Tydligen är världen fortfarande galen, för min vecka har då varit SJUK!!!
Det är faktiskt jobbet det handlar om den här gången så jag ska inte gå in på detaljer (det är ju det där med tystnadsplikten...).
Men det jag kan säga är att jag 5 minuter i 8 i måndags fick sms om jobb på en skola i en hel vecka. Jag hann inte dit förrän till 09:00; efter en halvtimmes vimsande fram och tillbaka i lokalerna för att hitta rätt.
In ramlar jag, svettig och stressad som en gnu, och får instruktioner om vad som ska göras i två korta meningar. Jag skulle alltså inte jobba som lärare som jag trodde, utan som resurs. Sen har veckan bestått av stress, stress och mera stress. Jag har knappt haft en lugn stund och kaffepaus var det inte tal om!
Nåja, det är väl inte så farligt, jag är van vid en viss stress (tidsplanering, vad är det?!Jag somnar väl i soffan när jag kommer hem istället, det är mycket bättre) och ungarna är fina, men personalen!!!
Asså, ja, visst, jag är vikarie, och behöver absolut inte veta ALLT (läs: jag engagerar mig inte så mycket i nån klass) som försiggår i klassen/gruppen/med individen, men jag vill gärna veta vissa saker: Vad exakt är det jag ska göra? Vem är det jag vickar för? Vem/vilka är det jag ska jobba med? Hur ser schemat ut? Osv, osv....
Sen kan man väl säga att just det här stället har riktigt många elever med speciella behov, och jag vill gärna veta vilka strategier som de brukar använda och som funkar på dessa elever (eftersom det var de jag skulle jobba med, tydligen), men inte ett ord har jag fått veta. Jag är inte specialpedagog eller personlig assistent!Jag har ju för h-vete inte ens en lärarexamen!
Sen kan jag tycka att det inte är riktigt snyggt gjort att ta in nån som ska vara en vecka, och sen inget mer. Det verkar inte som att eleverna fattat det heller, för idag verkade många av dem ta för givet att jag skulle komma tillbaka nästa vecka.Och gissa om de blir förvirrade nästa vecka när den lärare de haft hittills inte kommer att vara där. Istället är det nån jag aldrig träffat, så frågar de efter mig (kanske mest en önskedröm från min sida) vet hon inte vem de pratar om!
Listan kan göras LÅNG på saker som inte står rätt till där och jag gillade inte hur jag blev behandlad av personalen. Jag blev inte presenterad för eleverna i måndags, och inte fick jag säga hejdå idag heller. Jag fick ingen feedback på nånting och inte fick jag ge nån feedback på vad som hänt heller. När jag försökte blev jag nedtystad och avfärdad.
Jag funderade på att skicka mail till vikarieförmedlingen och säga att jag inte vill tillbaka dit nåt mer, men det funkade så bra med klassen idag och ungarna var så himla fina så jag fick ont i hjärtat av tanken. Jag bestämde mig för att avvakta lite. Det är ju trots allt bara början av terminen och dammet har väl inte lagt sig riktigt än, så vi får väl se. De kanske inte ens vill ha mig tillbaka, de verkar mest tycka att jag sög.
Så vi får väl se vad som händer med detta i framtiden.
fredag 31 augusti 2012
fredag 17 augusti 2012
Har hela världen blivit galen?!
Eller är det jag som är helt lost?Det känns då som så iaf.
Träffade Glidarn och Den Nya i helgen (utan barnen). Fick för första gången en glimt av vem hon egentligen är. Alltså, hon som person, inte mamman eller flickvännen. Glidarn blev bara full och ville sova som vanligt, nåt jag och L pratade vitt och brett om sen. Jag höll fast vid det jag brukar säga: hans mamma har släppt allt föräldraansvar och bryr sig mer om sitt älskade vin än om sina barn och deras problem. Glidarn har ju seriösa alkoholproblem, men hon fattar nada, för hon har lika grava problem själv. Hon lever i nåt slags förnekelse; hon vet hur illa det är med Glidarn egentligen, men hon låtsas som ingenting och dricker mera vin istället.
Det är mycket med den familjen som är skevt och snart måste jag försöka säga ifrån åt Glidarn. Han kan inte bete sig på det här viset och ha ansvar för två små barn.
Hursomhelst, det var egentligen inte det jag skulle berätta. På söndan satt vi ute och pratade bara vi 4, och jag berättade för Glidarn och Den Nya vad som hänt med Målartjejen och Skogshuggarn. De skrattade mest och skakade på huvet och Glidarn försäkrade oss att Målartjejen ju inte är långsint, så det skulle nog gå över.
I onsdags ringde Glidarn till L och berättade att han pratat med Målartjejen om det som hänt och hon hade sagt nåt i stil med att: "Ja, det var ju tråkigt att det blev som det blev, och ja, jag kanske skulle prata med L, men ber han inte om ursäkt då slänger jag fan på luren!"
Jag höll på att storkna när jag hörde det!Att jäntan har mage!L blev också förbannad; "nu kan jag ju då absolut inte ringa dit!Ska JAG be om ursäkt för att HON var otrevlig och bar sig illa åt?!"Vi pratade om det fram och tillbaka, och vi kom fram till att han absolut inte har nåt att be om ursäkt för. HON ska be honom om ursäkt och sedan mig. Sen kanske jag kan tänka mig att be henne om ursäkt för att JAG blev otrevlig, men inte har då L gjort nåt som han behöver ursäkta sig för. Jag sa åt honom att ringa henne: "ring och försök ta reda på hur hon ser på saken, för uppenbarligen har hon en helt annan bild av vad som hände än du och jag."
Detta var i onsdags.Jag hade precis kommit hem från mormor som fyllde 82 (!) den dagen. Min moster som bor söderut var där på besök och rätt som det var ringde det någon och berättade att någon slagit sönder hennes balkongdörr med ett basebollträ. Hon blev ju såklart upprörd och bad mig skjutsa henne till affärn för att köpa cigg. Väl där kommer det in en karl och gapar nåt om hur arg han är och bla bla, jag lyssnade inte för storstadsgenen kickade in: uppför han sig märkligt?No touch, no talk, no eyecontact! Det hjälpte dock inte. Han kom fram och började snacka med mig och gissa om han stank sprit!
Han hade tydligen försökt "skoja" med några ungdomar utanför, men använt ord som "jag ska ta dig, din hora!" eller nåt sånt. Jättekul när man är en 16-årig tjej! Han förklarade nu att han var arg för att hon blev så upprörd: "jag skoja ju bara med horan! Men det är ju så, de är horor hela högen och det enda de vill ha är kuk!" Där stod jag med ena handen i plockgodiset och nickade och hmmade och visste inte vad jag skulle säga. Moster (eller nån annan för den delen) syntes inte till, och han fortsatte: "Jag skulle jävlat köra ner kuken långt ner i halsen på dem, och sen långt upp i röven, det är det enda såna där horor begriper!"Jag började fundera på ursäkter och flyktvägar, men han malde på om horor och kukar så jag fick ingen chans. Till slut dök det då iaf upp nån han kände som han började snacka med och jag smet så fort jag bara kunde.
Det enda positiva med den dan var faktiskt jobbet. Jag hade betalt 8 timmar för att passa barn och sola!Det kallar jag jobb det! 9 barn, 6-10 år, två vuxna, strålande sol och barn som bara vill vara ute. Gissa vem som var nöjd!
Träffade Glidarn och Den Nya i helgen (utan barnen). Fick för första gången en glimt av vem hon egentligen är. Alltså, hon som person, inte mamman eller flickvännen. Glidarn blev bara full och ville sova som vanligt, nåt jag och L pratade vitt och brett om sen. Jag höll fast vid det jag brukar säga: hans mamma har släppt allt föräldraansvar och bryr sig mer om sitt älskade vin än om sina barn och deras problem. Glidarn har ju seriösa alkoholproblem, men hon fattar nada, för hon har lika grava problem själv. Hon lever i nåt slags förnekelse; hon vet hur illa det är med Glidarn egentligen, men hon låtsas som ingenting och dricker mera vin istället.
Det är mycket med den familjen som är skevt och snart måste jag försöka säga ifrån åt Glidarn. Han kan inte bete sig på det här viset och ha ansvar för två små barn.
Hursomhelst, det var egentligen inte det jag skulle berätta. På söndan satt vi ute och pratade bara vi 4, och jag berättade för Glidarn och Den Nya vad som hänt med Målartjejen och Skogshuggarn. De skrattade mest och skakade på huvet och Glidarn försäkrade oss att Målartjejen ju inte är långsint, så det skulle nog gå över.
I onsdags ringde Glidarn till L och berättade att han pratat med Målartjejen om det som hänt och hon hade sagt nåt i stil med att: "Ja, det var ju tråkigt att det blev som det blev, och ja, jag kanske skulle prata med L, men ber han inte om ursäkt då slänger jag fan på luren!"
Jag höll på att storkna när jag hörde det!Att jäntan har mage!L blev också förbannad; "nu kan jag ju då absolut inte ringa dit!Ska JAG be om ursäkt för att HON var otrevlig och bar sig illa åt?!"Vi pratade om det fram och tillbaka, och vi kom fram till att han absolut inte har nåt att be om ursäkt för. HON ska be honom om ursäkt och sedan mig. Sen kanske jag kan tänka mig att be henne om ursäkt för att JAG blev otrevlig, men inte har då L gjort nåt som han behöver ursäkta sig för. Jag sa åt honom att ringa henne: "ring och försök ta reda på hur hon ser på saken, för uppenbarligen har hon en helt annan bild av vad som hände än du och jag."
Detta var i onsdags.Jag hade precis kommit hem från mormor som fyllde 82 (!) den dagen. Min moster som bor söderut var där på besök och rätt som det var ringde det någon och berättade att någon slagit sönder hennes balkongdörr med ett basebollträ. Hon blev ju såklart upprörd och bad mig skjutsa henne till affärn för att köpa cigg. Väl där kommer det in en karl och gapar nåt om hur arg han är och bla bla, jag lyssnade inte för storstadsgenen kickade in: uppför han sig märkligt?No touch, no talk, no eyecontact! Det hjälpte dock inte. Han kom fram och började snacka med mig och gissa om han stank sprit!
Han hade tydligen försökt "skoja" med några ungdomar utanför, men använt ord som "jag ska ta dig, din hora!" eller nåt sånt. Jättekul när man är en 16-årig tjej! Han förklarade nu att han var arg för att hon blev så upprörd: "jag skoja ju bara med horan! Men det är ju så, de är horor hela högen och det enda de vill ha är kuk!" Där stod jag med ena handen i plockgodiset och nickade och hmmade och visste inte vad jag skulle säga. Moster (eller nån annan för den delen) syntes inte till, och han fortsatte: "Jag skulle jävlat köra ner kuken långt ner i halsen på dem, och sen långt upp i röven, det är det enda såna där horor begriper!"Jag började fundera på ursäkter och flyktvägar, men han malde på om horor och kukar så jag fick ingen chans. Till slut dök det då iaf upp nån han kände som han började snacka med och jag smet så fort jag bara kunde.
Det enda positiva med den dan var faktiskt jobbet. Jag hade betalt 8 timmar för att passa barn och sola!Det kallar jag jobb det! 9 barn, 6-10 år, två vuxna, strålande sol och barn som bara vill vara ute. Gissa vem som var nöjd!
måndag 30 juli 2012
Vad var det som hände?!
L fick äntligen sin efterlängtade semester. Två veckor tog han och vi åkte iväg till min lilla farmor och var där en vecka. Vi turistade på dagarna och spelade Yatzy med farmor på kvällarna. Lugnt och stillsamt, mycket trevligt.
Sen avslutade vi semestern med att åka norrut till L:s föräldrars sommarställe, där hans syrra (Målartjejen) och hennes kille (Skogshuggarn) befann sig. L har inte träffat henne sen i påskas och jag tror att han har saknat henne jättemycket. Jag har inte saknat henne alls, men det är ju så i alla familjer: man kan inte älska alla.
Jag försökte ändå anstränga mig för att vara trevlig och tillmötesgående hela fredagen och lördagen, och vi pratade och umgicks och allt var frid och fröjd, även om jag höll på att reta ihjäl mig på Skogshuggarns eviga "älskling" och "hjärtat" så fort han pratade med Målartjejen. Till slut fick jag lust att säga: "men ge dig för faan!Har du glömt bort vad hon heter eller vad?!" Jag höjde också på ögonbrynen åt att de verkar vara mer nykära nu, ett år in i relationen, än vad de var när de just hade blivit tillsammans, men återigen, inte mitt problem, jag höll tyst.
Men så kom lördagskvällen. Av nån anledning kom vi in på ämnet brott och straff, och Målartjejen började säga nåt om en jaktolycka som hon läst om: En jägare hade skjutit en älg och kulan hade gått igenom älgen och träffat en skidåkare som dog direkt.Tydligen var det också så att kulan hade studsat mot ett ben i älgen och därför tagit en annan bana än vad som var tänkt. Jag gick på toa medan hon diskuterade saken med L och Skogshuggarn, och innan jag hunnit därifrån hör jag hur hon gapar och skriker ute i köket.
Hon hade alltså problem med det faktum att jägaren inte befanns skyldig till vållande till annans död. L gjorde sitt bästa för att förklara att det inte är så säkert att jägaren var skyldig. Om domstolen anser att hon har gjort allt som krävs för att skjuta älgen på ett säkert sätt kan man inte kräva mer och då blir det ingen dom. Är det någon som ifrågasätter att jägaren är ansvarig för skidåkarens död? NEJ! Naturligtvis är hon ansvarig, men om hon har sett till att det är säkert att skjuta, då är det en olycka. Skogshuggarn och Målartjejen menade dock att det var omöjligt! Att skidåkaren blev skjuten betydde automatiskt att jägaren inte sett till att det var säkert att skjuta.
Till en början höll jag tyst, men ju längre tiden gick desto argare blev Målartjejen och till slut satt hon och skrek åt L. När hon började göra jämförelser med rattfyllerister kunde jag inte hålla käft längre: "Målartjejen, lugna dig nu, varför är du så arg?!" Ja, det var ju för att ingen lyssnade, hon försökte ju bara säga att hon tyckte det var fel att rattfyllerister som kör ihjäl folk blir dömda för vållande till annans död, men inte den här jägaren. Jag tyckte det var en absurd jämförelse och det sa jag åt henne. En rattfyllerist har gjort ett medvetet val genom att sätta sig i bilen och köra fast han inte borde. Då menade hon att det var exakt samma sak med jägaren: hon borde inte ha skjutit, eftersom det inte var säkert. Här nånstans bröt Skogshuggaren in med en lång harang om hur man som jägare ska räkna för att veta att kulan kommer att träffa precis exakt där man har tänkt och sedan gå vidare till kulfånget bakom älgen. L (som har jägarexamen och faktiskt har suttit på pass i skogen)dömde ut det från början till slut: "Eh, jaha, så då menar du alltså att man aldrig kan skjuta på en älg då?!" och jag tyckte också att det lät långsökt: "Jamen, det verkar ju inte ens rimligt, om du ska kunna räkna ut allt det där ska du ju vara doktor i matematik för det första, och för det andra har ju älgen hunnit springa sin väg innan du har räknat färdigt!"
Diskussionen började nu mer och mer likna ett gräl mellan mig och Målartjejen. Hon var den som hade dragit igång hela diskussionen, men hon ville inte höra på mina argument utan så fort jag försökte säga nåt började hon bara gapa och skrika. Till slut blev jag förbannad och kallade henne för "lilla fröken" och "lilla martyren". Hon å andra sidan kallade mig för "präktig" och anklagade mig för att inte lyssna på andra. När jag slungade den anklagelsen tillbaka mot henne sa hon föraktfullt: "Jag tycker att du kan gå nu!" Jag tänkte minsann inte låta mig hunsas av nån liten flicksnärta, så jag sa bara "Ja, eller så kan ju du gå!"
Det slutade med att hon faktiskt gick därifrån, nånting som jag avskyr när folk gör! Har man startat en diskussion får man fan ta och avsluta den också! På söndan stack de (eller flydde hals över huvud snarare) tidigt och glömde typ hälften av alla grejer de skulle ha med sig. Jag känner nog att jag måste försöka reda ut detta, för jag vill inte att det ska bli spänt och konstigt när vi träffas nästa gång och jag tycker det är synd om hon och L ska bli osams över en sån skitgrej.
På söndan var vi också hem till pappa som bor i närheten. Han berättade att när han ringt till min syster för att höra om födelsedagsplanerna för min bror (som fyller 25 på måndag), hade han blivit avsnäst och nästan fått en utskällning. Jag bara gapade: vad är det för fel på alla systrar denna helg?!
Nej, nu har jag fått nog med familjedrama för ett tag. Kan man inte få byta ut sina släktingar och "in-laws"?
Sen avslutade vi semestern med att åka norrut till L:s föräldrars sommarställe, där hans syrra (Målartjejen) och hennes kille (Skogshuggarn) befann sig. L har inte träffat henne sen i påskas och jag tror att han har saknat henne jättemycket. Jag har inte saknat henne alls, men det är ju så i alla familjer: man kan inte älska alla.
Jag försökte ändå anstränga mig för att vara trevlig och tillmötesgående hela fredagen och lördagen, och vi pratade och umgicks och allt var frid och fröjd, även om jag höll på att reta ihjäl mig på Skogshuggarns eviga "älskling" och "hjärtat" så fort han pratade med Målartjejen. Till slut fick jag lust att säga: "men ge dig för faan!Har du glömt bort vad hon heter eller vad?!" Jag höjde också på ögonbrynen åt att de verkar vara mer nykära nu, ett år in i relationen, än vad de var när de just hade blivit tillsammans, men återigen, inte mitt problem, jag höll tyst.
Men så kom lördagskvällen. Av nån anledning kom vi in på ämnet brott och straff, och Målartjejen började säga nåt om en jaktolycka som hon läst om: En jägare hade skjutit en älg och kulan hade gått igenom älgen och träffat en skidåkare som dog direkt.Tydligen var det också så att kulan hade studsat mot ett ben i älgen och därför tagit en annan bana än vad som var tänkt. Jag gick på toa medan hon diskuterade saken med L och Skogshuggarn, och innan jag hunnit därifrån hör jag hur hon gapar och skriker ute i köket.
Hon hade alltså problem med det faktum att jägaren inte befanns skyldig till vållande till annans död. L gjorde sitt bästa för att förklara att det inte är så säkert att jägaren var skyldig. Om domstolen anser att hon har gjort allt som krävs för att skjuta älgen på ett säkert sätt kan man inte kräva mer och då blir det ingen dom. Är det någon som ifrågasätter att jägaren är ansvarig för skidåkarens död? NEJ! Naturligtvis är hon ansvarig, men om hon har sett till att det är säkert att skjuta, då är det en olycka. Skogshuggarn och Målartjejen menade dock att det var omöjligt! Att skidåkaren blev skjuten betydde automatiskt att jägaren inte sett till att det var säkert att skjuta.
Till en början höll jag tyst, men ju längre tiden gick desto argare blev Målartjejen och till slut satt hon och skrek åt L. När hon började göra jämförelser med rattfyllerister kunde jag inte hålla käft längre: "Målartjejen, lugna dig nu, varför är du så arg?!" Ja, det var ju för att ingen lyssnade, hon försökte ju bara säga att hon tyckte det var fel att rattfyllerister som kör ihjäl folk blir dömda för vållande till annans död, men inte den här jägaren. Jag tyckte det var en absurd jämförelse och det sa jag åt henne. En rattfyllerist har gjort ett medvetet val genom att sätta sig i bilen och köra fast han inte borde. Då menade hon att det var exakt samma sak med jägaren: hon borde inte ha skjutit, eftersom det inte var säkert. Här nånstans bröt Skogshuggaren in med en lång harang om hur man som jägare ska räkna för att veta att kulan kommer att träffa precis exakt där man har tänkt och sedan gå vidare till kulfånget bakom älgen. L (som har jägarexamen och faktiskt har suttit på pass i skogen)dömde ut det från början till slut: "Eh, jaha, så då menar du alltså att man aldrig kan skjuta på en älg då?!" och jag tyckte också att det lät långsökt: "Jamen, det verkar ju inte ens rimligt, om du ska kunna räkna ut allt det där ska du ju vara doktor i matematik för det första, och för det andra har ju älgen hunnit springa sin väg innan du har räknat färdigt!"
Diskussionen började nu mer och mer likna ett gräl mellan mig och Målartjejen. Hon var den som hade dragit igång hela diskussionen, men hon ville inte höra på mina argument utan så fort jag försökte säga nåt började hon bara gapa och skrika. Till slut blev jag förbannad och kallade henne för "lilla fröken" och "lilla martyren". Hon å andra sidan kallade mig för "präktig" och anklagade mig för att inte lyssna på andra. När jag slungade den anklagelsen tillbaka mot henne sa hon föraktfullt: "Jag tycker att du kan gå nu!" Jag tänkte minsann inte låta mig hunsas av nån liten flicksnärta, så jag sa bara "Ja, eller så kan ju du gå!"
Det slutade med att hon faktiskt gick därifrån, nånting som jag avskyr när folk gör! Har man startat en diskussion får man fan ta och avsluta den också! På söndan stack de (eller flydde hals över huvud snarare) tidigt och glömde typ hälften av alla grejer de skulle ha med sig. Jag känner nog att jag måste försöka reda ut detta, för jag vill inte att det ska bli spänt och konstigt när vi träffas nästa gång och jag tycker det är synd om hon och L ska bli osams över en sån skitgrej.
På söndan var vi också hem till pappa som bor i närheten. Han berättade att när han ringt till min syster för att höra om födelsedagsplanerna för min bror (som fyller 25 på måndag), hade han blivit avsnäst och nästan fått en utskällning. Jag bara gapade: vad är det för fel på alla systrar denna helg?!
Nej, nu har jag fått nog med familjedrama för ett tag. Kan man inte få byta ut sina släktingar och "in-laws"?
tisdag 10 juli 2012
30-års fest och gravidchock
Lördagen bjöd på 30-års fest som var ganska trevlig. Framemot 23:00 började jag känna mig rastlös och trött så då gav jag upp. Tur var väl det, för jag hann knappt mer än hem och i säng förrän jag började må illa.
När ska jag lära mig att jag inte tål sprit?! Ge mig öl eller vin eller cider och det går bra, men en drink och jag får tillbringa resten av natten med att krama toastolen. Nåja, det var kanske en överdrift, men det lär nog dröja innan jag blandar nån drink nästa gång.
Helgen bjöd också på gravidchock!Ett par som är vänner till L var på festen och när jag fick se hennes mage höll jag på att tappa hakan! Jag hade ingen aning om att hon var gravid och nu fick jag veta att hon ska föda i september! L pratade med hennes man senare på kvällen och frågade varför de inte sagt nåt; han och L har ju varit vänner länge och L tyckte väl att han hade rätt att få veta. Men killen svarade att de hade bestämt sig för att hålla låg profil. När vi diskuterade det sen sa jag att visst, jag kan förstå att de inte vill skrika ut det när de just fått veta det, men nu är det två månader kvar innan hon ska föda! Men, samtidigt är det som L sa: "ja, men om de har bestämt sig för att hålla en låg profil och inte säga det till nån; när ska man avvika från det då?" Vem har rätt att få veta och vem har inte det? Ja, när man resonerar så, det kan jag iofs förstå.
Det är också så att det här paret har haft problem med detta förut. Jag ska inte gå in på detaljer, men jag skulle tro (mina vilda gissningar, jag kan inte ens föreställa mig vad de tänker och känner just nu) att det är både mycket jobbigare och mycket roligare för dem än för "normala" par att de nu har en bebis på väg inom en väldigt snar framtid. Det gör också att jag har större respekt för deras beslut att inte säga nåt.
Nå, det var en trevlig nyhet hursomhelst och jag önskar dem all lycka!
När ska jag lära mig att jag inte tål sprit?! Ge mig öl eller vin eller cider och det går bra, men en drink och jag får tillbringa resten av natten med att krama toastolen. Nåja, det var kanske en överdrift, men det lär nog dröja innan jag blandar nån drink nästa gång.
Helgen bjöd också på gravidchock!Ett par som är vänner till L var på festen och när jag fick se hennes mage höll jag på att tappa hakan! Jag hade ingen aning om att hon var gravid och nu fick jag veta att hon ska föda i september! L pratade med hennes man senare på kvällen och frågade varför de inte sagt nåt; han och L har ju varit vänner länge och L tyckte väl att han hade rätt att få veta. Men killen svarade att de hade bestämt sig för att hålla låg profil. När vi diskuterade det sen sa jag att visst, jag kan förstå att de inte vill skrika ut det när de just fått veta det, men nu är det två månader kvar innan hon ska föda! Men, samtidigt är det som L sa: "ja, men om de har bestämt sig för att hålla en låg profil och inte säga det till nån; när ska man avvika från det då?" Vem har rätt att få veta och vem har inte det? Ja, när man resonerar så, det kan jag iofs förstå.
Det är också så att det här paret har haft problem med detta förut. Jag ska inte gå in på detaljer, men jag skulle tro (mina vilda gissningar, jag kan inte ens föreställa mig vad de tänker och känner just nu) att det är både mycket jobbigare och mycket roligare för dem än för "normala" par att de nu har en bebis på väg inom en väldigt snar framtid. Det gör också att jag har större respekt för deras beslut att inte säga nåt.
Nå, det var en trevlig nyhet hursomhelst och jag önskar dem all lycka!
fredag 6 juli 2012
Läste något...
...som fastnade hos mig. Det var en deckare (läser dem inte normalt, men jag gjorde ett undantag) som fick mig att tänka till på hur situationen ser ut. Det var en av poliserna i boken som tydligen haft problem med att hans fru inte tyckte om att han jobbade så mycket. Till slut hade de gått i terapi och terapeuten hade sagt åt dem att inte bråka om sånt som man inte kan ändra på. Jag tog till mig det och insåg att jag måste släppa ilskan och besvikelsen över att vår semester inte blir av. Jag har insett att livet inte alltid blir som man vill/har tänkt sig och jag förstår varför L valde att ta jobbet. Jag skulle förmodligen ha gjort samma sak om det varit jag.
Det var "end of story" för min del, men inte för Svärmor. Vi var dit förra helgen och skulle hjälpa dem att lägga nytt tak på sommarstugan och hon var berusad redan när vi kom dit (typ 17:30 på fredan). L sa det sen: "Men, asså, hade hon ens druckit nåt innan vi kom?Hon verkade ju nykter när vi kom och sen drack hon ett glas vin och så var hon dyngrak!" Jag berättade att när hon kramade mig när vi kom dit kände jag på lukten (rödvin) att hon redan hade börjat. Sen kunde hon inte sluta tjata om hur besviken Målartjejen var över att vi inte skulle komma dit i sommar och hur hon (Svärmor) inte kunde fatta att L inte skulle ha semester och yada yada....Typ hela kvällen, jag höll på att bli galen. Å så var det: "Ja, fast L är ju inte så bra på det där med semester..." Det sa hon hela tiden; det var hennes sätt att försöka vara rolig, eftersom L aldrig har haft ett fast jobb som han kunnat ta semester ifrån. Det var dock ingen som uppskattade skämtet, så hon bestämde sig för att dra det igen och igen och igen.....Sen var det som vanligt historien om hur mycket hon vantrivdes med sitt förra jobb, hur hemskt det var, och hur otroligt glad hon är över sitt nuvarande jobb. Igen och igen och igen.....Ja, ni fattar...Till slut ignorerade jag henne bara och lyssnade på nåt som L och hans äldre bror diskuterade.
Det som dessutom tillkom den här helgen var diskussionen om vädret. Det regnade mer eller mindre hela helgen så det blev inget takbyggande gjort, något som Svärmor måste poängtera så fort tillfälle gavs. "Men det är ju sååå väldigt snällt av L att ställa upp och hjälpa till, det var ju bara synd att det skulle regna så här, men det kan man inte göra nåt åt." Igen och igen och igen...lördag och söndag.......Förvånansvärt nog lyckades jag dock hålla mig lugn och inte reta upp mig på henne som jag brukar. Det var faktiskt bara en sak som gjorde mig ordentligt irriterad.
Lördag kväll satt jag och bläddrade i IKEA katalogen och råkade få syn på köksstolar som jag tyckte var fina. Jag visade dem för L, mest på skoj, eftersom vi inte är ute efter nya köksmöbler just nu, men Svärmor grep tillfället direkt: "Ja du ska veta att om det är så att du köper stolar som det inte är lädersits på, och du bestämmer att du vill ha lädersits, så kommer vi så gärna och hjälper dig att klä om dem." (lite oklart här vilka som menas med "vi") Jag ba: "Ehm....jaha, men varför skulle jag köpa stolar utan lädersits om jag vill ha stolar med lädersits?" Jag tyckte det var högst ologiskt, men hon hade svar på tal: "Jamen, om du inte hittar några stolar med lädersits som du vill ha och du känner att du vill ha lädersits, då kommer vi mer än gärna och hjälper dig klä om dem." Där nånstans blev det för mycket för mig (jag ska ju inte ens köpa några stolar!) och jag bet nog ifrån hårdare än jag hade tänkt, men då klev L in: "Men, mamma, vet du vad, om du verkligen vill hjälpa till så kan du få komma och städa hos oss en gång i veckan: skrubba toaletter, dammsuga, skura golv osv...Om du nu verkligen vill hjälpa till alltså." Han var ju spydig så det dröp om det, men jag tror aldrig jag har varit så kär i karln någonsin. Svärmor blev nog lite småsur, för hon hade ju bara försökt vara snäll och så kom han och var dryg, men hon var så full att jag tvivlar på att hon ens mindes det dagen därpå.
Jag var ganska lättad när söndan kom och det stod klart att det inte skulle bli nåt byggande, så vi åkte hem tidigt.
Det var "end of story" för min del, men inte för Svärmor. Vi var dit förra helgen och skulle hjälpa dem att lägga nytt tak på sommarstugan och hon var berusad redan när vi kom dit (typ 17:30 på fredan). L sa det sen: "Men, asså, hade hon ens druckit nåt innan vi kom?Hon verkade ju nykter när vi kom och sen drack hon ett glas vin och så var hon dyngrak!" Jag berättade att när hon kramade mig när vi kom dit kände jag på lukten (rödvin) att hon redan hade börjat. Sen kunde hon inte sluta tjata om hur besviken Målartjejen var över att vi inte skulle komma dit i sommar och hur hon (Svärmor) inte kunde fatta att L inte skulle ha semester och yada yada....Typ hela kvällen, jag höll på att bli galen. Å så var det: "Ja, fast L är ju inte så bra på det där med semester..." Det sa hon hela tiden; det var hennes sätt att försöka vara rolig, eftersom L aldrig har haft ett fast jobb som han kunnat ta semester ifrån. Det var dock ingen som uppskattade skämtet, så hon bestämde sig för att dra det igen och igen och igen.....Sen var det som vanligt historien om hur mycket hon vantrivdes med sitt förra jobb, hur hemskt det var, och hur otroligt glad hon är över sitt nuvarande jobb. Igen och igen och igen.....Ja, ni fattar...Till slut ignorerade jag henne bara och lyssnade på nåt som L och hans äldre bror diskuterade.
Det som dessutom tillkom den här helgen var diskussionen om vädret. Det regnade mer eller mindre hela helgen så det blev inget takbyggande gjort, något som Svärmor måste poängtera så fort tillfälle gavs. "Men det är ju sååå väldigt snällt av L att ställa upp och hjälpa till, det var ju bara synd att det skulle regna så här, men det kan man inte göra nåt åt." Igen och igen och igen...lördag och söndag.......Förvånansvärt nog lyckades jag dock hålla mig lugn och inte reta upp mig på henne som jag brukar. Det var faktiskt bara en sak som gjorde mig ordentligt irriterad.
Lördag kväll satt jag och bläddrade i IKEA katalogen och råkade få syn på köksstolar som jag tyckte var fina. Jag visade dem för L, mest på skoj, eftersom vi inte är ute efter nya köksmöbler just nu, men Svärmor grep tillfället direkt: "Ja du ska veta att om det är så att du köper stolar som det inte är lädersits på, och du bestämmer att du vill ha lädersits, så kommer vi så gärna och hjälper dig att klä om dem." (lite oklart här vilka som menas med "vi") Jag ba: "Ehm....jaha, men varför skulle jag köpa stolar utan lädersits om jag vill ha stolar med lädersits?" Jag tyckte det var högst ologiskt, men hon hade svar på tal: "Jamen, om du inte hittar några stolar med lädersits som du vill ha och du känner att du vill ha lädersits, då kommer vi mer än gärna och hjälper dig klä om dem." Där nånstans blev det för mycket för mig (jag ska ju inte ens köpa några stolar!) och jag bet nog ifrån hårdare än jag hade tänkt, men då klev L in: "Men, mamma, vet du vad, om du verkligen vill hjälpa till så kan du få komma och städa hos oss en gång i veckan: skrubba toaletter, dammsuga, skura golv osv...Om du nu verkligen vill hjälpa till alltså." Han var ju spydig så det dröp om det, men jag tror aldrig jag har varit så kär i karln någonsin. Svärmor blev nog lite småsur, för hon hade ju bara försökt vara snäll och så kom han och var dryg, men hon var så full att jag tvivlar på att hon ens mindes det dagen därpå.
Jag var ganska lättad när söndan kom och det stod klart att det inte skulle bli nåt byggande, så vi åkte hem tidigt.
måndag 18 juni 2012
Trött...
...på att bråka om samma saker hela tiden. Känner mer och mer att L bara jobbar och allting annat får komma i andra hand, inklusive jag. Sen kom han hem och annonserade att han mest troligt måste skjuta på sin semester, eftersom det dykt upp nåt på jobbet. Jag blev lite arg eftersom vi i princip planerat hela semestern redan och nu kommer han och säger att vi eventuellt måste ställa in den men han vet inte exakt och han vet inte när han får reda på det heller.
Jag fattar att livet är så; man kan inte alltid planera allt in i minsta detalj, det kommer saker emellan, men som jag ser det betyder det här att han inte får nån semester alls i år (han kanske måste vänta till i höst påstår han, vilket får mig att tro att det inte blir alls, för i höst lär det dyka upp nåt annat) och vad betyder det för min del? Jag vet, han kan inte säga säkert, vilket ju betyder att det kan vara falskt alarm, och det behöver inte vara dödsstöten för våra semesterplaner och jag borde inte bekymra mig förrän han vet säkert.
Jag vet att han trivs med sitt jobb och hur glad han är för att han överhuvudtaget fick chansen. Jag vet också hur nere han var när han var arbetslös och hur jobbigt han tyckte att det var att bara få avslag på alla jobbansökningar hela tiden.
Jag vet att han måste lägga manken till eftersom han är ny och den som har minst erfarenhet (läs: lägst i rang) och att han måste anstränga sig för att göra ett gott intryck.
De har mycket att göra just nu och det kommer att bli mer, inte mindre.
Det är förnuftsargumenten. Men jag är inget bra på att se det förnuftiga i saker och ting. Och just nu känner jag bara en sak mer och mer:
JAG LÄNGTAR HEM till Umeå. Jag vet inte varför egentligen, kanske för att jag inte var riktigt färdig med den stan innan jag flyttade därifrån, eller kanske för att jag kände mig mer rotad där än nån annanstans där jag har bott de senaste 10 åren. Eller så är det för att jag på sätt och vis kände att det inte var mitt val att flytta därifrån. Det var någon annan som tog beslutet åt mig. Så är det ju egentligen inte, nog hade jag fått stanna kvar om jag verkligen hade velat, men jag ville verkligen inte ha ett förhållande på distans och jag var inte redo att göra slut med L heller och då hade jag inget annat val än att flytta.
Jag tror att det till största delen handlar om att L har ett liv här; han har ett jobb, vänner och bekanta, saker att göra hela tiden, och det har inte jag. Förutom min familj känner jag ingen här i stan och jag har svårt att lära känna människor eftersom jag aldrig har förstått varför nån skulle vilja umgås med mig. Jag känner det alltid som att jag tvingar mig på folk. Jag känner mig som en gästartist i hans liv och det är svårt för mig eftersom jag alltid sett mig som en självständig individ. Jag vet att det är något som ligger hos mig, det är inget han kan fixa, det måste bli jag som ändrar på mig. Just nu känns det dock som att all självständighet jag hade flög sin kos när jag flyttade hit för L:s skull.
Jag fattar att livet är så; man kan inte alltid planera allt in i minsta detalj, det kommer saker emellan, men som jag ser det betyder det här att han inte får nån semester alls i år (han kanske måste vänta till i höst påstår han, vilket får mig att tro att det inte blir alls, för i höst lär det dyka upp nåt annat) och vad betyder det för min del? Jag vet, han kan inte säga säkert, vilket ju betyder att det kan vara falskt alarm, och det behöver inte vara dödsstöten för våra semesterplaner och jag borde inte bekymra mig förrän han vet säkert.
Jag vet att han trivs med sitt jobb och hur glad han är för att han överhuvudtaget fick chansen. Jag vet också hur nere han var när han var arbetslös och hur jobbigt han tyckte att det var att bara få avslag på alla jobbansökningar hela tiden.
Jag vet att han måste lägga manken till eftersom han är ny och den som har minst erfarenhet (läs: lägst i rang) och att han måste anstränga sig för att göra ett gott intryck.
De har mycket att göra just nu och det kommer att bli mer, inte mindre.
Det är förnuftsargumenten. Men jag är inget bra på att se det förnuftiga i saker och ting. Och just nu känner jag bara en sak mer och mer:
JAG LÄNGTAR HEM till Umeå. Jag vet inte varför egentligen, kanske för att jag inte var riktigt färdig med den stan innan jag flyttade därifrån, eller kanske för att jag kände mig mer rotad där än nån annanstans där jag har bott de senaste 10 åren. Eller så är det för att jag på sätt och vis kände att det inte var mitt val att flytta därifrån. Det var någon annan som tog beslutet åt mig. Så är det ju egentligen inte, nog hade jag fått stanna kvar om jag verkligen hade velat, men jag ville verkligen inte ha ett förhållande på distans och jag var inte redo att göra slut med L heller och då hade jag inget annat val än att flytta.
Jag tror att det till största delen handlar om att L har ett liv här; han har ett jobb, vänner och bekanta, saker att göra hela tiden, och det har inte jag. Förutom min familj känner jag ingen här i stan och jag har svårt att lära känna människor eftersom jag aldrig har förstått varför nån skulle vilja umgås med mig. Jag känner det alltid som att jag tvingar mig på folk. Jag känner mig som en gästartist i hans liv och det är svårt för mig eftersom jag alltid sett mig som en självständig individ. Jag vet att det är något som ligger hos mig, det är inget han kan fixa, det måste bli jag som ändrar på mig. Just nu känns det dock som att all självständighet jag hade flög sin kos när jag flyttade hit för L:s skull.
onsdag 13 juni 2012
Citronsur
Var på träff med Vikarieförmedlingen idag. De hade typ inget att säga (varför är jag inte förvånad?), och det de sa var otroligt luddigt. De var fruktansvärt dåligt förberedda trots att det är en dryg månad sen vi fick inbjudan (vilket alltså betyder att de måste ha haft planer på det långt innan dess) och jag förstod inte riktigt varför vi var där. De lovade oss kompetensutveckling, något slags webbaserad grej med information till vikarierna, och bättre och tydligare kommunikation med vik.förmedlingen. Det var i princip vad de sa, sen vad, hur, när eller på vilket sätt, det fick vi ingen information om. Nåja, jag ska inte klaga, de lovade att det var den första träffen och att det blir fler i höst, så vi får väl se vad det innebär.
Jag jobbade till klockan 16, rejsade hem (jobbade i en av byarna idag och trots E4:an tar det 30 minuter att köra, enkel väg), kastade i mig nå mat och stack igen, eftersom träffen började klockan 18. Klockan 20.30 tittar jag på mobilen för att se vad klockan är och inser att jag fått sms från L. Öppnar det lite snabbt och ser att det står: "Är du färdig på mötet än?" inkommet 18:17. Jag blev lite småirriterad, kvart över sex, då hade ju mötet nyss börjat, nog visste han det! Jag har sagt det flera gånger: 18-20 håller det på. Så igår när vi pratade om det sa han "ja, då är det bara att jobba över imorgon då, om du ändå inte kommer hem och äter." Så jag tänkte:"ja, perfekt, han jobbar fram till 20-21 nåt sånt och sen kommer han hem och så har vi resten av kvällen för oss själva." L satt i soffan när jag kom hem, jag gick dit och satte mig och berättade lite vad som hänt på mötet, men jag hann knappt börja förrän han nästan avbröt mig och sa: "Ja, nu tänker jag vara otrevlig och fara på jobbet". Jag blev inte bara paff, jag blev förbannad! Han har vetat om det här i säkert en månads tid, och han har kunnat planera efter det. Han skyllde på att han var tvungen att komma hem och laga mat, och jag sa; "nej, du hade kunnat äta ute, eller ta med dig en matlåda från frysen". Jag är fortfarande riktigt sur, för jag hade verkligen hoppats att han skulle vara hemma ikväll, eftersom han ska spela poker efter jobbet imorgon.
Han jobbar över riktigt mycket just nu och jag blir faktiskt orolig. Det är inte alls så att jag vill hindra honom i hans "karriär", men är det för mycket begärt att han åtminstone hör på vad jag har att säga?
Jag jobbade till klockan 16, rejsade hem (jobbade i en av byarna idag och trots E4:an tar det 30 minuter att köra, enkel väg), kastade i mig nå mat och stack igen, eftersom träffen började klockan 18. Klockan 20.30 tittar jag på mobilen för att se vad klockan är och inser att jag fått sms från L. Öppnar det lite snabbt och ser att det står: "Är du färdig på mötet än?" inkommet 18:17. Jag blev lite småirriterad, kvart över sex, då hade ju mötet nyss börjat, nog visste han det! Jag har sagt det flera gånger: 18-20 håller det på. Så igår när vi pratade om det sa han "ja, då är det bara att jobba över imorgon då, om du ändå inte kommer hem och äter." Så jag tänkte:"ja, perfekt, han jobbar fram till 20-21 nåt sånt och sen kommer han hem och så har vi resten av kvällen för oss själva." L satt i soffan när jag kom hem, jag gick dit och satte mig och berättade lite vad som hänt på mötet, men jag hann knappt börja förrän han nästan avbröt mig och sa: "Ja, nu tänker jag vara otrevlig och fara på jobbet". Jag blev inte bara paff, jag blev förbannad! Han har vetat om det här i säkert en månads tid, och han har kunnat planera efter det. Han skyllde på att han var tvungen att komma hem och laga mat, och jag sa; "nej, du hade kunnat äta ute, eller ta med dig en matlåda från frysen". Jag är fortfarande riktigt sur, för jag hade verkligen hoppats att han skulle vara hemma ikväll, eftersom han ska spela poker efter jobbet imorgon.
Han jobbar över riktigt mycket just nu och jag blir faktiskt orolig. Det är inte alls så att jag vill hindra honom i hans "karriär", men är det för mycket begärt att han åtminstone hör på vad jag har att säga?
torsdag 7 juni 2012
Funderingar
Ser ett inlägg på FB skrivet av en kille från byn. Han är en produkt av sin omgivning, dvs både rasist och homofob och allt däremellan och han frågade sig nu varför man inte längre får sjunga nationalsången på skolavslutningen. Min första reaktion är ilska, han vet mycket väl varför, det är väl inget konstigt!
Men sen börjar jag fundera.Min andra tanke är; jamen....han har gått i samma skola som jag i flera år, men när har vi någonsin sjungit nationalsången på skolavslutningen? Vi bodde i en by där det inte fanns utrymme alls för att vara annorlunda, och vi såg väl inte till invandrare annat än om vi åkte ner till kusten någon enstaka gång. Trots det har jag inget minne av att vi stått i kyrkan och sjungit nationalsången på skolavslutningen. På nationaldagen kanske, men inte skolavslutningen såvitt jag vet. Så varför denna upprördhet? Antagligen var han bara ute efter uppmärksamheten, han vill att alla som inte håller med ska bli upprörda och skriva en massa saker på hans FB.
Men han fick mig att tänka på en annan aspekt av det också. Jag har hört argumentet om att nationalsången anses vara rasistisk, men när jag börjar analysera det har jag lite svårt att förstå det. Vilken del är det som inte är rumsren? "Du tronar på minnen från fornstora dar" osv, kan ju iofs anses som en anspelning på stormaktstiden och Karl XII som numera är något av en symbol för nynazistiska rörelser i Sverige. Men jag tycker det känns långsökt. "Jag vill leva, jag vill dö i Norden"....tja, visserligen, men nej. Jag ser inte vad som skulle vara problemet med det. Kanske menar man då att Norden (och Sverige i synnerhet) är det enda ställe i världen som är värt att leva på, vilket ju kan ställa till problem. Men ändå, jag fattar inte riktigt vad som är så farligt med den, det är ju inte som Tysklands nationalsång, där man är väldigt stor på sig. Jag kan absolut förstå varför man inte sjunger den första versen där, för det skulle då jag uppfatta som väldigt stötande om jag var en överlevare från andra världskriget.
Då tror jag mer på det där med att inte ha skolavslutningen i kyrkan. I dagens Sverige bor det en hel del människor som inte är troende kristna, så vad är syftet med att ha avslutningen i en kyrka, bara för att det alltid har varit så?
Ja, det jag ville säga var väl kanske att jag tycker att det naturligtvis är bra att man stannar upp och reflekterar över sånt som anses vara självklart (som nationalsången tex), men ibland går det faktiskt till överdrift också.
Men sen börjar jag fundera.Min andra tanke är; jamen....han har gått i samma skola som jag i flera år, men när har vi någonsin sjungit nationalsången på skolavslutningen? Vi bodde i en by där det inte fanns utrymme alls för att vara annorlunda, och vi såg väl inte till invandrare annat än om vi åkte ner till kusten någon enstaka gång. Trots det har jag inget minne av att vi stått i kyrkan och sjungit nationalsången på skolavslutningen. På nationaldagen kanske, men inte skolavslutningen såvitt jag vet. Så varför denna upprördhet? Antagligen var han bara ute efter uppmärksamheten, han vill att alla som inte håller med ska bli upprörda och skriva en massa saker på hans FB.
Men han fick mig att tänka på en annan aspekt av det också. Jag har hört argumentet om att nationalsången anses vara rasistisk, men när jag börjar analysera det har jag lite svårt att förstå det. Vilken del är det som inte är rumsren? "Du tronar på minnen från fornstora dar" osv, kan ju iofs anses som en anspelning på stormaktstiden och Karl XII som numera är något av en symbol för nynazistiska rörelser i Sverige. Men jag tycker det känns långsökt. "Jag vill leva, jag vill dö i Norden"....tja, visserligen, men nej. Jag ser inte vad som skulle vara problemet med det. Kanske menar man då att Norden (och Sverige i synnerhet) är det enda ställe i världen som är värt att leva på, vilket ju kan ställa till problem. Men ändå, jag fattar inte riktigt vad som är så farligt med den, det är ju inte som Tysklands nationalsång, där man är väldigt stor på sig. Jag kan absolut förstå varför man inte sjunger den första versen där, för det skulle då jag uppfatta som väldigt stötande om jag var en överlevare från andra världskriget.
Då tror jag mer på det där med att inte ha skolavslutningen i kyrkan. I dagens Sverige bor det en hel del människor som inte är troende kristna, så vad är syftet med att ha avslutningen i en kyrka, bara för att det alltid har varit så?
Ja, det jag ville säga var väl kanske att jag tycker att det naturligtvis är bra att man stannar upp och reflekterar över sånt som anses vara självklart (som nationalsången tex), men ibland går det faktiskt till överdrift också.
onsdag 30 maj 2012
Triumfen!
YEESSS!!!!Idag vill jag bara knyta näven i triumf och skrika, så glad känner jag mig!
Igår jobbade jag på min favvoskola. Jag trivs jättebra där för lärarna behandlar mig som en i gänget fastän jag är vikarie och bara där ibland. Ungarna hälsar på mig med namn, anförtror mig små saker om sina liv, frågar hur jag har det, osv. Det är ett jättebra ställe och jag tar alla skift som jag kan få där.
Igår hade jag dock en av de värre klasserna; de är ca 15 stycken, men har samma ljudnivå som de klasser som är 10 elever till. Detta vet jag sen förut och jag vet också att de är ganska struliga, man måste vara bestämd och tala om från början vad som gäller. De är ganska omogna och det är mycket tjafs om smågrejer för att alla kräver millimeter rättvisa. Kort sagt: de är inte direkt drömklassen för en vikarie. Jag tycker ändå att vi har funkat hyfsat bra ihop de senaste gångerna jag har haft dem, men igår höll jag på att bli tokig.
Jag vill inte gå in på detaljer, låt mig bara säga att de spårade ur fullständigt; det var tjafs och bråk och spring i korridoren och ljudnivån ska vi inte tala om. Ingenting jag sa eller gjorde hade nån effekt överhuvudtaget. När dan var slut skrev jag ett brev till deras ordinarie lärare där jag namngav alla som misskött sig och beskrev hur var och en betett sig. Jag hade även ett allvarligt samtal med klassen och sa att om de inte skärper sig till nästa termin är jag inte säker på att jag vill ha dem nåt mer och jag skulle bli förvånad om de får nån annan vikarie.
Idag ringde deras lärare upp mig och berättade att hon varit fruktansvärt arg på dem idag. Hon hotade med allvarliga konsekvenser samt lovade att skriva brev till föräldrarna om vad som försiggått. Hon hade även gett dem i hemläxa att skriva om respekt och vad det innebar för dem; "Nu ska vi jobba stenhårt med det här!".
Jag blev så otroligt glad att höra det att ni fattar inte!Inte bara det faktum att hon har tagit tag i det så ordentligt, utan även att hon återkopplar till mig. Det får mig att känna att jag räknas! Hon har inte bara släppt det och skyllt på att det är slutet på terminen och det blir ju lite så när man har vikarie osv, utan hon är arg för deras bristande respekt mot mig (och varandra, fattar inte hur nån får nånting gjort i den miljön) och hon anser att det är nåt som måste åtgärdas.
Kort sagt är jag väldigt glad för att hon ringde.
Igår jobbade jag på min favvoskola. Jag trivs jättebra där för lärarna behandlar mig som en i gänget fastän jag är vikarie och bara där ibland. Ungarna hälsar på mig med namn, anförtror mig små saker om sina liv, frågar hur jag har det, osv. Det är ett jättebra ställe och jag tar alla skift som jag kan få där.
Igår hade jag dock en av de värre klasserna; de är ca 15 stycken, men har samma ljudnivå som de klasser som är 10 elever till. Detta vet jag sen förut och jag vet också att de är ganska struliga, man måste vara bestämd och tala om från början vad som gäller. De är ganska omogna och det är mycket tjafs om smågrejer för att alla kräver millimeter rättvisa. Kort sagt: de är inte direkt drömklassen för en vikarie. Jag tycker ändå att vi har funkat hyfsat bra ihop de senaste gångerna jag har haft dem, men igår höll jag på att bli tokig.
Jag vill inte gå in på detaljer, låt mig bara säga att de spårade ur fullständigt; det var tjafs och bråk och spring i korridoren och ljudnivån ska vi inte tala om. Ingenting jag sa eller gjorde hade nån effekt överhuvudtaget. När dan var slut skrev jag ett brev till deras ordinarie lärare där jag namngav alla som misskött sig och beskrev hur var och en betett sig. Jag hade även ett allvarligt samtal med klassen och sa att om de inte skärper sig till nästa termin är jag inte säker på att jag vill ha dem nåt mer och jag skulle bli förvånad om de får nån annan vikarie.
Idag ringde deras lärare upp mig och berättade att hon varit fruktansvärt arg på dem idag. Hon hotade med allvarliga konsekvenser samt lovade att skriva brev till föräldrarna om vad som försiggått. Hon hade även gett dem i hemläxa att skriva om respekt och vad det innebar för dem; "Nu ska vi jobba stenhårt med det här!".
Jag blev så otroligt glad att höra det att ni fattar inte!Inte bara det faktum att hon har tagit tag i det så ordentligt, utan även att hon återkopplar till mig. Det får mig att känna att jag räknas! Hon har inte bara släppt det och skyllt på att det är slutet på terminen och det blir ju lite så när man har vikarie osv, utan hon är arg för deras bristande respekt mot mig (och varandra, fattar inte hur nån får nånting gjort i den miljön) och hon anser att det är nåt som måste åtgärdas.
Kort sagt är jag väldigt glad för att hon ringde.
fredag 25 maj 2012
Att klaga eller inte klaga...
...det är min största fråga just nu. Grannen som bor under oss har två små hundar varav den ena kan få för sig att börja skälla konstant när de blir lämnade ensamma. En dag klockade jag det till 1½ timme i sträck! Jag blir snart galen. Det finns flera anledningar till varför jag inte har sagt ifrån redan:
1. Jag hör det inte varenda dag och även när den skäller slutar den för det mesta ganska snart (1½ timme hör till undantaget).
2. Jag vill leva i fred med mina grannar och folk brukar inte gilla att man klagar på deras hundar. Det är ungefär lika känsligt som att säga att deras barn har burit sig illa åt och jag vill inte ha hundbajs i brevlådan eller liknande.
3. Jag retar mig bara på det när den skäller och just då är ju ägarna naturligtvis inte hemma, så då kan man inte säga nåt.
4. Jag tänkte börja med att prata med ägarna, för det kan ju faktiskt finnas en möjlighet att de inte vet om problemet, och vet man inget kan man ju inte göra nåt heller, men problemet är; vad ska man säga? Din hund skäller, vet du det? Om svaret då blir; "ja" vad säger man då? "Jag ringer till hyresvärden och klagar om det inte händer nåt" låter ju inte så schysst. Jag vill ju ge dem en chans att åtgärda saken själva först.
Hmm.. fast nu har den hållit på i 40 minuter utan uppehåll, så jag ska nog ta mig i kragen och gå och snacka med dem nästa gång jag vet att de är hemma.
Det är det första. Det andra som stör mig är en annan granne som fått för sig att han/hon ska spela musik hela eftermiddagarna. Jag har inget emot om grannarna har fest lite då och då, eller spelar musik en vanlig vardag för den delen, men nu börjar det bli mycket. Det känns som att det mest handlar om torsdagskvällar faktiskt. Igår höll det på hela kvällen fram till strax före 22:00. Anledningarna till att jag inte sagt nåt om det är:
1. Jag tycker att så länge det inte är på nätterna är det ok och han/hon verkar ju sluta innan klockan 22:00.
2. Även om det hörs in till oss så är det inte som när jag bodde på fyllestigen och kunde ligga i sängen och sjunga med i låtarna som spelades två våningar under mig. Det låter ju högt, men inte superhögt (och det är ingen som slåss hela nätterna heller). Ja, ni hör, jag har inte så höga krav på mina grannar :)
Det stör mig kanske inte jättemycket i vanliga fall, men igår kväll hade jag huvudvärken från helvetet och var inte på humör för någon annans konsert. Men det kan ju inte grannen veta. Jag står väl ut med det ett tag till om det inte blir värre.
1. Jag hör det inte varenda dag och även när den skäller slutar den för det mesta ganska snart (1½ timme hör till undantaget).
2. Jag vill leva i fred med mina grannar och folk brukar inte gilla att man klagar på deras hundar. Det är ungefär lika känsligt som att säga att deras barn har burit sig illa åt och jag vill inte ha hundbajs i brevlådan eller liknande.
3. Jag retar mig bara på det när den skäller och just då är ju ägarna naturligtvis inte hemma, så då kan man inte säga nåt.
4. Jag tänkte börja med att prata med ägarna, för det kan ju faktiskt finnas en möjlighet att de inte vet om problemet, och vet man inget kan man ju inte göra nåt heller, men problemet är; vad ska man säga? Din hund skäller, vet du det? Om svaret då blir; "ja" vad säger man då? "Jag ringer till hyresvärden och klagar om det inte händer nåt" låter ju inte så schysst. Jag vill ju ge dem en chans att åtgärda saken själva först.
Hmm.. fast nu har den hållit på i 40 minuter utan uppehåll, så jag ska nog ta mig i kragen och gå och snacka med dem nästa gång jag vet att de är hemma.
Det är det första. Det andra som stör mig är en annan granne som fått för sig att han/hon ska spela musik hela eftermiddagarna. Jag har inget emot om grannarna har fest lite då och då, eller spelar musik en vanlig vardag för den delen, men nu börjar det bli mycket. Det känns som att det mest handlar om torsdagskvällar faktiskt. Igår höll det på hela kvällen fram till strax före 22:00. Anledningarna till att jag inte sagt nåt om det är:
1. Jag tycker att så länge det inte är på nätterna är det ok och han/hon verkar ju sluta innan klockan 22:00.
2. Även om det hörs in till oss så är det inte som när jag bodde på fyllestigen och kunde ligga i sängen och sjunga med i låtarna som spelades två våningar under mig. Det låter ju högt, men inte superhögt (och det är ingen som slåss hela nätterna heller). Ja, ni hör, jag har inte så höga krav på mina grannar :)
Det stör mig kanske inte jättemycket i vanliga fall, men igår kväll hade jag huvudvärken från helvetet och var inte på humör för någon annans konsert. Men det kan ju inte grannen veta. Jag står väl ut med det ett tag till om det inte blir värre.
söndag 13 maj 2012
Att gå vidare
För några veckor sen var vi hem till min kära moder på 50-års kalas. Jag måste få skriva lite om det för det har verkligen snurrat i huvudet på mig efter det och jag drömmer en massa konstiga saker som jag inte kan släppa sen när jag är vaken. Jag tänkte att om jag skriver ner det kanske jag kan släppa det sen.
När vi kom dit var det alltså en hel massa folk där redan och ingen av oss "ungdomar" var väl egentligen klädd för ett 50-års kalas. Jag hade klätt mig för att sitta i bilen i två timmar (läs: mysbyxor, sunkigt linne och håret uppsnurrat i en Lilla My tofs) eftersom jag trodde att det bara skulle bli vi. Jag hade ju tagit med mig finare kläder, men det kändes inte som att det var läge att smyga in på toa och byta om mitt i kalaset. Vi "ungdomar" var klädda ungefär likadant allihop. Tror brorsan var värst med sin t-shirt, haha, fy fan vad vi garvade åt det sen :) Huset full med gamlingar (norrmän dessutom) klädda i klänning/kostym och så han då. Vi tillbringade tiden fram tills dess att de gått med att gömma oss i tv-rummet medan de andra satt i köket.
Hursomhelst, senare på kvällen dök mammas grannar upp. I huset bredvid bor det två bröder och tvärs över gatan en kvinna i mammas ålder och hennes tonårsdotter. Mamma hade druckit skumpa och diverse annat hela dagen och var kanske inte riktigt nykter.
Nå, det jag skulle berätta var väl mest att kvinnan tvärs över gatan (vi kan kalla henne Sanna) uppmuntrade mamma att flörta hej vilt med en av bröderna. Hur intresserad mamma var av det egentligen vet jag inte, men hon gjorde några försök. Det misslyckades väl inte helt heller, även om det inte hände något rent fysiskt vad jag kunde se. Det jag märkte var när de vid ett tillfälle stod i hallen och pratade. Vad mamma sa vet jag inte, men jag hörde hans: "vill du det?" Jag tittade inte dit för att se vad de höll på med. Senare på kvällen hörde jag hur mamma och Sanna tisslade och tasslade och Sanna som sa: "Gå dit och sätt dig bredvid honom i soffan." Och så gick mamma dit och satte sig. Mer än så var det kanske inte, men jag fick känslan av att det var något i görningen. När alla hade gått och vi satt i köket och pratade såg jag att mamma var borta.När hon sen kom tillbaka hade hon inte varit på toa eller nåt sånt, hon kom utifrån. Till saken hör att hon inte röker och ingen av de som röker i vår familj var ute heller. Det första jag började tänka på var att hon varit över till brodern. Jag vet naturligtvis inte att det var så, men jag kunde inte hjälpa det.
Jag vet inte varför det stör mig så mycket egentligen. Om det nu skulle vara så att de har nåt på gång är det väl bara bra? Han är skötsam, har ett bra jobb, ställer alltid upp för mamma och Sanna också såvitt jag kan förstå. Enda nackdelen kan ju vara att han är nykter alkoholist, men så länge han är nykter är det väl ingen fara. Jag stödde henne under hela separationsprocessen och det är nästan ett år sen de separerade nu. Jag tycker absolut inte att hon måste vara ihop med pappa bara för att och jag tror faktiskt att de båda har fått det bättre utan varandra, även om det känns konstigt att säga det.
Jag har ju faktiskt misstänkt att det varit nåt på G mellan mamma och brodern ett tag nu. Mamma hade hand om syrrans katt under påsk och för att underlätta för alla kom vi överens om att jag och L skulle hämta katten hos mamma när vi åkte hem till Luleå igen efter påsk. Men när vi var på väg ringde hon och sa att vi skulle ses i närmaste samhälle (från henne räknat alltså) i stället, för hon skulle åka på kalas hos nån hon kände som fyllde år och vi skulle slippa åka den extra biten hem till henne. När vi svängde in på macken där vi skulle ses satt brodern i bilen. Jag har träffat honom förut så jag visste ju att det var han, men jag förstod inte riktigt vad han gjorde där. Mamma hade gått in för att kolla på nån present. Jag och L pratade om det sen, men jag sa inget till mina syskon om det och jag har inte pratat med dem om festen heller.
Mamma frågade sen om jag hade haft roligt och jag svarade väl något i stil med, "ja, jo, visst, det var trevligt" men allt jag kunde tänka på var att det hade varit bra mycket trevligare om hon inte hade flörtat med brodern hela kvällen. Det var inte det jag kom dit för. Men å andra sidan är hon ju vuxen och jag vill ju inte att hon ska leva ensam resten av livet.
Jag har dock svårt att förlika mig med tanken och en natt drömde jag att jag var hemma hos pappa och av nån anledning hittade jag (eller om det var han) en använd kondom som i det närmaste var insydd i påslakanet i sängen. I drömmen var jag övertygad om att mamma hade haft sex med brodern i pappas säng och när jag frågade henne visade det sig att det var sant. Jag drömde nåt annat om de två också, men jag minns det inte lika tydligt som den första drömmen. Båda två gjorde mig obehaglig till mods hela dagen efteråt.
Samtidigt går jag och hoppas på att pappa ska komma ut och träffa lite mer folk så att han kanske träffar nån trevlig kvinna som han kan sällskapa med. Det känns lite som hyckleri att inte unna mamma att träffa någon samtidigt som jag önskar att pappa gjorde det. Jag vet inte om jag på nåt undermedvetet sätt "straffar" henne för att hon lämnade pappa och tycker synd om honom som blev lämnad. Jag känner inte alls så när jag tänker på det; det är som jag sa; ju äldre jag blev desto tydligare var det att de inte hade det bra, men eftersom det inte hände något konkret trodde jag att de kanske skulle hålla ihop trots allt. Att det ändå fanns något som jag inte såg som gjorde att de höll ihop och skulle fortsätta med det.
Usch allting blev så snurrigt nu och jag blev väldigt känslosam. Det är inte min dag idag så jag kanske bara skulle gå och lägga mig igen.
När vi kom dit var det alltså en hel massa folk där redan och ingen av oss "ungdomar" var väl egentligen klädd för ett 50-års kalas. Jag hade klätt mig för att sitta i bilen i två timmar (läs: mysbyxor, sunkigt linne och håret uppsnurrat i en Lilla My tofs) eftersom jag trodde att det bara skulle bli vi. Jag hade ju tagit med mig finare kläder, men det kändes inte som att det var läge att smyga in på toa och byta om mitt i kalaset. Vi "ungdomar" var klädda ungefär likadant allihop. Tror brorsan var värst med sin t-shirt, haha, fy fan vad vi garvade åt det sen :) Huset full med gamlingar (norrmän dessutom) klädda i klänning/kostym och så han då. Vi tillbringade tiden fram tills dess att de gått med att gömma oss i tv-rummet medan de andra satt i köket.
Hursomhelst, senare på kvällen dök mammas grannar upp. I huset bredvid bor det två bröder och tvärs över gatan en kvinna i mammas ålder och hennes tonårsdotter. Mamma hade druckit skumpa och diverse annat hela dagen och var kanske inte riktigt nykter.
Nå, det jag skulle berätta var väl mest att kvinnan tvärs över gatan (vi kan kalla henne Sanna) uppmuntrade mamma att flörta hej vilt med en av bröderna. Hur intresserad mamma var av det egentligen vet jag inte, men hon gjorde några försök. Det misslyckades väl inte helt heller, även om det inte hände något rent fysiskt vad jag kunde se. Det jag märkte var när de vid ett tillfälle stod i hallen och pratade. Vad mamma sa vet jag inte, men jag hörde hans: "vill du det?" Jag tittade inte dit för att se vad de höll på med. Senare på kvällen hörde jag hur mamma och Sanna tisslade och tasslade och Sanna som sa: "Gå dit och sätt dig bredvid honom i soffan." Och så gick mamma dit och satte sig. Mer än så var det kanske inte, men jag fick känslan av att det var något i görningen. När alla hade gått och vi satt i köket och pratade såg jag att mamma var borta.När hon sen kom tillbaka hade hon inte varit på toa eller nåt sånt, hon kom utifrån. Till saken hör att hon inte röker och ingen av de som röker i vår familj var ute heller. Det första jag började tänka på var att hon varit över till brodern. Jag vet naturligtvis inte att det var så, men jag kunde inte hjälpa det.
Jag vet inte varför det stör mig så mycket egentligen. Om det nu skulle vara så att de har nåt på gång är det väl bara bra? Han är skötsam, har ett bra jobb, ställer alltid upp för mamma och Sanna också såvitt jag kan förstå. Enda nackdelen kan ju vara att han är nykter alkoholist, men så länge han är nykter är det väl ingen fara. Jag stödde henne under hela separationsprocessen och det är nästan ett år sen de separerade nu. Jag tycker absolut inte att hon måste vara ihop med pappa bara för att och jag tror faktiskt att de båda har fått det bättre utan varandra, även om det känns konstigt att säga det.
Jag har ju faktiskt misstänkt att det varit nåt på G mellan mamma och brodern ett tag nu. Mamma hade hand om syrrans katt under påsk och för att underlätta för alla kom vi överens om att jag och L skulle hämta katten hos mamma när vi åkte hem till Luleå igen efter påsk. Men när vi var på väg ringde hon och sa att vi skulle ses i närmaste samhälle (från henne räknat alltså) i stället, för hon skulle åka på kalas hos nån hon kände som fyllde år och vi skulle slippa åka den extra biten hem till henne. När vi svängde in på macken där vi skulle ses satt brodern i bilen. Jag har träffat honom förut så jag visste ju att det var han, men jag förstod inte riktigt vad han gjorde där. Mamma hade gått in för att kolla på nån present. Jag och L pratade om det sen, men jag sa inget till mina syskon om det och jag har inte pratat med dem om festen heller.
Mamma frågade sen om jag hade haft roligt och jag svarade väl något i stil med, "ja, jo, visst, det var trevligt" men allt jag kunde tänka på var att det hade varit bra mycket trevligare om hon inte hade flörtat med brodern hela kvällen. Det var inte det jag kom dit för. Men å andra sidan är hon ju vuxen och jag vill ju inte att hon ska leva ensam resten av livet.
Jag har dock svårt att förlika mig med tanken och en natt drömde jag att jag var hemma hos pappa och av nån anledning hittade jag (eller om det var han) en använd kondom som i det närmaste var insydd i påslakanet i sängen. I drömmen var jag övertygad om att mamma hade haft sex med brodern i pappas säng och när jag frågade henne visade det sig att det var sant. Jag drömde nåt annat om de två också, men jag minns det inte lika tydligt som den första drömmen. Båda två gjorde mig obehaglig till mods hela dagen efteråt.
Samtidigt går jag och hoppas på att pappa ska komma ut och träffa lite mer folk så att han kanske träffar nån trevlig kvinna som han kan sällskapa med. Det känns lite som hyckleri att inte unna mamma att träffa någon samtidigt som jag önskar att pappa gjorde det. Jag vet inte om jag på nåt undermedvetet sätt "straffar" henne för att hon lämnade pappa och tycker synd om honom som blev lämnad. Jag känner inte alls så när jag tänker på det; det är som jag sa; ju äldre jag blev desto tydligare var det att de inte hade det bra, men eftersom det inte hände något konkret trodde jag att de kanske skulle hålla ihop trots allt. Att det ändå fanns något som jag inte såg som gjorde att de höll ihop och skulle fortsätta med det.
Usch allting blev så snurrigt nu och jag blev väldigt känslosam. Det är inte min dag idag så jag kanske bara skulle gå och lägga mig igen.
lördag 28 april 2012
En pjäs av Lars Norén akt 2....
...i vilken svärföräldrarna invaderar mitt hem (en dag i förtid, grrr!), svärmor skryter om sitt "guldjobb", försöker på ett "subtilt" sätt få mig att börja med LCHF, super sig full på rödvin och slutligen somnar vid bordet.
Låter det bekant? Jag känner att det börjar bli ett mönster här.
Jag var alltså INTE på humör att leka snäll svärdotter igår, så när L ringde och sa att de skulle komma....Ja, tala om droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hämtade L på jobbet och sen skulle vi åka och handla. Men på väg till Ica började vi gräla om ekonomin och till slut satt jag i bilen och stortjöt. Jag insåg ganska snabbt att hela grälet var ett sätt för mig att lätta på spänningen. Jag kände själv att jag gick som på nålar och det är väldigt ovanligt för mig. Att dessutom känna hur spänningen släppte i takt med att tårarna trillade är inte heller likt mig. Nog för att jag grinar jämt, oavsett om jag är glad, ledsen, arg, eller har PMS, men att göra det bara för att lätta på trycket...Det är inte det att jag grät som är det konstiga, det underliga är att jag hade en sån spänning inne i mig att jag rent kunde känna det fysiskt. Det händer väldigt sällan och jag kan inte ens komma ihåg att jag nånsin har känt så förut.
Hursomhelst, vi blev snabbt vänner igen och L lyssnade som den tålmodiga ängel han är på hela berättelsen om min tjorvvecka och tröstade mig. Efter det kändes allt bättre och jag kunde vara trevlig (så trevlig jag nu kan bli) mot svärföräldrarna. Men när svärmor började tjata om LCHF....Ibland kan vi bara inte prata med varandra på ett normalt sätt för jag får hela tiden känslan av att hon försöker säga något utan att säga det och jag som kör med raka rör (läs: ångvält) klarar inte av det. Igår kväll började hon prata om LCHF och att hon lyckats övertala L:s äldre bror och hans flickvän (som båda är kraftigt överviktiga btw) att börja med det. Tydligen hade det lett till att tjejen känt sig mycket bättre i magen. Där kände jag att piken var riktad mot mig, eftersom det är vida känt att min mage krånglar. Jag försökte förklara (på samma sätt som jag gjorde när vi var i stugan) att jag inte vill börja med LCHF, eftersom det innebär massor med fet och tung mat, något som min galla inte klarar av. Jag föredrar GI-metoden, eftersom man där får äta ris, pasta och potatis, men även för att det betyder lättare mat; mycket fisk och kyckling och inte bara kött och feta såser.
Då började hon säga att ja, det var ju naturligtvis upp till var och en, men man kunde ju inte veta säkert om det var kolhydraterna eller fettet som gjorde att man fick ont åt gallan, men hon hade då inte läst några studier om LCHF och gallan. Dessutom var ju GI-metoden samma sak som LCHF, bara i en annan ände av skalan. Jag suckade mest och försökte byta samtalsämne.
Sen gick diskussionens vågor höga gällande något som mamma tog upp när vi var där på hennes 50-års fest förra helgen. Nämligen om vi syskon skulle vara intresserade av att köpa sommarstället av henne för en billig penning. L tog upp det till diskussion, trots att vi inte ens diskuterat det ordentligt själva. Jag blev irriterad för att han är så jävla trångsynt ibland, och har svårt att se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget. Jag ska inte gå in på detaljer, för det blir för långt och trist, men jag sa ifrån på skarpen och lär göra det igen när vi diskuterar saken nästa gång.
Nåja, L och svärfar är och hjälper Glidarn och Den Nya att flytta in saker i ett förråd idag och imorgon ska vi allihop hjälpa dem att flytta in i nya läggan. Jag kände inte alls för att hjälpa dem två dagar i rad, och allihop lovade att jag inte behövdes idag, så jag stannade hemma. Nu ska jag gå och lägga mig och se tv en stund och bara vara för mig själv.
Låter det bekant? Jag känner att det börjar bli ett mönster här.
Jag var alltså INTE på humör att leka snäll svärdotter igår, så när L ringde och sa att de skulle komma....Ja, tala om droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hämtade L på jobbet och sen skulle vi åka och handla. Men på väg till Ica började vi gräla om ekonomin och till slut satt jag i bilen och stortjöt. Jag insåg ganska snabbt att hela grälet var ett sätt för mig att lätta på spänningen. Jag kände själv att jag gick som på nålar och det är väldigt ovanligt för mig. Att dessutom känna hur spänningen släppte i takt med att tårarna trillade är inte heller likt mig. Nog för att jag grinar jämt, oavsett om jag är glad, ledsen, arg, eller har PMS, men att göra det bara för att lätta på trycket...Det är inte det att jag grät som är det konstiga, det underliga är att jag hade en sån spänning inne i mig att jag rent kunde känna det fysiskt. Det händer väldigt sällan och jag kan inte ens komma ihåg att jag nånsin har känt så förut.
Hursomhelst, vi blev snabbt vänner igen och L lyssnade som den tålmodiga ängel han är på hela berättelsen om min tjorvvecka och tröstade mig. Efter det kändes allt bättre och jag kunde vara trevlig (så trevlig jag nu kan bli) mot svärföräldrarna. Men när svärmor började tjata om LCHF....Ibland kan vi bara inte prata med varandra på ett normalt sätt för jag får hela tiden känslan av att hon försöker säga något utan att säga det och jag som kör med raka rör (läs: ångvält) klarar inte av det. Igår kväll började hon prata om LCHF och att hon lyckats övertala L:s äldre bror och hans flickvän (som båda är kraftigt överviktiga btw) att börja med det. Tydligen hade det lett till att tjejen känt sig mycket bättre i magen. Där kände jag att piken var riktad mot mig, eftersom det är vida känt att min mage krånglar. Jag försökte förklara (på samma sätt som jag gjorde när vi var i stugan) att jag inte vill börja med LCHF, eftersom det innebär massor med fet och tung mat, något som min galla inte klarar av. Jag föredrar GI-metoden, eftersom man där får äta ris, pasta och potatis, men även för att det betyder lättare mat; mycket fisk och kyckling och inte bara kött och feta såser.
Då började hon säga att ja, det var ju naturligtvis upp till var och en, men man kunde ju inte veta säkert om det var kolhydraterna eller fettet som gjorde att man fick ont åt gallan, men hon hade då inte läst några studier om LCHF och gallan. Dessutom var ju GI-metoden samma sak som LCHF, bara i en annan ände av skalan. Jag suckade mest och försökte byta samtalsämne.
Sen gick diskussionens vågor höga gällande något som mamma tog upp när vi var där på hennes 50-års fest förra helgen. Nämligen om vi syskon skulle vara intresserade av att köpa sommarstället av henne för en billig penning. L tog upp det till diskussion, trots att vi inte ens diskuterat det ordentligt själva. Jag blev irriterad för att han är så jävla trångsynt ibland, och har svårt att se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget. Jag ska inte gå in på detaljer, för det blir för långt och trist, men jag sa ifrån på skarpen och lär göra det igen när vi diskuterar saken nästa gång.
Nåja, L och svärfar är och hjälper Glidarn och Den Nya att flytta in saker i ett förråd idag och imorgon ska vi allihop hjälpa dem att flytta in i nya läggan. Jag kände inte alls för att hjälpa dem två dagar i rad, och allihop lovade att jag inte behövdes idag, så jag stannade hemma. Nu ska jag gå och lägga mig och se tv en stund och bara vara för mig själv.
Veckan från helvetet
När jag tänker på hur veckan har varit återkommer jag till något som jag tror är ett citat från Sagan om ringen där Bilbo (tror jag)beskriver hur han känner sig: "like butter, spread to thin over to much bread" (om det inte är från Sagan om ringen, eller om det är felciterat, ber jag om ursäkt till alla fans,och hoppas att någon kan säga mig vart det är ifrån) .
Förra veckan tackade jag ja till att jobba som gymnasielärare några timmar den här veckan. Lättförtjänta pengar och ett bra sätt att få in en fot där, tänkte jag. I efterhand vet jag dock inte om det var värt det. Jag fick inte undervisa alls, alla elever hade redan uppgifter som de skulle göra, så det jag har gjort är att ta upp närvaron och låst upp klassrum och datasalar. Sen har jag suttit på arslet medan de har jobbat.
Dessutom har allting bara tjorvat hela veckan. På måndagen var jag alltså bokad för hela måndagen och hela onsdagen i Gymnasiebyn, men redan före påsk hade jag blivit bokad på annat håll för fredagen. Så döm om min förvåning när jag kommer till mitt första pass i Gymnasiebyn och en annan lärare säger: "jamen då är det du som har dem resten av veckan då." Eh? var min reaktion. "Onsdag vet jag ju, men sen har jag inte hört nåt", sa jag. Ja, då dröjde det inte länge förrän jag fick sms med förfrågan om 1½ timme på torsdag eftermiddag och ungefär lika mycket på fredag eftermiddag. Jag tackade ja naturligtvis, allt för att få in en fot. Måndagen flöt på bra, med undantag av den där sabla vaktmästaren som jag kände att jag ville ta i och ruska om för att han var så jävla långsam!Det tog honom 10 minuter att få fram en nyckel och ett passerkort åt mig, för att sedan konstatera att det var fel sorts nyckel, stoppa undan den och ta fram en annan (detta trots att jag hade med mig ett schema där det klart och tydligt stod vilka salar jag skulle vara i). Jag skojar inte om jag säger att jag tillbringade 15 minuter inne på hans kontor,och till slut hoppade jag nästan av otålighet, eftersom lektionen jag skulle ha redan hade börjat
Hursomhelst, efter det var det lugna gatan hela dagen. På tisdagen var jag på en förskola och det var dödstråkigt och inget att göra så jag tillbringade dagen med att kämpa mot sömnen.
Onsdagen var inte heller några större problem, alla gjorde det de skulle. Jag fick dock p-böter eftersom jag inte visste vart jag skulle parkera och gjorde en tjuvis (så, ja, även parkeringsvakterna gjorde det de skulle).
Men så blev det torsdag och helvetet brakade lös. Jag tackade ja till att jobba på en lågstadieskola på förmiddagen, eftersom det bara rörde sig om 1½ timme i Gymnasiebyn på eftermiddagen. Så jag kom till datasalen på avtalad tid och var i full färd med att ta upp närvaron när det kommer en annan tjej och talar om att hon är deras vikarie. Jag ba: "Va?!Nej, det är ju jag!" Då visar det sig att hon blivit tillfrågad av någon (vem vet jag inte) att vicka den dagen, och att rektorn då inte visste om det, utan hade bokat mig genom vikarieförmedlingen. Rektorn hade försökt ta kontakt med mig utan att lyckas. Va?! var allt jag hade att säga om det. Hade inte hört nåt, eller sett nåt mail, men jag hade ju inte kollat den på morgonen innan jag for.Det visade sig senare att hon kontaktat mig via kommunmailen, som jag knappt ens visste att jag hade och följaktligen aldrig kollar.
Nå, den andra tjejen var generös och gick därifrån och lät mig få passet. Datasalen var dock dubbelbokad och det var någon som hade lektion där när vi kom och, ja, det vart ett himla tjorvande med det också.
Sen blev det fredag och jag var aptrött. Jag var på guldskolan (min absoluta favvoplats att jobba på), men hade en av de värre klasserna som verkligen prövar ens tålamod och jag var inte på humör att tjata, gnata och leka sträng fröken. Så jag släppte det mesta, med följden att ingen gjorde nånting och ljudnivån var i klass med ett reaplan som lyfter. Sen bar det av till Gymnasiet igen och trots att jag var 10 minuter tidig var de flera elever som fått uppfattningen att de inte skulle ha nån vikarie den dagen, så de hade gått till nån annan lärare och tagit närvaron och sen gått därifrån. Snurrigt värre!!
När jag kom hem satte jag mig vid datorn, men hade planer på att gå och lägga mig och tjuvsova i soffan en timme innan L kom hem från jobbet. Jag hann inte mer än tänka tanken till slut förrän L ringer och talar om att svärföräldrarna är på väg hem till oss för att sova över till på söndag. Jag var helt övertygad om att de skulle komma på lördan (idag alltså) och sova till söndagen, eftersom vi ska hjälpa Glidarn och Den Nya att flytta i helgen. Vid det här laget inser jag en hel radda saker, den ena värre än den andra: 1. Jag kommer inte få min välförtjänta tupplur. 2. Svärföräldrarna kommer en dag tidigare, vilket innebär att jag måste vara trevlig mot dem ikväll (fredag). 3. Vi måste handla nåt att äta. 4. Jag måste på systemet, jag klarar inte av svärmor om jag e nykter och hon e full på rödvin. 5. JAG ORKAR INTE!!!!!!!
Förra veckan tackade jag ja till att jobba som gymnasielärare några timmar den här veckan. Lättförtjänta pengar och ett bra sätt att få in en fot där, tänkte jag. I efterhand vet jag dock inte om det var värt det. Jag fick inte undervisa alls, alla elever hade redan uppgifter som de skulle göra, så det jag har gjort är att ta upp närvaron och låst upp klassrum och datasalar. Sen har jag suttit på arslet medan de har jobbat.
Dessutom har allting bara tjorvat hela veckan. På måndagen var jag alltså bokad för hela måndagen och hela onsdagen i Gymnasiebyn, men redan före påsk hade jag blivit bokad på annat håll för fredagen. Så döm om min förvåning när jag kommer till mitt första pass i Gymnasiebyn och en annan lärare säger: "jamen då är det du som har dem resten av veckan då." Eh? var min reaktion. "Onsdag vet jag ju, men sen har jag inte hört nåt", sa jag. Ja, då dröjde det inte länge förrän jag fick sms med förfrågan om 1½ timme på torsdag eftermiddag och ungefär lika mycket på fredag eftermiddag. Jag tackade ja naturligtvis, allt för att få in en fot. Måndagen flöt på bra, med undantag av den där sabla vaktmästaren som jag kände att jag ville ta i och ruska om för att han var så jävla långsam!Det tog honom 10 minuter att få fram en nyckel och ett passerkort åt mig, för att sedan konstatera att det var fel sorts nyckel, stoppa undan den och ta fram en annan (detta trots att jag hade med mig ett schema där det klart och tydligt stod vilka salar jag skulle vara i). Jag skojar inte om jag säger att jag tillbringade 15 minuter inne på hans kontor,och till slut hoppade jag nästan av otålighet, eftersom lektionen jag skulle ha redan hade börjat
Hursomhelst, efter det var det lugna gatan hela dagen. På tisdagen var jag på en förskola och det var dödstråkigt och inget att göra så jag tillbringade dagen med att kämpa mot sömnen.
Onsdagen var inte heller några större problem, alla gjorde det de skulle. Jag fick dock p-böter eftersom jag inte visste vart jag skulle parkera och gjorde en tjuvis (så, ja, även parkeringsvakterna gjorde det de skulle).
Men så blev det torsdag och helvetet brakade lös. Jag tackade ja till att jobba på en lågstadieskola på förmiddagen, eftersom det bara rörde sig om 1½ timme i Gymnasiebyn på eftermiddagen. Så jag kom till datasalen på avtalad tid och var i full färd med att ta upp närvaron när det kommer en annan tjej och talar om att hon är deras vikarie. Jag ba: "Va?!Nej, det är ju jag!" Då visar det sig att hon blivit tillfrågad av någon (vem vet jag inte) att vicka den dagen, och att rektorn då inte visste om det, utan hade bokat mig genom vikarieförmedlingen. Rektorn hade försökt ta kontakt med mig utan att lyckas. Va?! var allt jag hade att säga om det. Hade inte hört nåt, eller sett nåt mail, men jag hade ju inte kollat den på morgonen innan jag for.Det visade sig senare att hon kontaktat mig via kommunmailen, som jag knappt ens visste att jag hade och följaktligen aldrig kollar.
Nå, den andra tjejen var generös och gick därifrån och lät mig få passet. Datasalen var dock dubbelbokad och det var någon som hade lektion där när vi kom och, ja, det vart ett himla tjorvande med det också.
Sen blev det fredag och jag var aptrött. Jag var på guldskolan (min absoluta favvoplats att jobba på), men hade en av de värre klasserna som verkligen prövar ens tålamod och jag var inte på humör att tjata, gnata och leka sträng fröken. Så jag släppte det mesta, med följden att ingen gjorde nånting och ljudnivån var i klass med ett reaplan som lyfter. Sen bar det av till Gymnasiet igen och trots att jag var 10 minuter tidig var de flera elever som fått uppfattningen att de inte skulle ha nån vikarie den dagen, så de hade gått till nån annan lärare och tagit närvaron och sen gått därifrån. Snurrigt värre!!
När jag kom hem satte jag mig vid datorn, men hade planer på att gå och lägga mig och tjuvsova i soffan en timme innan L kom hem från jobbet. Jag hann inte mer än tänka tanken till slut förrän L ringer och talar om att svärföräldrarna är på väg hem till oss för att sova över till på söndag. Jag var helt övertygad om att de skulle komma på lördan (idag alltså) och sova till söndagen, eftersom vi ska hjälpa Glidarn och Den Nya att flytta i helgen. Vid det här laget inser jag en hel radda saker, den ena värre än den andra: 1. Jag kommer inte få min välförtjänta tupplur. 2. Svärföräldrarna kommer en dag tidigare, vilket innebär att jag måste vara trevlig mot dem ikväll (fredag). 3. Vi måste handla nåt att äta. 4. Jag måste på systemet, jag klarar inte av svärmor om jag e nykter och hon e full på rödvin. 5. JAG ORKAR INTE!!!!!!!
tisdag 10 april 2012
Påskhelgen
Ja, vad ska man säga.....Tillbringade påsken med L:s familj i deras stuga. Mysigt? Absolut! Jobbigt? Ja, definitivt. Jag ska försöka fatta mig kort, för det här skulle kunna bli ett maratoninlägg.
När vi kom till stugan i torsdags var L:s tre syskon och deras respektive redan där. Det sista L sa innan vi klev ur bilen var: "det första jag ska göra är att ge Målartjejen en stor kram!" Det är väldigt ovanligt för att komma från honom, för de är inte så mycket för det där med kramar och ömhetsbetygelser i deras familj, men han har verkligen saknat henne sista tiden.
Hans planer stupade dock så fort vi kom innanför dörren. Klockan var 18:00 och svärmor var redan full på allt rödvin hon klämt i sig. När vi klev över tröskeln var det som att kliva in i en vägg av ljud; alla skränade och skrek och pratade i munnen på varandra. Först trodde jag det hade hänt nåt, men när jag kom in insåg jag att så inte var fallet, det var bara det att när de blir på fyllan blir de skräniga och gapiga. Jag har lärt mig att lättaste sättet att hantera det är att själv vara lite småfull. Jag orkar inte med dem om jag är spiknykter, sorgligt, men sant.
Hursomhelst, den som störde mig mest den här helgen var oväntat nog inte svärmor (eftersom hon mest var full och somnade lite här och där hela helgen), utan L:s nya svägerska. Hans yngre bror (som jag numera kommer kalla Glidarn) har skaffat en ny tjej som har två barn. De var inte med den här helgen, men det hindrade inte Glidarn och Den Nya (hon får heta så tills vidare) från att prata om dem konstant. Är det nåt jag verkligen inte gillar är det folk som inte kan prata om nåt annat än sina barn. Är man en stolt förälder som älskar sina barn så är det jättebra, men om man inte har något annat att prata om blir det bara sorgligt. Att Glidarn dessutom vid mer än ett tillfälle satt och grät öppet för att han saknade barnen gjorde mig ännu mer irriterad. Hade jag varit Den Nya hade jag nog blivit orolig för att han bara var ihop med mig för att få vara med mina barn, som han bar sig åt. I fredagskväll var han full och blev otroligt otrevlig mot Den Nya som bara försökte lirka och vara snäll, men det slutade med att han bad henne dra åt helvete (ja, bokstavligt talat). Jag vet inte om de löste det, för när han började ulka och gråta över hur mycket han saknade barnen gick jag och la mig. Dagen därpå hade hon inget annat än rosor att strö över Glidarn: "han har aldrig varit elak mot mig". Jag sa ingenting, för jag vill inte lägga mig i deras förhållande, men ju mer jag tänker på det, desto mer retar det mig.
Glidarn stör mig och har stört mig så länge jag och L har varit tillsammans. Han dricker för mycket, är högljudd och allmänt otrevlig och enligt min åsikt bär han sig åt som en riktig jävla skitstövel emellanåt och det är ingen som bryr sig om det. Alla bara skrattar och skakar på huvudet: "jaja, det är typiskt Glidarn" och så får han fortsätta som vanligt. L försöker inte ens försvara sig mot alla ;"L han e ju dum i huvet" och "L e ju bara korkad" (för av nån anledning e d just L som oftast blir målet för alla förolämpningar) som Glidarn slänger ur sig, trots att jag ser att han tar illa upp. Nästa gång jag hör det ska han få en utskällning efter noter. L har ALLTID ställt upp för sin lillebror; han lånade pengar till Glidarn när han skulle köpa en bil som det senare visade sig inte existerade, till exempel.han har lovat att vi ska komma och hjälpa dem när de ska flytta. Och vad får han för det?!Förolämpningar!Glidarn kommer alltid undan med sitt dåliga beteende, överallt, och det retar mig mer och mer. När jag tänker på det är det iofs inget som är unikt för Glidarn; alla 4 barnen får bära sig åt lite hur de vill utan att deras föräldrar reagerar det minsta. Det är som att de har släppt allt uppfostraransvar samma dag som barnen fyllde 18 och nu får de bära sig åt hur som helst för att de är vuxna och det inte finns nåt föräldrarna kan göra åt saken.
Den Nya visar sig vara av samma skrot och korn som svärmor; lilla martyren. Det visade sig att vattnet i stugan frusit så de kunde inte använda diskmaskinen. Den Nya ställde genast upp som frivillig på att diska och hon och svärfar hjälptes åt. Fint, tänkte jag (och alla de andra) då slipper jag. Sen visade det sig att hon tänkte dra stora växlar på det där.Ingen annan fick komma i närheten av diskbaljan, för det var ju hennes jobb. Sen gnällde hon på att ingen av oss andra brydde sig, men hon var så himla duktig och diskade och hon klagade inte heller. Det är ett uttryck jag verkligen inte tål: "Ja, jag klagar då inte" och hon har verkligen använt det i helgen. Sen fick jag höra att hon inte har nån diskmaskin hemma, men att de ska installera en nu när de ska flytta in i en större lägenhet; "inte för att jag klagar, jag diskar så gärna". Jag hade lust att slå henne på käften och skrika: "det är för helvete ingen som har sagt att du klagar!"
Nej, usch, jag vet att jag låter bitter och hemsk, men jag måste få ur mig en del av det här innan jag spricker.
När vi kom till stugan i torsdags var L:s tre syskon och deras respektive redan där. Det sista L sa innan vi klev ur bilen var: "det första jag ska göra är att ge Målartjejen en stor kram!" Det är väldigt ovanligt för att komma från honom, för de är inte så mycket för det där med kramar och ömhetsbetygelser i deras familj, men han har verkligen saknat henne sista tiden.
Hans planer stupade dock så fort vi kom innanför dörren. Klockan var 18:00 och svärmor var redan full på allt rödvin hon klämt i sig. När vi klev över tröskeln var det som att kliva in i en vägg av ljud; alla skränade och skrek och pratade i munnen på varandra. Först trodde jag det hade hänt nåt, men när jag kom in insåg jag att så inte var fallet, det var bara det att när de blir på fyllan blir de skräniga och gapiga. Jag har lärt mig att lättaste sättet att hantera det är att själv vara lite småfull. Jag orkar inte med dem om jag är spiknykter, sorgligt, men sant.
Hursomhelst, den som störde mig mest den här helgen var oväntat nog inte svärmor (eftersom hon mest var full och somnade lite här och där hela helgen), utan L:s nya svägerska. Hans yngre bror (som jag numera kommer kalla Glidarn) har skaffat en ny tjej som har två barn. De var inte med den här helgen, men det hindrade inte Glidarn och Den Nya (hon får heta så tills vidare) från att prata om dem konstant. Är det nåt jag verkligen inte gillar är det folk som inte kan prata om nåt annat än sina barn. Är man en stolt förälder som älskar sina barn så är det jättebra, men om man inte har något annat att prata om blir det bara sorgligt. Att Glidarn dessutom vid mer än ett tillfälle satt och grät öppet för att han saknade barnen gjorde mig ännu mer irriterad. Hade jag varit Den Nya hade jag nog blivit orolig för att han bara var ihop med mig för att få vara med mina barn, som han bar sig åt. I fredagskväll var han full och blev otroligt otrevlig mot Den Nya som bara försökte lirka och vara snäll, men det slutade med att han bad henne dra åt helvete (ja, bokstavligt talat). Jag vet inte om de löste det, för när han började ulka och gråta över hur mycket han saknade barnen gick jag och la mig. Dagen därpå hade hon inget annat än rosor att strö över Glidarn: "han har aldrig varit elak mot mig". Jag sa ingenting, för jag vill inte lägga mig i deras förhållande, men ju mer jag tänker på det, desto mer retar det mig.
Glidarn stör mig och har stört mig så länge jag och L har varit tillsammans. Han dricker för mycket, är högljudd och allmänt otrevlig och enligt min åsikt bär han sig åt som en riktig jävla skitstövel emellanåt och det är ingen som bryr sig om det. Alla bara skrattar och skakar på huvudet: "jaja, det är typiskt Glidarn" och så får han fortsätta som vanligt. L försöker inte ens försvara sig mot alla ;"L han e ju dum i huvet" och "L e ju bara korkad" (för av nån anledning e d just L som oftast blir målet för alla förolämpningar) som Glidarn slänger ur sig, trots att jag ser att han tar illa upp. Nästa gång jag hör det ska han få en utskällning efter noter. L har ALLTID ställt upp för sin lillebror; han lånade pengar till Glidarn när han skulle köpa en bil som det senare visade sig inte existerade, till exempel.han har lovat att vi ska komma och hjälpa dem när de ska flytta. Och vad får han för det?!Förolämpningar!Glidarn kommer alltid undan med sitt dåliga beteende, överallt, och det retar mig mer och mer. När jag tänker på det är det iofs inget som är unikt för Glidarn; alla 4 barnen får bära sig åt lite hur de vill utan att deras föräldrar reagerar det minsta. Det är som att de har släppt allt uppfostraransvar samma dag som barnen fyllde 18 och nu får de bära sig åt hur som helst för att de är vuxna och det inte finns nåt föräldrarna kan göra åt saken.
Den Nya visar sig vara av samma skrot och korn som svärmor; lilla martyren. Det visade sig att vattnet i stugan frusit så de kunde inte använda diskmaskinen. Den Nya ställde genast upp som frivillig på att diska och hon och svärfar hjälptes åt. Fint, tänkte jag (och alla de andra) då slipper jag. Sen visade det sig att hon tänkte dra stora växlar på det där.Ingen annan fick komma i närheten av diskbaljan, för det var ju hennes jobb. Sen gnällde hon på att ingen av oss andra brydde sig, men hon var så himla duktig och diskade och hon klagade inte heller. Det är ett uttryck jag verkligen inte tål: "Ja, jag klagar då inte" och hon har verkligen använt det i helgen. Sen fick jag höra att hon inte har nån diskmaskin hemma, men att de ska installera en nu när de ska flytta in i en större lägenhet; "inte för att jag klagar, jag diskar så gärna". Jag hade lust att slå henne på käften och skrika: "det är för helvete ingen som har sagt att du klagar!"
Nej, usch, jag vet att jag låter bitter och hemsk, men jag måste få ur mig en del av det här innan jag spricker.
fredag 23 mars 2012
Syskon
Jag har länge beklagat mig över det faktum att min syster inte svarar när man ringer. För att få tag i henne måste man skicka ett sms. Kalla mig gammalmodig om ni vill, men jag anser att det är lättare att diskutera vissa saker över telefon, eller öga mot öga. Sms har naturligtvis sina fördelar det också, men för det mesta när jag vill prata med henne är det för att diskutera något viktigt som kräver lite mer utrymme än de 200 ord (eller vad det nu kan tänkas vara) man får i ett sms. Jag tycker också att hon är ganska kortsynt när det gäller att planera vissa saker. Ska vi göra nåt gemensamt får man veta det kanske en vecka innan (om man har tur), hon hör aldrig av sig om detaljerna, utan jag känner ofta att jag måste höra av mig till henne för att få reda på hur hon har tänkt. Mina bröders oförmåga att planera ska vi inte ens tala om. Det är aldrig nån som räknar med att de ska planera något; vi meddelar bara vart de ska dyka upp och när.Jag har också ofta känt att det alltid är mig som familjen vänder sig till när det är större event som ska planeras, något som stör mig en hel del, eftersom jag faktiskt har inte mindre än 3 yngre syskon (varav åtminstone de två äldsta är fullt kapabla att planera större sammankomster om de bara vill); fråga nån av dem istället!
Som ett exempel kan väl nämnas att min mamma fyller 50 om ca en månad. Jag hade inte tänkt så mycket på det, eftersom Lillebror fyller år nästa vecka. Dessutom har mamma bestämt sagt att hon vill ha en stor fest i vårt sommarhus i sommar istället, så att hennes syskon kanske kan komma och vara med också. Så döm om min förvåning när mormor ringer mig mitt i det att jag står och tittar på bokhyllor på IKEA i Haparanda, och börjar tjata om nåt slags uppvaktning för mamma på hennes födelsedag. "Vad har ni planerat för något?" "Ehm...vi har inte planerat ett dugg såvitt jag vet. Jag trodde hon ville ha en fest i sommar istället?!" "Ja, men jag tror nog att hon förväntar sig nåt slags uppvaktning på födelsedagen också. Ni kan väl fundera på saken så kan ni väl höra av er till mig när ni har planerat nåt." Jag höll på att få spader! Hon hade ju åtminstone kunnat komma med ett förslag på nåt slags uppvaktning hon då, om det nu var så viktigt.
Hursomhelst, helgen efter det tog jag upp det med syrran när jag och L var dit och drack kaffe. Hon uttryckte i princip samma sak som jag alltid har känt: om hon börjar ta tag i en sak blir det hennes ansvar att planera det och om hon inte tar tag i det får hon veta vad som ska göras typ en vecka innan.
Jag gapade mest, men tyckte det var skönt att hon kände likadant som mig för då kanske vi kunde mötas halvvägs med det här med mamma. Vi pratade lite löst om att eventuellt fara dit helgen innan hon fyller (eftersom födelsedagen är en måndag) och bara umgås över helgen. Jag kände dock inte att något blev helt bestämt, så jag sa att hon kunde ju fundera på saken så kunde vi prata om det på middagen hos mormor på tisdagen (igår). Så var vi till mormor på middag igår,och mamma var där, så jag tog tillfället i akt och tog upp frågan. Hur skulle hon fira? Vad vill hon ha i present? Jag fick de svar jag ville ha (typ) men ingen annan sa nåt om att åka dit och fira henne. Så jag tog upp det, men syrran och brorsan började fjanta sig som vanligt och vi kom ingenvart med diskussionen. Så när vi var på väg att gå tog jag upp det med mamma som blev ganska förvånad över förslaget, även om hon verkade tycka att det skulle bli roligt. Så nu antar jag att jag måste ta upp det med mina syskon igen, samtidigt som jag planerar för resan som mamma vill ha i present. Sen är det ju det här med festen i sommar som vi måste prata om också. Vill hon fortfarande ha den och vem ska i så fall planera den, hon själv eller nån annan?
Missförstå mig rätt; jag avgudar min mamma och vill såklart att hon ska få allt hon önskar sig, men om nu syrran känner likadant som jag angående detta planerande kunde hon väl försöka vara seriös och hjälpa mig litegrann. Men jag antar att det är som L sa: "du är för dålig på att delegera". Så nu har jag tänkt delegera allt jag bara kan och sen får vi se vad resultatet blir.
Som ett exempel kan väl nämnas att min mamma fyller 50 om ca en månad. Jag hade inte tänkt så mycket på det, eftersom Lillebror fyller år nästa vecka. Dessutom har mamma bestämt sagt att hon vill ha en stor fest i vårt sommarhus i sommar istället, så att hennes syskon kanske kan komma och vara med också. Så döm om min förvåning när mormor ringer mig mitt i det att jag står och tittar på bokhyllor på IKEA i Haparanda, och börjar tjata om nåt slags uppvaktning för mamma på hennes födelsedag. "Vad har ni planerat för något?" "Ehm...vi har inte planerat ett dugg såvitt jag vet. Jag trodde hon ville ha en fest i sommar istället?!" "Ja, men jag tror nog att hon förväntar sig nåt slags uppvaktning på födelsedagen också. Ni kan väl fundera på saken så kan ni väl höra av er till mig när ni har planerat nåt." Jag höll på att få spader! Hon hade ju åtminstone kunnat komma med ett förslag på nåt slags uppvaktning hon då, om det nu var så viktigt.
Hursomhelst, helgen efter det tog jag upp det med syrran när jag och L var dit och drack kaffe. Hon uttryckte i princip samma sak som jag alltid har känt: om hon börjar ta tag i en sak blir det hennes ansvar att planera det och om hon inte tar tag i det får hon veta vad som ska göras typ en vecka innan.
Jag gapade mest, men tyckte det var skönt att hon kände likadant som mig för då kanske vi kunde mötas halvvägs med det här med mamma. Vi pratade lite löst om att eventuellt fara dit helgen innan hon fyller (eftersom födelsedagen är en måndag) och bara umgås över helgen. Jag kände dock inte att något blev helt bestämt, så jag sa att hon kunde ju fundera på saken så kunde vi prata om det på middagen hos mormor på tisdagen (igår). Så var vi till mormor på middag igår,och mamma var där, så jag tog tillfället i akt och tog upp frågan. Hur skulle hon fira? Vad vill hon ha i present? Jag fick de svar jag ville ha (typ) men ingen annan sa nåt om att åka dit och fira henne. Så jag tog upp det, men syrran och brorsan började fjanta sig som vanligt och vi kom ingenvart med diskussionen. Så när vi var på väg att gå tog jag upp det med mamma som blev ganska förvånad över förslaget, även om hon verkade tycka att det skulle bli roligt. Så nu antar jag att jag måste ta upp det med mina syskon igen, samtidigt som jag planerar för resan som mamma vill ha i present. Sen är det ju det här med festen i sommar som vi måste prata om också. Vill hon fortfarande ha den och vem ska i så fall planera den, hon själv eller nån annan?
Missförstå mig rätt; jag avgudar min mamma och vill såklart att hon ska få allt hon önskar sig, men om nu syrran känner likadant som jag angående detta planerande kunde hon väl försöka vara seriös och hjälpa mig litegrann. Men jag antar att det är som L sa: "du är för dålig på att delegera". Så nu har jag tänkt delegera allt jag bara kan och sen får vi se vad resultatet blir.
tisdag 14 februari 2012
Musik
Sen tänkte jag visa en annan låt som jag började min arbetsdag med. Och som jag tänker fortsätta börja dagen med ett tag framöver. Den ger mig styrka och lugn att klara av ligisterna utan att bli galen. Tyvärr är ljudet urdåligt på alla gamla live versioner, så jag lägger upp en video där ljudet är bra.
onsdag 1 februari 2012
Ge med den ena handen....
.....och ta med den andra verkar vara min svärmors gebit!Imorse ringde hon till L klockan 08:00! Gissa vilka som inte hade klivit ur sängen ännu, jag trodde fan det hade hänt nåt allvarligt!Men nej, hon ville bara höra om L hade fått godkänt av banken ännu. Och erbjuda sin hjälp om han inte fick lånet. "Vi kan gå in och borga om bilen får stå kvar på pappa"(min svärfar alltså). Jag bara gapade när jag fick höra det! Att hon ens har mage att begära en sån sak!Varför ska hon lägga sig i det?!Det är nåt mellan, L, Målartjejen och banken!Hon har INGENTING med saken att göra, men ändå ska hon lägga sin jävla snok i blöt, jag blir galen! Det faktum att deras familj har en lång tradition av att barnens bilar ska stå på föräldrarna (för att få billigare försäkring) är ingenting som jag uppskattar, och jag har försökt förklara för L att det ju innebär att svärfar är fri att göra vad han vill med den. Han menar att ja, jo, i princip men så funkar det ju inte. Tack och lov så tog han då sitt förnuft till fånga med Toyotan (som alltså är skriven på L), och jag ska fan säga åt honom att blir lånet inte beviljat så blir det inget bilköp!Jag tänker INTE stå i nåt slags tacksamhetsskuld till hans föräldrar och dessutom ha en bil som inte ens är L:s!
Alltså, visst, man kan ju se det som att hon försöker hjälpa till, men vi har inte bett om hennes hjälp!det känns faktiskt mer som att hon försöker hjälpa Målartjejen att bli av med bilen, samtidigt som hon själv tjänar en hacka på affären, än att hjälpa oss. Så viktigt är det inte för oss att få köpa bilen. Hellre kör jag Toyotan tills däcket ramlar av än jag köper en bil på krita av dem!
Alltså, visst, man kan ju se det som att hon försöker hjälpa till, men vi har inte bett om hennes hjälp!det känns faktiskt mer som att hon försöker hjälpa Målartjejen att bli av med bilen, samtidigt som hon själv tjänar en hacka på affären, än att hjälpa oss. Så viktigt är det inte för oss att få köpa bilen. Hellre kör jag Toyotan tills däcket ramlar av än jag köper en bil på krita av dem!
tisdag 31 januari 2012
Att vända på en femöring
Ja, jag upphör aldrig att förvånas över min kära sambo.
I söndags ringde hans syrra å ville sälja sin bil till honom. Jag gillar den bilen skarpt; det är en Volvo S-40, samma årsmodell som Toyotan som L har, men så oändligt mycket finare och större. Den är skön att köra och drar typ lika mycket soppa som Toyotan (som är mycket mindre och därför drar onaturligt mycket bensin, till min sambos stora förtret) och har inte gått jättelångt heller. Men i söndags hade han sagt blankt nej; vi hade ju inte råd att köpa nån bil. Jag blev ganska upprörd över att inte ens bli tillfrågad om saken, eftersom det är jag som kör bilen mesta delen av tiden och ja, säga vad man vill om Toyotan, men stadig är den inte. Jag har känt det mer och mer när jag åker ut till byarna och jobbar, att jag skulle ha velat ha en större och säkrare bil, som ligger bättre efter vägen. På sista tiden har jag också ofta fått känslan av att ena framdäcket kommer att lossna när som helst, eftersom det tokvibrerar när man kommer upp i typ 90 (men L känner ingenting när han kör påstår han).
Allt detta försökte jag förklara för L, men han hade ändå ingen lust att köpa bilen. Jag suckade, men vi kom överens om att han då skulle göra i ordning Toyotan så mycket det går (byta dämparna i bak som behövt bytas i två år, och köpa nya vinterdäck). Jag förlikade mig med tanken och vi pratade inte mer om det. Sen blev det måndag och L körde bilen till jobbet. När han kom hem berättade han att Toyotan inte startat förrän på andra försöket när han skulle hem. Jag blev så förvånad att jag bara gapade!Ifjol höst hade vi lite problem med det, men efter att L rengjort några kontakter blev den som ny igen, och sen dess har den startat hur snällt som helst, oavsett väderlek, om den stått ute eller inne, ja allt!Jag skojar inte, detta är en bil som vi lämnat ute i ur och skur och den har alltid startat.
Jag kunde inte riktigt smälta det, men nyheterna slutade inte där. L annonserade också att han bestämt sig för att köpa Målartjejens bil och att han redan gjort upp om alla detaljer med henne. Återigen stod jag där med fågelholksmin; "Eh....jaha....asså, inte för att jag klagar, men vad var det som fick dig att ändra dig?" Ja, tydligen var det det enkla faktum att hans egen bil inte startat med en gång som avgjort saken. Han hade tänkt på det och kommit fram till att det är en bra bil, (Volvon alltså) och hon begär inget ockerpris. Allt som fattas nu är bara att han får ett lån från banken. Så jag håller tummarna för att de inte sätter några käppar i hjulet för jag vill verkligen ha den där bilen (även om jag fortfarande har svårt att tro att det är sant)!
I söndags ringde hans syrra å ville sälja sin bil till honom. Jag gillar den bilen skarpt; det är en Volvo S-40, samma årsmodell som Toyotan som L har, men så oändligt mycket finare och större. Den är skön att köra och drar typ lika mycket soppa som Toyotan (som är mycket mindre och därför drar onaturligt mycket bensin, till min sambos stora förtret) och har inte gått jättelångt heller. Men i söndags hade han sagt blankt nej; vi hade ju inte råd att köpa nån bil. Jag blev ganska upprörd över att inte ens bli tillfrågad om saken, eftersom det är jag som kör bilen mesta delen av tiden och ja, säga vad man vill om Toyotan, men stadig är den inte. Jag har känt det mer och mer när jag åker ut till byarna och jobbar, att jag skulle ha velat ha en större och säkrare bil, som ligger bättre efter vägen. På sista tiden har jag också ofta fått känslan av att ena framdäcket kommer att lossna när som helst, eftersom det tokvibrerar när man kommer upp i typ 90 (men L känner ingenting när han kör påstår han).
Allt detta försökte jag förklara för L, men han hade ändå ingen lust att köpa bilen. Jag suckade, men vi kom överens om att han då skulle göra i ordning Toyotan så mycket det går (byta dämparna i bak som behövt bytas i två år, och köpa nya vinterdäck). Jag förlikade mig med tanken och vi pratade inte mer om det. Sen blev det måndag och L körde bilen till jobbet. När han kom hem berättade han att Toyotan inte startat förrän på andra försöket när han skulle hem. Jag blev så förvånad att jag bara gapade!Ifjol höst hade vi lite problem med det, men efter att L rengjort några kontakter blev den som ny igen, och sen dess har den startat hur snällt som helst, oavsett väderlek, om den stått ute eller inne, ja allt!Jag skojar inte, detta är en bil som vi lämnat ute i ur och skur och den har alltid startat.
Jag kunde inte riktigt smälta det, men nyheterna slutade inte där. L annonserade också att han bestämt sig för att köpa Målartjejens bil och att han redan gjort upp om alla detaljer med henne. Återigen stod jag där med fågelholksmin; "Eh....jaha....asså, inte för att jag klagar, men vad var det som fick dig att ändra dig?" Ja, tydligen var det det enkla faktum att hans egen bil inte startat med en gång som avgjort saken. Han hade tänkt på det och kommit fram till att det är en bra bil, (Volvon alltså) och hon begär inget ockerpris. Allt som fattas nu är bara att han får ett lån från banken. Så jag håller tummarna för att de inte sätter några käppar i hjulet för jag vill verkligen ha den där bilen (även om jag fortfarande har svårt att tro att det är sant)!
tisdag 17 januari 2012
Apropå sprängas
Jaja, vad ska man skriva....Jag vet inte vart jag ska börja, för som vanligt är det så sjukt mycket som snurrar i huvudet på mig att det inte är klokt. Jag har dessutom känt mig ur fas i flera veckor nu. Innan jul bröt jag ihop och började störtgrina på jobbet inför eleverna och några lärare.
En av eleverna började tjafsa om uppgiften de skulle göra och eftersom jag trodde att det var en gruppuppgift sa jag åt eleven vad lärarna hade sagt åt mig: du får fråga din grupp vad du ska göra. När det sen visade sig att det inte alls var en gruppuppgift var vi båda irriterade för att den andra inte fattade vad vi försökte säga. Eleven ville ha klara och tydliga instruktioner från deras ordinarie lärare och jag försökte förklara att det inte fanns några sådana (senare visade det sig att det visst fanns ett papper med instruktioner, men det visste inte jag), men jag talade för döva öron och det hela slutade med att två elever stack från lektionen. Där nånstans bröt jag ihop inför en annan lärare och bar mig åt som en barnunge.
När jag tänker tillbaka på hela händelsen fattar jag ärligt talat inte varför jag blev så upprörd. Att jag var frustrerad för att eleven inte ville höra på vad jag ville säga är en sak, men att låta en unge på 12 år knäcka mig.....Jag tror att det handlar mycket om min strävan att vara den perfekta vikarien. Jag vill att alla ska tycka om mig (både elever och personal) och jag blir ledsen om de inte respekterar mig. Jag måste bli mer hårdhudad och helt enkelt ge fan i de som inte respekterar mig. Dessutom tycker jag att vid just det tillfället hade jag knappt fått några som helst instruktioner om vad klassen skulle göra under dagen. Det var typ; "de ska ha svenska mellan, ehm....ja, typ kl. 13 och 14, eller nåt sånt." Så vad ska de göra på svenskan? "Tja...de hade ju nån bok som de läste ur....Tror jag..." Jaha, ja det var ju upplysande. Det är väl egentligen ingen ursäkt till varför jag började böla som en femåring, men jag antar att det var en del av frustrationen och att det var så jag fick utlopp för det helt enkelt.
Men efter det har jag känt mig ur gängorna på nåt vis. Jag kan inte sätta fingret på vad problemet är, och hur länge det har pågått. Jag och L bråkade ordentligt dan före nyårsafton och jag vet inte om det har att göra med det också. Jag har känt mig trött och rastlös och haft problem med magen och känt mig gråtfärdig i åtminstone två veckors tid nu. Jag vet inte om det bara är PMS, (har min mens nu) eller om det är att jag känner mig rotlös efter att ha flyttat så jäkla mycket de senaste åren. Kanske för att det känns som att mitt liv har "börjat om" på nåt vis i och med flytten hit till stan. Jaja, jag sa ju att det var mycket som snurrade och jag har ändå inte skrivit ner hälften av det.
Jag måste ta tag i det där med simningen nu innan mitt huvud sprängs av alla tankar och kroppen sprängs av all mat jag trycker i mig. Haha, kommer osökt att tänka på det här:
apropå sprängas. Såg det en gång när jag var liten och nu tänker jag alltid på det när jag har ätit för mycket.
Hursomhelst, jag hoppas att om jag kommer igång och börjar simma regelbundet kanske det hjälper. Fast egentligen kanske jag skulle behövt nåt mer intensivt typ boxning för att avreagera mig. Men det kommer väl så småningom.
En av eleverna började tjafsa om uppgiften de skulle göra och eftersom jag trodde att det var en gruppuppgift sa jag åt eleven vad lärarna hade sagt åt mig: du får fråga din grupp vad du ska göra. När det sen visade sig att det inte alls var en gruppuppgift var vi båda irriterade för att den andra inte fattade vad vi försökte säga. Eleven ville ha klara och tydliga instruktioner från deras ordinarie lärare och jag försökte förklara att det inte fanns några sådana (senare visade det sig att det visst fanns ett papper med instruktioner, men det visste inte jag), men jag talade för döva öron och det hela slutade med att två elever stack från lektionen. Där nånstans bröt jag ihop inför en annan lärare och bar mig åt som en barnunge.
När jag tänker tillbaka på hela händelsen fattar jag ärligt talat inte varför jag blev så upprörd. Att jag var frustrerad för att eleven inte ville höra på vad jag ville säga är en sak, men att låta en unge på 12 år knäcka mig.....Jag tror att det handlar mycket om min strävan att vara den perfekta vikarien. Jag vill att alla ska tycka om mig (både elever och personal) och jag blir ledsen om de inte respekterar mig. Jag måste bli mer hårdhudad och helt enkelt ge fan i de som inte respekterar mig. Dessutom tycker jag att vid just det tillfället hade jag knappt fått några som helst instruktioner om vad klassen skulle göra under dagen. Det var typ; "de ska ha svenska mellan, ehm....ja, typ kl. 13 och 14, eller nåt sånt." Så vad ska de göra på svenskan? "Tja...de hade ju nån bok som de läste ur....Tror jag..." Jaha, ja det var ju upplysande. Det är väl egentligen ingen ursäkt till varför jag började böla som en femåring, men jag antar att det var en del av frustrationen och att det var så jag fick utlopp för det helt enkelt.
Men efter det har jag känt mig ur gängorna på nåt vis. Jag kan inte sätta fingret på vad problemet är, och hur länge det har pågått. Jag och L bråkade ordentligt dan före nyårsafton och jag vet inte om det har att göra med det också. Jag har känt mig trött och rastlös och haft problem med magen och känt mig gråtfärdig i åtminstone två veckors tid nu. Jag vet inte om det bara är PMS, (har min mens nu) eller om det är att jag känner mig rotlös efter att ha flyttat så jäkla mycket de senaste åren. Kanske för att det känns som att mitt liv har "börjat om" på nåt vis i och med flytten hit till stan. Jaja, jag sa ju att det var mycket som snurrade och jag har ändå inte skrivit ner hälften av det.
Jag måste ta tag i det där med simningen nu innan mitt huvud sprängs av alla tankar och kroppen sprängs av all mat jag trycker i mig. Haha, kommer osökt att tänka på det här:
apropå sprängas. Såg det en gång när jag var liten och nu tänker jag alltid på det när jag har ätit för mycket.
Hursomhelst, jag hoppas att om jag kommer igång och börjar simma regelbundet kanske det hjälper. Fast egentligen kanske jag skulle behövt nåt mer intensivt typ boxning för att avreagera mig. Men det kommer väl så småningom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)