig vara av samma skrot och korn som svärmor; lilla martyren. Det visade sig att vattnet i stugan frusit så de kunde inte använda diskmaskinen. Den Nya ställde genast upp som frivillig på att diska och hon och svärfar hjälptes åt. Fint, tänkte jag (och alla de andra) då slipper jag. Sen visade det sig att hon tänkte dra stora växlar på det där.Ingen annan fick komma i närheten av diskbaljan, för det var ju hennes jobb. Sen gnällde hon på att ingen av oss andra brydde sig, men hon var så himla duktig och diskade och hon klagade inte heller. Det är ett uttryck jag verkligen inte tål: "Ja, jag klagar då inte" och hon har verkligen använt det i helgen. Sen fick jag höra att hon inte har nån diskmaskin hemma, men att de ska installera en nu när de ska flytta in i en större lägenhet; "inte för att jag klagar, jag diskar så gärna". Jag hade lust att slå henne på käften och skrika: "det är för helvete ingen som har sagt att du klagar!"
Nej, usch, jag vet att jag låter bitter och hemsk, men jag måste få ur mig en del av det här innan jag spricker.
När vi kom till stugan i torsdags var L:s tre syskon och deras respektive redan där. Det sista L sa innan vi klev ur bilen var: "det första jag ska göra är att ge Målartjejen en stor kram!" Det är väldigt ovanligt för att komma från honom, för de är inte så mycket för det där med kramar och ömhetsbetygelser i deras familj, men han har verkligen saknat henne sista tiden.
Hans planer stupade dock så fort vi kom innanför dörren. Klockan var 18:00 och svärmor var redan full på allt rödvin hon klämt i sig. När vi klev över tröskeln var det som att kliva in i en vägg av ljud; alla skränade och skrek och pratade i munnen på varandra. Först trodde jag det hade hänt nåt, men när jag kom in insåg jag att så inte var fallet, det var bara det att när de blir på fyllan blir de skräniga och gapiga. Jag har lärt mig att lättaste sättet att hantera det är att själv vara lite småfull. Jag orkar inte med dem om jag är spiknykter, sorgligt, men sant.
Hursomhelst, den som störde mig mest den här helgen var oväntat nog inte svärmor (eftersom hon mest var full och somnade lite här och där hela helgen), utan L:s nya svägerska. Hans yngre bror (som jag numera kommer kalla Glidarn) har skaffat en ny tjej som har två barn. De var inte med den här helgen, men det hindrade inte Glidarn och Den Nya (hon får heta så tills vidare) från att prata om dem konstant. Är det nåt jag verkligen inte gillar är det folk som inte kan prata om nåt annat än sina barn. Är man en stolt förälder som älskar sina barn så är det jättebra, men om man inte har något annat att prata om blir det bara sorgligt. Att Glidarn dessutom vid mer än ett tillfälle satt och grät öppet för att han saknade barnen gjorde mig ännu mer irriterad. Hade jag varit Den Nya hade jag nog blivit orolig för att han bara var ihop med mig för att få vara med mina barn, som han bar sig åt. I fredagskväll var han full och blev otroligt otrevlig mot Den Nya som bara försökte lirka och vara snäll, men det slutade med att han bad henne dra åt helvete (ja, bokstavligt talat). Jag vet inte om de löste det, för när han började ulka och gråta över hur mycket han saknade barnen gick jag och la mig. Dagen därpå hade hon inget annat än rosor att strö över Glidarn: "han har aldrig varit elak mot mig". Jag sa ingenting, för jag vill inte lägga mig i deras förhållande, men ju mer jag tänker på det, desto mer retar det mig.
Glidarn stör mig och har stört mig så länge jag och L har varit tillsammans. Han dricker för mycket, är högljudd och allmänt otrevlig och enligt min åsikt bär han sig åt som en riktig jävla skitstövel emellanåt och det är ingen som bryr sig om det. Alla bara skrattar och skakar på huvudet: "jaja, det är typiskt Glidarn" och så får han fortsätta som vanligt. L försöker inte ens försvara sig mot alla ;"L han e ju dum i huvet" och "L e ju bara korkad" (för av nån anledning e d just L som oftast blir målet för alla förolämpningar) som Glidarn slänger ur sig, trots att jag ser att han tar illa upp. Nästa gång jag hör det ska han få en utskällning efter noter. L har ALLTID ställt upp för sin lillebror; han lånade pengar till Glidarn när han skulle köpa en bil som det senare visade sig inte existerade, till exempel.han har lovat att vi ska komma och hjälpa dem när de ska flytta. Och vad får han för det?!Förolämpningar!Glidarn kommer alltid undan med sitt dåliga beteende, överallt, och det retar mig mer och mer. När jag tänker på det är det iofs inget som är unikt för Glidarn; alla 4 barnen får bära sig åt lite hur de vill utan att deras föräldrar reagerar det minsta. Det är som att de har släppt allt uppfostraransvar samma dag som barnen fyllde 18 och nu får de bära sig åt hur som helst för att de är vuxna och det inte finns nåt föräldrarna kan göra åt saken.
Den Nya visar sig vara av samma skrot och korn som svärmor; lilla martyren. Det visade sig att vattnet i stugan frusit så de kunde inte använda diskmaskinen. Den Nya ställde genast upp som frivillig på att diska och hon och svärfar hjälptes åt. Fint, tänkte jag (och alla de andra) då slipper jag. Sen visade det sig att hon tänkte dra stora växlar på det där.Ingen annan fick komma i närheten av diskbaljan, för det var ju hennes jobb. Sen gnällde hon på att ingen av oss andra brydde sig, men hon var så himla duktig och diskade och hon klagade inte heller. Det är ett uttryck jag verkligen inte tål: "Ja, jag klagar då inte" och hon har verkligen använt det i helgen. Sen fick jag höra att hon inte har nån diskmaskin hemma, men att de ska installera en nu när de ska flytta in i en större lägenhet; "inte för att jag klagar, jag diskar så gärna". Jag hade lust att slå henne på käften och skrika: "det är för helvete ingen som har sagt att du klagar!"
Nej, usch, jag vet att jag låter bitter och hemsk, men jag måste få ur mig en del av det här innan jag spricker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)