Trött...

...på att bråka om samma saker hela tiden. Känner mer och mer att L bara jobbar och allting annat får komma i andra hand, inklusive jag. Sen kom han hem och annonserade att han mest troligt måste skjuta på sin semester, eftersom det dykt upp nåt på jobbet. Jag blev lite arg eftersom vi i princip planerat hela semestern redan och nu kommer han och säger att vi eventuellt måste ställa in den men han vet inte exakt och han vet inte när han får reda på det heller.

Jag fattar att livet är så; man kan inte alltid planera allt in i minsta detalj, det kommer saker emellan, men som jag ser det betyder det här att han inte får nån semester alls i år (han kanske måste vänta till i höst påstår han, vilket får mig att tro att det inte blir alls, för i höst lär det dyka upp nåt annat) och vad betyder det för min del? Jag vet, han kan inte säga säkert, vilket ju betyder att det kan vara falskt alarm, och det behöver inte vara dödsstöten för våra semesterplaner och jag borde inte bekymra mig förrän han vet säkert.

Jag vet att han trivs med sitt jobb och hur glad han är för att han överhuvudtaget fick chansen. Jag vet också hur nere han var när han var arbetslös och hur jobbigt han tyckte att det var att bara få avslag på alla jobbansökningar hela tiden.

Jag vet att han måste lägga manken till eftersom han är ny och den som har minst erfarenhet (läs: lägst i rang) och att han måste anstränga sig för att göra ett gott intryck.

De har mycket att göra just nu och det kommer att bli mer, inte mindre.

Det är förnuftsargumenten. Men jag är inget bra på att se det förnuftiga i saker och ting. Och just nu känner jag bara en sak mer och mer:

JAG LÄNGTAR HEM till Umeå. Jag vet inte varför egentligen, kanske för att jag inte var riktigt färdig med den stan innan jag flyttade därifrån, eller kanske för att jag kände mig mer rotad där än nån annanstans där jag har bott de senaste 10 åren. Eller så är det för att jag på sätt och vis kände att det inte var mitt val att flytta därifrån. Det var någon annan som tog beslutet åt mig. Så är det ju egentligen inte, nog hade jag fått stanna kvar om jag verkligen hade velat, men jag ville verkligen inte ha ett förhållande på distans och jag var inte redo att göra slut med L heller och då hade jag inget annat val än att flytta.

Jag tror att det till största delen handlar om att L har ett liv här; han har ett jobb, vänner och bekanta, saker att göra hela tiden, och det har inte jag. Förutom min familj känner jag ingen här i stan och jag har svårt att lära känna människor eftersom jag aldrig har förstått varför nån skulle vilja umgås med mig. Jag känner det alltid som att jag tvingar mig på folk. Jag känner mig som en gästartist i hans liv och det är svårt för mig eftersom jag alltid sett mig som en självständig individ. Jag vet att det är något som ligger hos mig, det är inget han kan fixa, det måste bli jag som ändrar på mig. Just nu känns det dock som att all självständighet jag hade flög sin kos när jag flyttade hit för L:s skull.

Citronsur

Var på träff med Vikarieförmedlingen idag. De hade typ inget att säga (varför är jag inte förvånad?), och det de sa var otroligt luddigt. De var fruktansvärt dåligt förberedda trots att det är en dryg månad sen vi fick inbjudan (vilket alltså betyder att de måste ha haft planer på det långt innan dess) och jag förstod inte riktigt varför vi var där. De lovade oss kompetensutveckling, något slags webbaserad grej med information till vikarierna, och bättre och tydligare kommunikation med vik.förmedlingen. Det var i princip vad de sa, sen vad, hur, när eller på vilket sätt, det fick vi ingen information om. Nåja, jag ska inte klaga, de lovade att det var den första träffen och att det blir fler i höst, så vi får väl se vad det innebär.

Jag jobbade till klockan 16, rejsade hem  (jobbade i en av byarna idag och trots E4:an tar det 30 minuter att köra, enkel väg), kastade i mig nå mat och stack igen, eftersom träffen började klockan 18. Klockan 20.30 tittar jag på mobilen för att se vad klockan är och inser att jag fått sms från L. Öppnar det lite snabbt och ser att det står: "Är du färdig på mötet än?" inkommet 18:17. Jag blev lite småirriterad, kvart över sex, då hade ju mötet nyss börjat, nog visste han det! Jag har sagt det flera gånger: 18-20 håller det på. Så igår när vi pratade om det sa han "ja, då är det bara att jobba över imorgon då, om du ändå inte kommer hem och äter." Så jag tänkte:"ja, perfekt, han jobbar fram till 20-21 nåt sånt och sen kommer han hem och så har vi resten av kvällen för oss själva." L satt i soffan när jag kom hem, jag gick dit och satte mig och berättade lite vad som hänt på mötet, men jag hann knappt börja förrän han nästan avbröt mig och sa: "Ja, nu tänker jag vara otrevlig och fara på jobbet". Jag blev inte bara paff, jag blev förbannad! Han har vetat om det här i säkert en månads tid, och han har kunnat planera efter det. Han skyllde på att han var tvungen att komma hem och laga mat, och jag sa; "nej, du hade kunnat äta ute, eller ta med dig en matlåda från frysen". Jag är fortfarande riktigt sur, för jag hade verkligen hoppats att han skulle vara hemma ikväll, eftersom han ska spela poker efter jobbet imorgon.

Han jobbar över riktigt mycket just nu och jag blir faktiskt orolig. Det är inte alls så att jag vill hindra honom i hans "karriär", men är det för mycket begärt att han åtminstone hör på vad jag har att säga?

Funderingar

Ser ett inlägg på FB skrivet av en kille från byn. Han är en produkt av sin omgivning, dvs både rasist och homofob och allt däremellan och han frågade sig nu varför man inte längre får sjunga nationalsången på skolavslutningen. Min första reaktion är ilska, han vet mycket väl varför, det är väl inget konstigt!

Men sen börjar jag fundera.Min andra tanke är; jamen....han har gått i samma skola som jag i flera år, men när har vi någonsin sjungit nationalsången på skolavslutningen? Vi bodde i en by där det inte fanns utrymme alls för att vara annorlunda, och vi såg väl inte till invandrare annat än om vi åkte ner till kusten någon enstaka gång. Trots det har jag inget minne av att vi stått i kyrkan och sjungit nationalsången på skolavslutningen. På nationaldagen kanske, men inte skolavslutningen såvitt jag vet. Så varför denna upprördhet? Antagligen var han bara ute efter uppmärksamheten, han vill att alla som inte håller med ska bli upprörda och skriva en massa saker på hans FB.

Men han fick mig att tänka på en annan aspekt av det också. Jag har hört argumentet om att nationalsången anses vara rasistisk, men när jag börjar analysera det har jag lite svårt att förstå det. Vilken del är det som inte är rumsren? "Du tronar på minnen från fornstora dar" osv, kan ju iofs anses som en anspelning på stormaktstiden och Karl XII som numera är något av en symbol för nynazistiska rörelser i Sverige. Men jag tycker det känns långsökt. "Jag vill leva, jag vill dö i Norden"....tja, visserligen, men nej. Jag ser inte vad som skulle vara problemet med det. Kanske menar man då att Norden (och Sverige i synnerhet) är det enda ställe i världen som är värt att leva på, vilket ju kan ställa till problem. Men ändå, jag fattar inte riktigt vad som är så farligt med den, det är ju inte som Tysklands nationalsång, där man är väldigt stor på sig. Jag kan absolut förstå varför man inte sjunger den första versen där, för det skulle då jag uppfatta som väldigt stötande om jag var en överlevare från andra världskriget.

Då tror jag mer på det där med att inte ha skolavslutningen i kyrkan. I dagens Sverige bor det en hel del människor som inte är troende kristna, så vad är syftet med att ha avslutningen i en kyrka, bara för att det alltid har varit så?

Ja, det jag ville säga var väl kanske att jag tycker att det naturligtvis är bra att man stannar upp och reflekterar över sånt som anses vara självklart (som nationalsången tex), men ibland går det faktiskt till överdrift också.