Julen

Julafton tillbringade vi hemma hos mormor här i stan. Min morbror, hans fru och deras två barn var där så det var krav på att tomten skulle komma. Efter många om och men bestämde jag mig för att vara tomte (efter att samtliga karlar bangat ur) Så jag, mormor och syrran roddade ihop en dräkt bestående av mormors päls, ett par jättestora byxor, en halsduk för ansiktet och garn till hår. Det var nog en syn för gudar, haha, och oj så roligt jag hade! Jag kände makten!

Hursomhelst, sen på kvällen var det också mycket trevligt, ända tills mormor blev full och började tjata om allt möjligt som alla redan vet och L blev full och började kalla morbror för ultrakommunist. Där någonstans började mamma prata om att fara hem och jag kunde inte annat än hålla med om att det var på tiden.

Idag ville L fara hem till samhället där han är ifrån och gå ut på krogen, men jag kände mig inte särskilt peppad. Det finns ingen där som jag vill träffa och det är svindyrt att gå in (vi snackar minst 180 spänn). Dessutom stänger stället klockan 2, men ingen går ut före klockan halv tolv, och då får man stå i kö säkert en halvtimme. Det slutade med att jag stannade hemma och han åkte. Imorgon ska jag åka buss dit och så ska vi vara några dar i hans föräldrars sommarstuga. Men ikväll är jag alltså hemma ensam. Det är ganska skönt med tanke på allt stök och stress och jäkt som har varit den sista tiden.

Jag är ju dessutom lite folkskygg och eftersom vi har haft folk här sen i onsdags och umgåtts med alla varenda dag nu, så känner jag mig ganska "mätt" på sällskap. Det hade ju varit trevligt om L varit hemma, men han har verkligen sett fram emot den här dagen länge och jag vill inte förstöra det för honom. Det är nyttigt för mig också att låta honom åka ensam och se att inget farligt händer bara för att vi inte är fastklistrade vid höften.

Misstänksam?

Förra helgen började min kompis C snacka med mig på fejjan. Han var på fest och hade väl hunnit få i sig ett par kalla. Jag var bara hemma efter äventyret vi hade varit på kvällen innan (en helt annan historia), och C var pratsjuk och nostalgisk.

Han och jag bodde i samma korridor ett år medan jag pluggade, innan han flyttade ihop med sin tjej. Vi kom väl varandra rätt nära och där ett tag fantiserade jag väl kanske om att vi skulle bli mer än vänner, men eftersom han är 6 år yngre än mig och har helt andra förutsättningar än jag så slog jag snart de tankarna ur hågen. Jag fick aldrig riktig klarhet i vad han tänkte om den saken, och jag forskade inte i det heller. Kom han med antydningar spelade jag dum eller skrattade bort det. Så träffade han tjejen som han fortfarande är tillsammans med och ju mer jag lärde känna henne desto mer tänkte jag att hon är perfekt för honom. Han och jag hade mycket roligt ihop, långa diskussioner om allt möjligt men jag tänkte som sagt inte på honom som nåt annat än en vän, eller möjligtvis en lillebror.

I lördags började han dock komma med antydningar som jag INTE uppskattade. Jag vet inte om han bara var full och nostalgisk, eller vad det var, men han började samtalet med: hej älskade vän.

Jag brukar inte tilltala mina vänner med "älskade" men okej då. Sen fortsatte det: saknar våra nattliga samtal om livet. Jag kliade mig lite i huvudet. Nog vet jag att vi hade ett och annat samtal om livet, men det var knappast på nätterna. Snarare vid middagsbordet.

haha, berättar om dig för min kursare. Om våra hetska debatter. Polariserade, men ändock väldigt kärleksfulla. saknar korridoren:d saknar knack knack

Jag försökte (i ganska sarkastiska ordalag) få honom att inse att han nog glorifierar minnet av den tiden en del, men svaret blev bara:
I love it. vi var så olika. Jojo, det är väl det minsta man kan säga.

Sen ville han veta: när bjuds jag till lule? Jag reagerade på att han skrev jag, inte vi, som att de skulle komma båda två. Jag fick lite obehagskänslor av hela situationen, men jag kan inte sätta fingret på varför riktigt. Kanske för att det kändes som att han antydde att det varit nåt mellan oss, eller snarare att det hade kunnat bli något och nu ville han ta upp det på nytt. Jag försökte hålla en annan ton och talade om att; det är en öppen inbjudan. Det är bara att komma när ni vill. Vart ska ni vara i jul? Det sista la jag till mest för att kolla om han fortfarande var tillsammans med sin flickvän och det verkar han vara.

Samtidigt som jag känner mig lite bekymrad över hela samtalet, undrar jag om det kanske bara är som min vän Cat uttryckte saken (i ett annat sammanhang); typisk norrländsk misstänksamhet; varför är du snäll mot mig? vad är du ute efter nu? Han var ju inte nykter och när man inte hör tonfall, eller ser gester och minspel är det ju väldigt lätt att misstolka någon. För jag förstår inte riktigt varför han skulle vilja inleda nåt med mig, han vet ju att jag är lycklig med L och jag trodde att han och hans tjej hade det bra också. Nåja, förmodligen var han bara full och nostalgisk och jag missförstod det hela.

Svärföräldrarna....

...dyker upp vilken minut som helst. Tack och lov att vi ska vara borta halva fredan och halva lördan, för mer än så vet jag inte om jag orkar umgås med svärmor. Missförstå mig rätt, hälften av tiden är hon jättegullig och allting är frid och fröjd, men andra halvan får jag för mig att hon inte tycker att jag duger åt hennes älsklingsson. Däremellan talar hon om, utan att öppet kritisera något, precis allt hon tycker är fel med vårt boende och hur HON skulle ha gjort om det varit HENNES hem. För det mesta går jag bara runt och muttrar och mumlar och försöker vara självutplånande, för det är ju ändå L:s mamma och man kan väl inte....

Berättar om våra sammandrabbningar för mormor, som talar om att hennes svärmor var exakt likadan. Mormor dög INTE åt morfar för fem öre, och hon var alltid missnöjd med allt som mormor gjorde och hur det såg ut i deras hem. Tydligen gick det så långt att morfar fick säga åt den ömma modern att uppföra sig som folk en dag när hon öppet kritiserade mormor inför alla som ville höra på (inklusive mormor själv).

Hursomhelst, nästa gång det blir nåt ska jag säga ifrån, det har jag lovat mig själv, för jag mådde så dåligt över hur hon bar sig åt i somras, att jag inte vill vara med om det igen.


Men det är mer än det också. Ibland får jag känslan av att hon är tvärtom så rädd för att trampa mig på tårna att vi inte ens kan ha ett normalt samtal. Hon berättar om något, jag lyssnar och har en åsikt, och genast säger hon: "ja, nu menar jag ju inte att...."så är det med allting. Säger hon "min favoritfärg är gul" och jag svarar, "jaså, ja min är blå" så säger hon "jaja, ja, men, jag menar inte att inte blått är fint också, det är jättefint!!" Och "Ja, du är ju vuxen, då får man bestämma det själv" hör till hennes favorituttryck. Det driver mig till vansinne!! För det första:  Har du en åsikt så stå för det då!Nog för att jag kan vara en ångvält och inte alltid bry mig om vem jag sårar, men jag står då för vad jag tycker iaf! Jag orkar inte umgås med människor som hela tiden vänder kappan efter vinden. Och för det andra: Jag VET att jag är vuxen och kan fatta mina egna beslut, herregud!!!

När det först blev tal om att de skulle komma sa de att de skulle komma idag och stanna hela helgen. Jag ba: (med min sockersötaste röst) "Ehm...jaha, men älskling, du vet ju om att vi inte är hemma mer än halva fredan och halva lördan...Vad ska de göra under tiden då?" Översättning: "Du menar inte på fullt allvar att din morsa ska vara hemma hos oss och snoka omkring i ett helt dygn medan vi inte är hemma?!" L uppfattade inte budskapet, utan tyckte att det var helt på sin plats och då kan jag ju inte vägra. Nu verkar det som att de också ska fara till Boden när vi ska dit, för att hälsa på en bekant där, inte följa efter oss alltså. Det känns lite lugnare för mig, för jag vill INTE ha hela läggan ommöblerad när jag kommer hem på lördag.

Jaja, nu har jag gnällt färdigt om det. Veckan har varit fantastisk, har haft en helt underbar klass i tre dagar och det är verkligen med sorg i hjärtat jag lämnar tillbaka dem till deras ordinarie lärare. Imorgon är jag ledig för då ska vi åka till Western Farm i Boden och äta julbord och se showen. Vi ska åka dit med L:s jobb, som bjuder på hela kalaset och övernattning på hotell dessutom! Jag hoppas det blir gott och roligt, för jag behöver verkligen ett miljöombyte.

Kall och okänslig?

Ibland funderar jag på om jag är totalt okänslig för hur andra har det, eller om det är de som överdriver. För det mesta försöker jag se saker och ting från mer än ett perspektiv, men en del människor förbryllar mig.

Ta syrrans kompis t ex. Vi kan kalla henne M. M har en son som är ca 5 år gammal. Hon lever inte ihop med sonens far, utan tillsammans med en annan kille. M och sonens pappa har delad vårdnad, trots att hon slogs för ensam vårdnad. Allt detta har jag fått veta via FB eftersom hon inte har några som helst skrupler gällande att lägga ut hela sitt liv där i ord och bilder.

Via FB beskriver hon också, så fort det är pappans tur att ha sonen, hur tomt och innehållslöst hennes liv är utan sin älskade son och beklagar sig över att hon måste vara borta från honom så länge (en hel vecka alltså).

Och det är här jag blir fundersam: Alltså, visst, jag kan förstå att hon saknar sin son, det är inget konstigt alls, men vill hon verkligen inte att han ska få lära känna sin pappa?! Jag har träffat och umgåtts en del med pappan och även om han inte är min favoritperson direkt, så är han ju ingen hemsk människa. Han har ett bra jobb som han sköter ordentligt, han dricker inte, han slåss inte, han är inte elak och han verkar ju vilja umgås med sonen, eftersom han nu har honom varannan vecka. Så varför vill hon förneka sonen sin pappa?Även om hennes nya kille verkar ha väldigt bra hand med sonen så är han ju faktiskt inte biologisk pappa till honom.Vill hon verkligen att sonen ska växa upp utan att lära känna sin biologiska pappa? Jag förstår inte vad skälen till det skulle vara i såna fall och hur ska hon motivera det för sonen när han frågar (vilket han kommer att göra)? Visst, jag vet ju inte hur han är när han då väl har hand om sonen, jag har aldrig sett dem tillsammans så vitt jag vet, men så illa kan det väl inte vara att hon skulle förneka dem umgängesrätt pga det? Då skulle väl det ha kommit upp i domstolen i såna fall?

Jag kan dessutom inte komma ifrån känslan av att sonen är ett val som hon har gjort. Hon och pappan hade varit tillsammans i flera år innan de fick barn, men för oss utomstående var det aldrig riktigt klart varför de var tillsammans och vi gick bara och väntade på att det skulle ta slut. Jag vet inte om sonen då var sista försöket att lappa ihop förhållandet, för jag tror det tog slut ganska kort efter att han föddes.

Hursomhelst, det jag försöker säga är väl kanske att jag tycker det verkar som att hon försöker förneka att sonens pappa finns överhuvudtaget och sedan leva i sin perfekta lilla värld där hennes nya kille är pappa till sonen och allt är frid och fröjd. Det är just detta som jag stör mig på: hon har trots allt valt att få barn ihop med denna kille (för det var ingen olycka, det är ett som är säkert), trots att hon visste hur han var. Nu får hon stå sitt kast. Jag tycker också att oavsett vad som än hänt mellan henne och pappan kan hon väl vara vuxen och sätta sig över det om han nu visar att han vill tillbringa tid med sonen. Och varför utnyttjar hon inte sin egentid till att göra saker som kanske försvåras av att hon har sonen hos sig? Jag förstår att det är en komplicerad situation, men hon gör ju knappast saken lättare genom att gnälla om det på FB.


Jag ska villigt erkänna att jag inte har några barn och vet inte hur det är att vara förälder, så det kanske är därför jag inte begriper mig på henne riktigt. Eller så är det för att jag stör mig så mycket på folk som lägger ut sitt privatliv så där offentligt bara för att försöka få sympati. När hon dessutom beskriver det som att livet blir "tomt och meningslöst" för att sonen är borta en vecka blir jag mest förbannad över hennes martyraktiga inställning.

Jag vet inte om det är jag som är okänslig, men jag blir irriterad på hela situationen.

Idioter!

I tisdags kväll var jag och L ute på en kvällspromenad. När vi var nästan hemma passerade vi ett av husen i bostadsrättsföreningen. Vi brukar ofta gå den vägen eftersom det ligger så nära Ica-butiken och busshållplatsen och jag har aldrig sett några som helst problem med att gå där. Men just den här kvällen var det tre äldre damer ute med sina hundar. Kvinnorna stod på gångvägen utanför huset och pratade medan hundarna sprang lösa omkring dem. När vi kom sprang alla tre hundarna genast fram och hälsade på oss utan att deras ägare reagerade överhuvudtaget. Jag blev faktiskt lite rädd; man vet ju aldrig med främmande hundar och det var förmodligen det som gjorde att jag blev irriterad. Så jag sa ifrån innan jag hade hunnit hejda mig: "Kan ni ta reda på hundarna?!" Jag var inte alls arg eller otrevlig, men kanske en aning skarp i tonen. De kopplade sina små älsklingar och sedan var det en av dem som utbrast; "men du ska väl för fan inte gå här! Vi håller ju på med hundarna!" Jag blev så chockad att jag bara gapade!Skulle jag alltså inte få passera förbi där bara för att de skulle ha sin lilla skvallerstund och inte iddes ha hundarna i koppel?! Det slutade med att två av dem stod och skrek svordomar åt mig och bad mig dra åt helvete. Jag visste knappt vad jag skulle säga så jag stod en lång stund och bara stirrade på dem. En av dem frågade i spydig ton om jag blivit biten. Jag försökte då förklara att jag inte känner deras hundar och vet därför inte om de hade tänkt bita mig när de kom framspringande, men det var att tala för döva öron. De skrek bara ännu värre och en av dem frågade mig; "är du sjukskriven eller?!"Jag försökte hålla mig lugn och inte skrika eller svära (eller börja grina för den delen, nåt som jag är expert på annars), men till slut stod en av dem och stampade i marken av ilska och vrålade åt mig; "stick härifrån för helvete, nu har vi ju kopplat hundarna som du ville!!!!" Jag blev så chockad och samtidigt arg att jag vägrade gå därifrån bara för att hon sa åt mig. Det slutade med att jag bara stod och stirrade på dem och funderade på vad jag hade sagt som var så fruktansvärt kränkande att jag måste dra åt helvete. Till slut gick de därifrån och jag hörde hur en av dem sa; "det är ju inte vi som ska gå, vi har ju inte gjort nåt fel." Jag tycker fortfarande att jag hade lika stor rätt som de att vistas där (i och med att det var på gångvägen och inte inne på gårdsplanen) och det var mest därför jag inte gick därifrån när de sa åt mig.

Till saken hör att jag inte hade gjort den minsta affär av det om de bara hade ropat till sig hundarna när vi kom. De hade inte ens behövt vara kopplade, bara de inte hade rusat fram på det där viset. Eller om jag hade varit på någons tomt, eller i skogen, men nu var vi ju mitt i bostadsområdet. Nu funderar jag på om jag ska ringa till HSB och berätta vad som hänt och säga som det är; efter den händelsen är jag faktiskt lite rädd varenda gång jag ska gå förbi där.Inte för att jag vet om de kan göra så mycket i o m  att jag inte vet namnet på nån av dem. Sen tänkte jag också  fråga om det är så att det är privat mark och man inte ska gå där om man inte hör till föreningen. Men är det så att man inte får passera HSB:s hus skulle jag vilja veta hur fan man ska ta sig till Ica till fots.

Osorterade tankar

Har inte skrivit på hur länge som helst. Finns massor att skriva om, men jag vet inte vart jag ska börja så jag hoppar väl lite hit och dit.

Jobbar för tillfället åt vikariepoolen inom kommunen. De flesta ställen dit man kommer är bra, personalen är trevlig och ungarna är härliga. Men den här veckan har jag varit tre dagar på samma ställe och jag är verkligen helt slut trots att det bara är onsdag. Personalen är visserligen jättetrevliga, men jag fattar inte hur man kan ha så mycket barn som skapar så mycket konflikter på ett och samma ställe. Det känns som att jag upprepat tre  namn hela veckan och när jag inte förmanar dem (läs: vrålar för full hals:SLUTA!!!)så särar jag på dem rent fysiskt. Det är minst en ny incident varje rast när man är ute och det rör sig inte om några småsaker,typ "jag får inte vara med och leka", (även om det kan vara allvarligt nog) utan det är fullt slagsmål. Jag fattar inte hur man orkar ha det så, jag skulle bli galen! Idag pratade de om att ha fler personer ute på rasten, men jag vet inte om det är nåt de tänker genomföra, eller nåt de bara sa. Hursomhelst, det spelar ingen direkt roll för mig i nuläget eftersom jag inte ska vara där nåt mer, men jag kan inte låta bli att reflektera över det.

Igår fick L veta att en av hans bästa kompisar ska bli pappa för första gången i april. Han såg lite lustig ut när han berättade det för mig och sen var han märkligt tyst och tillbakadragen resten av kvällen. Jag vet inte om det var inbillning, eller om han verkligen fick nåt slags "varför alla andra, men inte jag?" känsla, men jag fick för mig att det var nåt som kändes med det beskedet. Jag känner det inte så väldigt mycket numera, jag är så van vid att alla mina vänner och bekanta ploppar ut ungar till höger och vänster att det inte bekymrar mig på samma sätt som tidigare. När jag tänker på det nuförtiden känner jag mig mest stressad; jag längtar sjukt mycket efter barn, men det ligger så långt i framtiden att jag inte fattar hur det ska kunna gå till. Jag lär väl bli gammal och gaggig och i klimakteriet långt innan det kan vara aktuellt. Men för det mesta har jag dock förlikat mig med ödet.

I övrigt händer det väl inte så mycket, jag funderar en hel del kring mänskliga relationer, eftersom jag träffar så mycket olika människor varje dag. Förutom grubblerierna jobbar jag och försöker plugga litegrann på sidan om. Det går inte så väldigt bra kanske, men det är som med allt annat.

Roligt med ungar

Gick hem från bussen för en stund sedan och hamnade i sällskap med 3-4 barn i 8-10-årsåldern. Jag kunde inte låta bli att flina när en av pojkarna testade hur djupt han kunde doppa sin gympadoja i en vattenpöl utan att bli blöt. Det var så typiskt ungar. Men plötsligt kollade killen på mig, tittade bort och tittade tillbaka igen, som om han just sett nåt fantastiskt. Så hörde jag: "Du....Om du ramlar, tappar du glasögonen då?" Jag blev så himla förvånad över frågan; dels för att han faktiskt vågade fråga, och dels för att jag inte brukar reflektera över att jag har glasögon. Jag svarade så vänligt jag kunde: "tja, det beror väl på hur jag ramlar" "Jamen, om du snubblar så här..." "Nja," sa jag "om jag bara snubblar så tappar jag dem nog inte."
"Men om du ramlar rakt i snön då?"  "Ja, om jag ramlar så jag landar på marken så gör jag nog det." Han verkade nöjd med svaret, men fortsatte: "Fast du kanske brukar ta av dig dem om du ska vara i snön?"
"Nej, jag måste faktiskt ha dem hela tiden för jag ser ingenting utan dem." Han gjorde stora ögon: "Va?Ingenting?Ser du inte mig om du tar av dem?" Jag fick omformulera mig litegrann: "Jo, dig ser jag ju, men inte t e x det som står på din jacka, eller din ryggsäck." Han verkade lite besviken, men nickade att han förstod hur jag menade.

Jag tyckte det var en mysig unge, jag undrar vart de får allt ifrån? Och jag är riktigt imponerad över att han vågade fråga, det hade jag aldrig vågat i hans ålder. Kommer han gå hem och berätta för sin mamma vad han har lärt sig idag; att om man har glasögon och ramlar i en snödriva åker de mest troligt av?

En vanlig fredag

Varit hemma från "jobbet" idag eftersom jag inte alls mådde bra. Igår hade jag rejält ont i halsen och kunde knappt sova för allt slem jag producerade. Imorse var jag hes när jag klev upp för att ringa och sjukanmäla mig så jag kröp ner i sängen igen efter frukosten. Vilan blev inte så väldigt lång pga grannarnas stök och telefonen som pep i ett kör, men efteråt mådde jag bättre. Nu är det dock sämre igen och jag funderar på om jag har feber, för det är sjukt varmt inne trots att det inte verkar vara nån värme på elementen.


Idag har vi bott en vecka i lägenheten. Jag är dock ensam hemma eftersom L är på nåt slags firmafest.


Flytten gick otroligt smidigt och tydligen jobbade min bror på så bra att t o m L var imponerad, vilket minsann inte händer varje dag. Dock återstår det mycket innan det blir någon riktig ordning på allting och jag fattar inte hur vi bar oss åt förra gången vi flyttade. Listan på allt som behöver göras/köpas/ringas om är LÅNG, men just för tillfället känner jag att jag inte ens orkar bära ner tomma kartonger i förrådet.

Flytt och sånt

L är på väg hem från Stockholm där han varit hela veckan. Imorgon är stora inflyttningsdagen och jag har lite ont i magen faktiskt. Det är så mycket som ska klaffa och vad gör vi om det regnar, om vi inte får ut nycklarna till klockan 12, om mammas bil går sönder, om svärfars bil går sönder (föga troligt). Är iaf väldigt lättad att min svärmor inte kunde ta ledigt från jobbet för att hjälpa oss, för hade hon varit med hade jag nog börjat skrika åt henne till slut och det vill vi inte. Hoppas att jag och L kan hålla sams något så när (jag tar alltid ut det på honom när jag är stressad, eftersom han inte är stressad) och att min bror kan hålla sig nykter och faktiskt vara till hjälp (han har en märklig förmåga att smita undan när det vankas kroppsarbete) för jag orkar inte tjata på honom hela tiden. Fast å andra sidan är ju mamma med och är det någon som är född arbetsledare är det ju hon :)

Häromkvällen började jag och L bråka över telefon. Jag var arg för att han kvällen innan hade ringt för att tala om att han inte hade tid att prata med mig och så snoppade han bara av mig och la på. Det är ett återkommande tema för oss. Jag vill gärna prata om vad som har hänt under dagen, höra hur han har haft det osv. Men jag känner ofta att han inte är så intresserad av det, han svarar enstavigt när jag frågar om nåt och han frågar sällan hur jag har haft det. Han säger att det är för att han inte vill "kolla upp" mig. Jag fattar inte det där, för jag tycker att det hör till i ett förållande att man pratar om vad som hänt under dagen, frågar och visar intresse för den andres vardag.

Sen har vi också frågan som vi alltid återkommmer till: Ska han eller ska han inte ringa om han inte har tid att prata. Jag menar att om han är för upptagen för att prata behöver han naturligtvis inte ringa. Jag tycker dessutom att det inte är nån idé att han ska ringa för att tala om hur upptagen han är. L invänder och säger att han kanske bara vill ringa för att säga godnatt och tycker att det känns jobbigt att vi alltid måste ha timslånga samtal för att jag ska vara nöjd. Jag har försökt förklara att det inte är så jag menar, men vad är syftet med ett samtal där man säger hej och hejdå?Dessutom tycker jag att det är jobbigt att aldrig veta hur mycket tid vi har. Ibland har han ju tid att prata, men hur ska jag kunna veta när det är? Jag vill inte börja surra på om nåt om han måste lägga på 2 minuter senare.

Jaja, ni fattar, detta går runt runt, och vi hittar ingen väg ut och jag vet inte vad jag ska göra snart.

Vad säger man?

Någon frågade mig idag; "Vart är du ifrån?" Jag visste helt ärligt inte vad jag skulle säga!Jag vet inte om det är för att jag är "hemlös" just för tillfället, eller om det är min rotlösa bakgrund som börjar göra sig påmind. Första gången jag flyttade hade jag inte ens fyllt ett år. Visserligen bodde jag de följande 12 åren på samma ställe, men efter det har jag flyttat 13-14 gånger, beroende på hur man räknar. Det är alltså nästan en gång om året. Jag är nästan lite avundsjuk på L som kan säga precis vart han är ifrån. Han har bott i samma hus på samma gata i samma lilla samhälle nästan hela sitt liv. Jag vet inte ens om jag ska säga att jag är från byn i Norrbotten som vi flyttade till när jag var 12, eller staden i Mälardalen vi flyttade ifrån. Eller ska jag säga att jag är från Umeå?
Jag flyttade därifrån senast. Men då kanske folk tror att jag är född i Umeå och det stämmer ju inte. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga längre.....

Mormor del 2

Har överlevt ännu en vecka hos mormor och är nu inne på tredje veckan av fyra. Idag är mormor på möte med PRO och jag är ensam hemma. L är i Göteborg på kurs och ska vara där ända till torsdag. Sen är han hemma fredag-söndag och söndag kväll åker han till Stockholm för att vara borta  till på torsdag. Sen har han tagit ledigt på fredagen för då är det dags att flytta in! Visserligen känns det lite underligt att vara utan honom, eftersom vi tillbringar så mycket tid tillsammans, men samtidigt är jag ganska glad åt att han inte är här.

Mormor har verkligen ett horn i sidan till L av någon anledning som jag inte för mitt liv kan begripa. Häromdagen hade vi varit ute och utforskat staden lite, och när vi kom hem ville L prata med mormor om det. Hon avfärdade honom som om han vore dum i huvudet och fortsatte läsa nyheterna på text-tv (samma nyheter som hon har sett på tv och läst i tidningen typ 4 gånger samma dag) som om ingenting hade hänt. Det kokade i mig och hade det inte varit för att vi faktiskt är beroende av att bo hos henne i två veckor till hade hon fått en utskällning som heter duga. Det var så fruktansvärt oförskämt att inte ens lyssna på vad han hade att säga. Dessutom blir jag förbannad för att det verkar som att ju mer L anstränger sig för att vara trevlig, desto otrevligare blir mormor. Jag berättade det för mamma (som vet exakt hur bitchig mormor kan vara. Hade jag inte haft henne att prata med hade jag skällt ut mormor för längesen och så hade vi blivit utkastade) som rådde mig att säga ifrån nästa gång. Hon blev också ganska irriterad när hon fick höra hur mormor beter sig och rådde mig att säga åt henne att sluta vara oförskämd och bete sig som folk. Jag sa som det var: visst, jag förväntar mig inte att hon ska älska honom, för man kan inte alltid älska alla, men hon kunde ju åtminstone vara artig och trevlig.

Jag tror att mycket av det beror på att L säger som det är. Mormor är van vid att ha rätt i de flesta diskussioner och även om hon inte har det är det ingen av oss andra som ids diskutera med henne, eftersom hon blir sur när hon har fel. L är däremot inte rädd av sig. Anser han att hon har fel så säger han det och talar om vad han anser vara rätt. Det ledde till en väldigt infekterad diskussion om huruvida mormor skulle ha haft en vattenmätare i huset hon bodde i innan hon flyttade hit. Mormor anser att hon skulle ha haft det och grämer sig mycket över att hon inte installerade en. L anser dock att hon gjorde rätt i att inte installera den och ja...ni fattar resten. Det var en av de första dagarna vi bodde här, och sen har det bara blivit värre.

Men, jag tröstar mig som sagt med att det bara är knappt två veckor kvar och att det är mycket som händer både den här och nästa vecka som förhoppningsvis får tiden att gå lite fortare. Att L inte är här gör också att det blir lite lättare för mig när jag inte måste medla eller vara arg hela tiden.

Mormor

Har överlevt min första vecka hos mormor. Nu återstår det bara tre till innan vi får flytta in i lägenheten. Det har faktiskt varit färre irritationsmoment än jag hade väntat mig och jag tror att hon har svårare att komma överens med L än med mig. För det mesta går det bra, men det lir som sagt en del irritationsmoment.

L skulle göra en köttgryta häromkvällen, av kött som blivit över sen dagen innan. Jag mitt nöt yttrade orden; "du kan väl göra kalops av det" medan mormor hörde på. Eftersom jag inte är så bevandrad i det där med matlagning insåg jag inte att kalops tillagas på ett väldigt speciellt sätt som inte är förenligt med L:s glutenintolerans. Dessutom menade jag väl kanske inte bokstavligen kalops, utan mer en köttgryta i allmänhet. Jag trodde väl att kalops var mer som pyttipanna; att man kan göra lite hursomhelst och det blir bra ändå. Men se det gick inte mormor med på. Hon och L började nästan bråka om bästa sättet att göra det och till slut ville jag bara säga: Timeout! Kan vi kalla det för nåt annat än kalops då så att han får göra som han vill?Jag bad L om ursäkt senare på kvällen och sa som det var: hade jag vetat att det skulle bli sånt liv om en sån enkel grej hade jag väl kallat det nåt annat.

Dessutom känner jag irritationen komma krypande över hur hon uttrycker sig ibland. Hon tjatar och tjatar om hur dyr hennes lägenhet är, men hon skulle aldrig kunna tänka sig att flytta till en som är mindre eller ligger längre från stan.Hon betalar alltså ca 5600 kronor i månaden för ca 83 kvm. Hon har nära till stan (10 min. med buss) och nära till mataffären (1,5km)och lägenheten är i riktigt gott skick. När jag hört nog av hennes tjat sa jag vänligt men bestämt ifrån; "Ja, jag förstår att du tycker att det är mycket pengar eftersom du är ensam, men det är ju inte en dyr lägenhet. Du betalar alltså 600 kr mer i månaden för 23 kvm mer än vad vi hade i Umeå. Det är ungefär som om lillebror skulle få betala 600 kr/månad för sin lilla etta i Piteå." Men det örat vill hon inte höra på. Jag försöker få henne att förstå vad vi skulle fått betala för en liknande lägenhet i Umeå, och att vi aldrig skulle ha haft råd att ha en sån här lägenhet där, fastän vi var två som delade på hyran

Nåja, som tur är har hon ju sina pensionärskompisar hon kan beklaga sig för och för det mesta går det ju som sagt bra.

Livet börjar sakta hitta nåt slags rutin och jag känner att jag kanske möjligtvis någon gång inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att kunna trivas i den här stan igen.

Grannen

Grannen som bor två våningar ovanför oss har L och jag döpt till "Crazy Bob". Han spelar något slags psykadelisk musik och vi har funderat på om han möjligen komponerar den själv. När Målartjejen bodde här sa hon att hon tyckte att det lät som ett dragspel, men i morse började jag fundera på om det inte är en elorgel. Ju mer jag tänkte på det, desto mer logiskt verkar det. Han spelar samma sak varje gång, men det är inte direkt en melodi, utan mer som om nån övar skalor. Dessutom är det inte sådär klämkäckt som det lätt blir med dragspel, utan mer....Fantomen på operan. Ja, jag vet, jag var inte riktigt vaken när jag började fundera på det, så det verkar kanske inte helt logiskt.

Det underliga är bara att han verkar göra det på balkongen, och varför skulle någon ha en elorgel på balkongen?

Nu verkar han dock ha övergett det mystiska instrumentet till förmån för ett hemmagjort trumset (dvs. kastruller och liknande), även det på balkongen.

Han verkar verkligen gilla sin balkong, för när han inte spelar instrument och/eller musik så står han och "predikar" som jag kallar det. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt, han står på balkongen och skriker något på ett annat språk. Eftersom balkongen (precis som vår uteplats) vetter ut mot en parkering bildas ett slags eko som gör att hans "budskap" låter ännu högre och eftersom han föredrar att göra det på kvällstid låter det riktigt otäckt.

Nämnde jag att jag är väldigt glad att det inte ens är en vecka kvar innan vi flyttar?

Oskyldig

För några veckor sen krockade jag och L med två tjejer på en moped. L körde. Lyckligtvis var det ingen som blev skadad, men L mådde jättedåligt efteråt. Jag försökte hålla mig lugn och lugna honom och till slut lyckades jag övertyga honom om att det inte var hans fel och att han inte skulle ta på sig hela skulden.

Vi kom och körde över ett övergångsställe när tjejerna brakade rätt in i  vänstra sidan på bilen. De hade kommit från gång- och cykelvägen och skulle över till andra sidan vägen. Senare undersökningar visade att det var en EU-moped, vilket gjorde att de inte skulle ha kört på cykelvägen, vilket (enligt min morbror som är jurist) gjorde att vi inte skulle ha kunnat förvänta oss att de skulle komma körande just där. Efter många diskussioner fram och tillbaka med alla möjliga människor lutade jag åt att det skulle bli delad skuld, eftersom L skulle ha sett dem och stannat (även om de inte hade företräde). Försäkringsbolaget dömde dock att vi var helt fria från skuld och att det var tjejernas fel alltihop.

Verkstaden uppmäter skadorna till ca 15000, så L lämnar in bilen i Luleå när vi kommer dit.

Det känns så himla skönt att veta att det inte var vårt fel och att vi inte behöver betala en krona för att få bilen lagad.

Kaos

Står på huvudet i flyttkartonger hela dagarna, det är bara lite drygt två veckor tills flyttlasset går och eftersom jag är arbetslös så är det bara att packa allt vad tygen håller. Det är dock lustigt hur fort man vänjer sig vid kaoset som uppstår. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det, eftersom jag åtminstone försöker röja en väg så att man kan förflytta sig mellan alla kartonger, tidningspapper och bubbelplast.

Men imorse kom Målartjejen förbi för att få skjuts till flyget och det första hon sa när hon klev innanför dörren var: "OJ!" Jag skrattade och sa: "Ojdå, var det så hemskt, jag ser det inte ens längre." 

Jag ser faktiskt fram emot att få flytta, för just nu är jag hyfsat less på allt vad detta hus heter av flera olika anledningar.

De har börjat dra om E4an så att den ska gå utanför stan istället för rätt igenom (vilket iofs är smart) och därför drar de den nya vägen typ 200 meter från vårt hus. Detta leder till lastbilar som passerar förbi här dagarna i ända, för att inte tala om bussarna som lever om 20 gånger värre än den största lastbil (och som dessutom går på helpuckade tider nu på sommaren).

I förra veckan var jag ner i källarförrådet och vad får jag se om inte en kartong som är blöt. Det har alltså runnit vatten på golvet i vårt förråd IGEN!! Det är andra gången inom loppet av ett halvår det händer. Förra gången var jag till kvartersvärden och det tog bara nån dag så försäkrade hon att det skulle vara fixat. Nu hör ju jag till kontrollfreaken som måste vara 100% säker på att det inte kommer hända igen, så vi flyttade undan alla mina böcker från det området och det enda som blev blött den här gången var en kartong med tapetrullar i.

Grannen två våningar över oss spelar något slags psykadelisk musik nätterna igenom (även om han dock hållit sig ovanligt lugn på sista tiden) och Bostaden har ingen störningsjour.

Sista droppen var dock imorse när jag gick förbi tvättstugan och såg att någon hade tagit med sig HUNDEN dit in!Alltså, jag vet inte ens vad jag ska säga! Tänk på alla allergiker och framförallt; alla vi som får kläderna fulla i hundhår om vi skulle råka tappa dem på golvet! INTE OK!!

Så jag fortsätter mitt packande med en enstaka paus för lunch och Desperate Housewives.

Nätetikett

Innan jag och L blev tillsammans var jag ganska aktiv på msn i flera år. Numera har jag raderat de flesta kontakterna utom min familj, en tjejkompis och en kille som jag pratade rätt flitigt med förr.

Problemet jag har nu är att han kontaktar mig så fort jag loggar in på mailen, eftersom jag av nån underlig anledning då också automatiskt loggar in på msn. Han inleder alltid med "hej" och sen blir det inte så mycket mer. Jag anser ju att om han börjar prata med mig är det han som ska fortsätta samtalet, men för det mesta verkar det som att han bara sitter och väntar på att jag ska säga nåt.

Jag är lite förvirrad över vad det är han vill. Förr var våra samtal...ehm, rätt heta om man säger så, men när jag blev tillsammans med L kom vi överens om att sluta med allt sånt, eftersom vi båda ansåg att det skulle vara otrohet från min sida. Sen har vi inte hörts av så mycket, och jag har väl mer eller mindre glömt bort honom.

När vi pratade som mest...Ja, vi kan väl säga att jag hjälpte honom med en del lite mer udda behov som han hade. Jag kan ju tänka mig att han förmodligen har svårt att hitta någon som vill göra det irl, och helt ärligt skulle jag nog ha haft det också, men det är ju nåt helt annat att göra det via datorn. Jag får dock känslan av att han är ensam och har någon sorts glorifierad bild av hur bra vi skulle kunnat ha det tillsammans. För mig handlade det aldrig om det, han var bara ett roligt tidsfördriv och senare lyssnade han när jag behövde prata.

Men det känns som så längesen, och jag känner inte samma behov av att anförtro mig åt honom längre. Numera blir jag mest irriterad när han hör av sig och han känns klängig och efterhängsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Bara blocka honom känns så himla taskigt, men jag har ingen lust att prata med honom just nu.

Kanske har det att göra med min förmåga att bli alla människors terapeut. Jag tror att jag helt enkelt ska fråga honom vad han egentligen är ute efter.

Jag har inte sagt nåt till L om det och jag vet inte om jag borde säga nåt heller.

Vardagstjafs

För det mesta tycker jag att jag och L har en fungerande ordning gällande vem som gör vad här hemma, men imorse höll jag fan på att bli tokig.

För det mesta lagar han mat när han kommer hem från jobbet (eftersom han är superduktig på det och jag tycker det är dötrist) och jag plockar i och ur diskmaskinen och städar undan i köket efter matlagningen. Städningen är det lite si och så med. Vi är båda två latmaskar och slarviga så in i norden, så för det mesta får det gro oss över öronen och så tar jag itu med det. Dvs, jag röjer upp allt utom ett rum, (oftast köket eller vardagsrummet, beroende på vilket som är skitigast)som jag lämnar till L (som försöker allt han bara kan för att slippa undan, utan att någonsin lyckas).

Hursomhelst, på senaste tiden har vi haft en del problem med blomflugor här hemma, så jag försöker hålla efter i köket så mycket jag orkar för att de inte ska föröka sig alltför mycket. Jag har tagit ut soporna massor med gånger trots att jag avskyr det (jag hatar verkligen lukten i soprummet, så jag brukar tvinga L att göra det) och sett till att städa upp efter middagen osv, osv.

Igår kväll lagade jag mat för en gångs skull och de gånger jag gör det förväntar jag mig att L ska röja undan efteråt, precis som jag gör alla andra dagar. Och visst, han plockade undan efter middagen, något så när iaf. Men imorse medan L plockade ihop sina grejer för att fara på jobbet utbrast han: "så bananflugorna är här för att stanna alltså..." När jag en stund senare skulle göra frukost höll jag på att få ett frispel!Köket såg ut som ett bombnedslag efter kvällsfikat igår och i slasken hade L hällt ut tebladen från teet han drack igår kväll. Jag vart så jäkla irriterad!Tacka fan för att det kommer blomflugor om man lämnar en massa snusk i slasken! Så det första jag gjorde innan jag ens hade fått frukost var att röja upp i köket och kasta hans teblad!Och vips så var det genast mycket mindre blomflugor i köket.

Alltså, visst, jag menar inte att jag är världens renligaste person och nog vet jag att en massa av mina prylar ligger utspridda både här och där, men jag fattar inte varför det ska vara mitt jobb att städa undan efter honom. Jag begär inte att han ska göra det efter mig!Och diskussionen om slasken har vi haft förr. Han lagar mat och lämnar en massa grejer i slasken och så ska jag städa undan det när jag plockar in i diskmaskinen sen. Visst, jag måste ju ändå göra rent spisen och diskbänken, så okej. Men efter kvällsfikat, eller närhelst annars han har druckit te så ligger tepåsen alltid i slasken efteråt. Tydligen är det något genetiskt, för när Målartjejen bodde här gjorde hon likadant. Jag har sagt det åt honom; den behöver inte ligga där och den ska inte göra det heller!

Ni får ursäkta, jag vet att det låter knäppt att hänga upp sig på en sån grej, men blomflugor är nåt av det äckligaste jag vet och även om de inte är jättemånga just nu så lär de ju föröka sig rätt fort om köket får gro igen.

Dessutom är det väl mycket också en känsla av att L gör allt hushållsarbete utom matlagningen lite halvhjärtat. Ska han plocka undan från bordet "glömmer" han alltid minst en grej framme, har han tagit ut soporna sätter han i nya påsar utan att göra rent hinkarna först (eftersom vi komposterar matresterna så blir ena hinken rätt vidrig ibland), ska han städa tv-rummet så dammsuger han bara, han dammtorkar inte, osv, osv.

Och som sagt, jag är inte heller perfekt och jag slarvar med mycket, men den senaste tiden har jag skärpt mig eftersom L tycker om att det är rent i köket när han kommer hem och ska laga mat. Men tydligen gäller det bara mig, han behöver inte hålla rent efter sig, det har han ju lilla husfrun till.

Nej, usch, jag är elak idag, men vi måste göra nåt åt städningen, han kan inte begära att jag ska göra allting själv.

Lillebror

Läser ia's inlägg om sonen och kommer att tänka på hur jag var i tonåren, men framförallt en historia om lillebror som chockade mig ganska rejält. Jag är alltså äldst av fyra syskon. Vi är två tjejer och två killar, i den ordningen =). Min yngsta bror är något av en sladdis, jag var 12 år när han föddes. Han är en snäll och timid själ för det mesta även om han har fått utstå mycket från sin äldre bror (som i sin tur fick utstå mycket från sina äldre systrar hrm...), och hans största intresse här i livet är hans dator.

Hans sociala förmåga är alltså inte särskilt utvecklad, eftersom han spenderar den mesta tiden framför datorn, vilket är anledningen till att jag blev så himla chockad när mamma en dag för nåt år sen (han är 16 nu och jag tror det här hände i fjol) berättade att de ringt från skolan angående lillebror. Han och hans bästa kompis hade ringt till skolan och sjukanmält sig flera dagar i rad för att kunna sitta hemma och spela dator. Mamma och pappa misstänkte ingenting, lillebror var lika fåordig som vanligt när de frågade hur skolan hade varit (vi snackar en axelryckning och ett "bra" på sin höjd). Historien uppdagades när en av deras klasskompisar fick nys om historien och berättade för någon av lärarna.

Mamma berättade att det hon tyckte var värst var att rektorn hade ringt hem och berättat vad hon tyckte att lillebror skulle få för straff (två veckors datorförbud!). Mamma tyckte inte riktigt att det var rektorns plats att tala om för henne hur hon skulle uppfostra sitt barn, oavsett vad han än hade gjort.

Lillebror erkände på fläcken när de tog upp det med honom, och berättade att han gjort det mycket som en reaktion på att mamma precis hade fått jobb (innan hade hon varit arbetslös större delen av hans uppväxt, så han var van att ha henne hemma jämt). Tydligen hade han också sagt att han nästan var glad att han hade blivit straffad.

Men det är enda gången jag vet att han har gjort en riktig rebell grej, eller vad jag ska kalla det, vilket är förvånande med tanke på hur ofta jag och min syster bar oss illa åt när vi var i den åldern. Fast just "rebellgenen" kanske urlakades med åren :)

Helgen

Fredagen började som en skitdag. Tror jag hade seriös PMS eller nåt, för jag var sur och grinig utan anledning och hade ont i magen och kände mig trött och hängig. Men så kom L hem från jobbet. Jag låg i sängen och kollade på DH på datorn och tyckte allmänt synd om mig själv. Jag trodde seriöst att jag skulle få ett anfall när L säger lite försiktigt: "Jag hade tänkt köpa blommor till dig, men det gjorde jag inte."

Jag blev skitsur: Vaddå hade tänkt?!Varför gjorde han inte det då?Men innan jag hann säga nåt tog han fram en påse med Lindts mörka chokladkulor, precis de som jag bara älskar. "Jag köpte de här istället." Jag blev så glad och sen var resten av dagen och helgen räddad. Det är väldigt ovanligt att han kommer hem med presenter, men det var som att han visste att jag hade en dålig dag och ville muntra upp mig. Resten av helgen har varit supermysig också, vi har varit ute på utflykter båda dagarna och sen har vi myst här hemma.

Osäkerheten igen

Jag och L hade varit tillsammans kanske ett halvår när han avslöjade att han hade hånglat med en gammal klasskompis till mig. Ja, det var innan vi blev tillsammans alltså, men sättet han sa det på gjorde mig riktigt irriterad, han fick det att låta som om det var en riktig erövring, nånting han var så jävla stolt över (jägaren har nedlagt sitt byte, ni vet). Jag blev rätt chockad, mest kanske för att jag aldrig har förstått vad killar ser i henne, för hon har alltid varit lite udda, men trots det har hon alltid haft massor med killar. Så när han sa det utbrast jag; HON?! Och stolt som en tupp annonserade han: "ja, hon är ju SNYGG!" Och så började han dessutom berätta en historia om när hon hade varit tillsammans med en klasskompis till honom. L var SÅÅÅ imponerad av att hon hade lyckats brotta ner sin pojkvän i snön en dag. Hur han fått höra historien minns jag inte, men nu känns det som att han upprepar den så fort hon kommer på tal.

Sen har det där legat och skavt lite, och jag blir på ett särskilt humör när jag hör hennes namn, men jag vet att det bara är jag som är osäker på mig själv och att det egentligen inte betyder nåt, så jag har inte sagt nåt om det och försökt att inte tänka på det.

Det har varit en bra strategi, ända tills Målartjejen annonserade att L:s yngre bror numera bor hos klasskompisen. Han gjorde slut med sin tjej och blev då hemlös i samma veva och bor därför tillfälligt hos klasskompisen. Så igår ringde L och pratade med sin bror och allt som jag har försökt tränga undan bara bubblade upp och jag var två minuter ifrån att få ett frispel.

Vi var ute på vår sedvanliga kvällspromenad och jag kunde inte hålla mig; "Jaså, så brorsan din bor hos klasskompisen..." Jag kände hur svartsjukan brände i mig när han fortsatte prata om henne som om de var gamla kompisar; "Vad gör hon nuförtiden egentligen?" Jag trodde jag skulle storkna; "Hur i hela friden ska jag kunna veta det?" "Jamen, hon e ju din klasskompis". Då kunde jag bara inte hålla tyst: "ha, ja, visserligen, men av oss två är det inte jag som har haft kontakt med henne senast!" Jag skrek inte, men jag trodde att det skulle höras i min röst hur arg jag var, men tydligen inte, för L fortsatte att pladdra på om henne som om hon var en gammal polare som han inte har träffat på länge. När han återigen drog upp historien om henne och hennes ex (och skrattade gott åt det), blev jag knäpptyst och funderade på att vända och gå hem igen. Jag bestämde mig dock för att fortsätta promenaden och försöka komma över det. Men jag var fortfarande tyst, för att inte börja skrika och gapa om nåt som egentligen inte är hans fel. Det slutade med att L blev sur över att jag inte ville säga nåt och gick hem istället.

Det roliga i hela historien är att L förmodligen inte har nån som helst aning om vad som egentligen hände igår. Skulle jag fråga honom skulle han säkert säga att han inte fattar vad som hände; det var ju jag som tog upp ämnet, varför blev jag då arg när han fortsatte på det inslagna spåret? Typisk kvinnlig logik antar jag...

Till L sa jag bara att jag inte ville prata om det, eftersom jag visste att det skulle bli ett gräl och att jag skulle säga saker som var dumma och onödiga. Så vi lät det vara bra med det, men jag kan ändå inte sluta tänka på det, så jag skriver här istället och hoppas det ska hjälpa.

Umeå

Krisade ganska rejält en tidig morgon för några dagar sen. Jag funderade allvarligt på om inte det bästa hade varit att jag stannade kvar i Umeå medan L flyttade till Luleå. Jag är inte direkt typen som klarar av ett förhållande på distans, så jag funderade på att göra slut. Men när jag hade fått sova på saken insåg jag att det jag måste göra var att sluta se flytten som världens undergång.

Den stora frågan var om jag ville fortsätta mitt förhållande med L. Jag insåg ganska snart att ja, självklart, det ville jag. Så det enda som fanns att göra var att skärpa mig och inse att det är dags att gå vidare och att det kan innebära något bra för mig också. Jag kanske inte ser det nu, men vem vet vad som kan hända i framtiden?

Så jag försöker släppa Umeå och lägenheten (som är supermysig) och gå vidare. Jag har redan börjat packa en del grejer som vi inte behöver, och igår visade vi lägenheten för ett par som stod i kö på den. Men en sak som hände igår fick mig att inse hur mycket jag kommer att sakna vissa saker med den här staden.

Jag brukar alltid säga att jag gillar att åka lokalbuss här i stan, för det är som ett äventyr; man vet aldrig vad som kan hända. Ibland kör busschauffören fel väg, eller så träffar man på den lokala kändisen, eller något annat. Igår var det ganska varmt ute och jag skulle åka hem från stan. Alldeles innan bussen ska avgå från hållplatsen vänder sig busschauffören om och säger: "det är mellan 35 och 40 grader varmt i bussen! Men ni kanske bara ska åka nån kvart?" Jag trodde att han bara skulle be om ursäkt för att luftkonditioneringen inte fungerade, eller nåt i den stilen, men nejdå: "jag ska sitta här i fyra timmar!" blev slutklämmen. Jag vart så himla paff! Jag menar, jag tycker synd om honom som måste sitta där i värmen så där länge, men det är väl inget jag kan göra nåt åt. Jag berättade det för L som höll på att skratta ihjäl sig.

Jaja, det är bara en av många busshistorier jag tar med mig från den här staden. Och vem vet, en vacker dag kanske vi flyttar tillbaka.

Neggo

L fick besked i fredags om att han fick jobbet i Luleå. Jag är naturligtvis själaglad för hans skull, men jag hade ju inte varit mig själv om jag inte hade sett mörka moln på himlen.

Luleå betyder närmare min familj och hans. Hans är väl egentligen inget problem, han träffar dem ju knappt som det är och gör allt han kan för att hålla sin mamma på armslängds avstånd. Jag däremot pratar med min mamma om det mesta, men jag är väldigt glad att vi bor så långt ifrån varandra och att jag kan prata med henne när jag  vill det och att hon inte lägger sig i på samma sätt som L:s mamma som snokar i allt möjligt. Jag får för mig att allt det kommer att ändras när vi flyttar till Luleå. Hon är ju där och hälsar på mormor och mina syskon typ en gång i veckan redan nu, och det lär säkert bli ännu mer när vi flyttar dit och jag vill inte ha henne springande hemma hos oss ständigt och jämt.

Dessutom är ju mormor ingen ungdom längre och behöver ha hjälp med allt möjligt. Det är väl inget konstigt iofs, men jag är lite rädd att det slutar med att jag är hennes privata, obetalda hemhjälp.

Förutom allt detta så är mina föräldrar fortfarande separerade och när jag var och hälsade på pappa veckan efter nationaldagen hamnade jag rakt i korselden. De vägrar (eller om de bara inte vet hur de ska göra) prata med varandra, så de pratade med mig istället och räknade väl med att jag skulle vidarebefordra valda delar till den andra. Mot slutet av veckan höll jag på att bli tokig av tristess och deras ständiga frågor om hur den andra har det.

Jag antar att det vore bättre för mig att försöka fokusera på det positiva: L kommer säkert att stormtrivas med sitt nya jobb och han är ingen storstadsmänniska på samma sätt som jag, så Luleå passar honom nog bättre än Umeå. Och allt det där med mamma och mina andra släktingar; jag vet att det handlar om att jag måste sätta gränser, men det är inget som jag är särskilt bra på.

Hursomhelst, just nu är jag inte särskilt glad åt flytten och alltihop, trots att jag vet att jag har lätt för att acklimatisera mig. Jag har flyttat mycket under årens lopp och det brukar inte ta lång tid innan jag känner mig hemmastadd. Jag antar att det mest beror på att det hände väldigt fort; vi var ju inställda på att det inte skulle bli nåt eftersom det hade gått så lång tid utan att vi hörde något. Och delvis är det väl också att L har gett sig sjutton på att bo mitt inne i stan, något som verkar omöjligt när vi har mindre än två månader på oss att hitta en lägenhet.

Nej, usch, tänk positivt var det ju....Det kommer att bli bra, jag vet det.

Framtiden

L har just kommit ut från sin anställningsintervju i Stockholm. Det är den tredje i ordningen inom loppet av tre veckor. De andra två var i Luleå på ett annat företag, så nu väntar vi bara på att få höra ifrån dem om han får jobbet eller inte. Jag är himla glad för hans skull och hoppas verkligen att han får ett jobb, för det har han förtjänat.

Samtidigt slås jag dock av hur många det är som har så mycket olika förväntningar på oss. Eller vad jag nu ska kalla det.
Pappa är helt inställd på att L ska få jobb i Sthlm, för då måste vi ju flytta till Enköping, hans gamla hemstad, så att L kan pendla därifrån.
Mamma, mormor och mina syskon  vill helst se att vi flyttar till Luleå, eftersom det skulle bli närmare dem.
L:s mamma verkar dock vara ute på nåt slags uppdrag att skilja oss åt och skulle väl helst se att jag bodde kvar i Umeå oavsett vart L får jobb nånstans.

Det låter kanske elakt, men jag får mer och mer känslan av att hon inte vill se oss tillsammans.Hon har flera gånger föreslagit att jag ska söka jobb i samhället där de bor, trots att hon vet att jag inte vill bo där och trots att hon vet att det inte finns några jobbmöjligheter där för L (inga ingenjörsjobb iaf), vilket skulle betyda att jag och L antingen skulle göra slut, eller ha ett förhållande på distans.

I helgen när vi var i deras stuga på besök började hon också säga nåt om: "om nu L får jobb i Sthlm, hur har ni tänkt då...?" Jag hade gärna velat veta vad hon menade, men L blev irriterad och snäste av henne: "vi ska inte planera nånting förrän vi har sett om jag får jobbet eller inte!" Och han har rätt, det är så lätt att ta ut segern i förskott, så vi måste hela tiden säga åt varandra att inte planera för mycket innan vi vet vad som händer. För vi har båda två en tendens att hamna i "om-du-får-jobbet-fällan" och hips vips har vi planerat hela vår framtid, något som bara leder till besvikelse om han inte får något av jobben.

Hursomhelst, jag fick bara känslan av att hans mamma hade nån slags plan som gick ut på att jag bodde kvar i Umeå, medan han flyttade till Sthlm, men det kan jag ju inte veta säkert.

Varken eller

Nehej, det visar sig alltså att det varken var jag eller karma som var orsaken. Mamma ringde just och talade om att hon och pappa ska separera.

Jag har lite blandade känslor när jag tänker på det. Ju äldre jag har blivit desto mer har jag ju förstått att de inte har det bra tillsammans. De umgås knappt alls och båda två är väldigt inkörda i sina egna hjulspår och har ingen lust att göra något som den andra vill göra. Mamma känner sig nog ganska fastlåst i byn där de bor och hon har ingen där som hon kan umgås med egentligen. Hon har inga direkta jobbmöjligheter heller, utan har just nu ett tillfälligt jobb i byn medan pappa har ett fast jobb i tätorten. Mamma skulle nog hellre flytta till Luleå för att få ett jobb, och komma närmare mina syskon, medan pappa inte har någon lust att sälja huset och flytta. Mamma är redo för en förändring och vill ha ut mer av livet än att sitta hemma framför datorn hela tiden, medan pappa är nöjd med att sitta hemma och titta på tv eller pyssla med sina modellflygplan efter jobbet. De pratar knappt med varandra om något alls numera, vilket också är något som jag har märkt har blivit värre med åren.

Så jag kan alltså egentligen inte säga att jag är förvånad, för jag har ju sett det mer och mer genom åren. Men samtidigt......Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt..... Eftersom de har varit tillsammans så länge (de firade 28-årig bröllopsdag i december) så trodde jag nog ändå att det fanns något mer där, något som jag inte såg, som gjorde att de ändå hade det bra. Eller rättare sagt: eftersom de inte redan har separerat trodde jag nog inte att de skulle göra det.

Jag tror att det är det som är det största; jag fattar hur hon känner; hon har ingen lust att bara trampa på i samma gamla spår som alltid och nu när vi är utflugna alla utom min yngsta bror finns det ingen anledning att egentligen stanna i huset eller byn. Ingen av oss går ju i skolan i byn längre och det finns inget som egentligen håller henne kvar där. Huset är alldeles för stort för tre personer, men pappa vill inte sälja och flytta till en lägenhet nånstans. Jag förstår det också, och jag har sett honom bli mer och mer "bekväm" (eller vad jag ska kalla det) genom åren och han vill inte ha någon förändring, vilket väl hade varit okej om mamma hade varit likadan.

Vad jag försöker säga är väl kanske att jag dels inte är förvånad samtidigt som jag är förvånad. Som sagt, jag trodde nog på sätt och vis inte att det skulle hända, eftersom det inte har hänt för längesen. Så samtidigt  som jag tycker att det  kom lite plötsligt har jag ju förstått det och på sätt och vis förväntat mig det i flera år. Och jag förstår när mamma säger att hon har tänkt på det i flera år; jag är likadan, jag går och grubblar på saker tills jag blir gråhårig, men när jag väl har bestämt mig för något så gör jag det bara.

Så hon har hyrt ett hus i samhället där min yngsta bror går i skolan och planerar att flytta in där i helgen. Jag känner mig mest omtumlad och lite förvirrad, samtidigt som jag tycker det är helt logiskt.

Är det karma eller bara jag?

 Jag börjar sannerligen undra vad jag gjort för något i det här livet eller något föregående för att folk ska ta avstånd från mig på det här viset.

Historien börjar med min killkompis (vi kan kalla honom Klabbe). I höstas ringde jag och bjöd in honom för att se lägenheten.Han kom ensam och skyllde det på att sambon var tvungen att plugga inför en tenta. Jag tänkte inte så mycket på det utan vi satt här alla tre och pratade i godan ro om allt möjligt. Nästa gång jag träffade honom var till min födelsedag i februari. Han bjöd in sig själv på tårta och kom ensam även denna gång, eftersom sambon hade ont i magen. Samma sak hände, jag tänkte inte så mycket på hans tjej, och vi hade det väldigt trevligt.

När kvällen började lida mot sitt slut började Klabbe prata om att bjuda igen. Han och sambon skulle bjuda oss på middag nån kväll. Veckorna gick, men det kom aldrig någon inbjudan. Så för kanske en månad sen hörde jag av mig och frågade om vi skulle ses nånting innan terminen var slut, eftersom han väl skulle befinna sig nån annanstans under sommaren.

Han svarade att det skulle vara trevligt och att han skulle prata med sambon om det. Svaret kom några dagar senare; de hade för mycket att göra för att ha tid med nån middag den veckan, men han lovade att höra av sig veckan därpå och bestämma en tid. Jag tänkte inte så mycket på det, för han är ju alltid upptagen med det ena eller det andra och dessutom pluggar de otroligt mycket båda två.

Veckan därpå var han upptagen igen med något annat, men han skulle höra av sig om en tid veckan därefter.

Ja, ni fattar, hittills har det varit den ena ursäkten efter den andra och jag förväntar mig inte ens att han ska höra av sig med en ny ursäkt längre. Jag har dock svårt att förstå vad det är som gör att han inte vill umgås med mig längre. Är det han som inte vill, eller hon?Hursomhelst, nu är jag trött på alla ursäkter. Vill han verkligen träffas får han höra av sig med en ordentlig inbjudan.

Den andra personen som jag uppenbarligen stött bort är min mor. Mamma pratar i telefon med mina syskon typ en gång i veckan, men till mig ringer hon aldrig. Vill jag prata får jag ringa dit och hon har alltid nån ursäkt till varför hon inte har ringt; "jag tänkte på dig, men jag har så mycket att göra så jag har inte haft tid att ringa."Och i fredags när jag återigen ringde för att berätta om L:s intervju sa hon: "Ja, jag tänkte på L och undrade hur det gick för honom." Just det gjorde mig riktigt irriterad: om du nu har tänkt så mycket på L kan du ju ringa honom eller mig och fråga hur det har gått!

När jag fick veta datumet för L:s intervju föreslog jag för mamma att vi skulle kunna ses där, eftersom det ligger 15 mil från mina föräldrars hem. Dessutom bor två av mina syskon och min mormor där så mina föräldrar är dit typ en gång i veckan.

Mamma tyckte det var en bra idé när jag föreslog det för ca två veckor sen, men sen hörde jag inte av henne alls, så jag fick aldrig bekräftat att de skulle komma. Så i fredags när vi kom till mormor ringde jag mamma och frågade om de skulle komma. Det visade sig att de varit till Luleå helgen innan för att köpa en kostym till min bror som går ut nian i vår, så de tänkte inte komma den här helgen. Jag blev ganska besviken när jag fick höra det; varför de inte kunnat göra det den här helgen då? Jag sa inget om det, men jag pressade henne lite och frågade när de tänkte komma till Umeå nästa gång. Hon svarade nåt svävande om att hon ju jobbar och så, men om L nu fick jobbet i Luleå....

Jag blev riktigt irriterad, men visade det inte, utan förklarade istället att även om han får jobbet börjar han inte förrän i höst. Dessutom har han eventuellt en annan intervju på gång på ett jobb i Stockholm, så det är inte så himla säkert att vi flyttar till Luleå. Hon sa ingenting och jag avslutade samtalet ganska snabbt för jag var nästan gråtfärdig innan vi pratat färdigt. L blev rasande när jag berättade det och när vi pratade om det sa jag som det var: om hon hade haft en bra ursäkt till varför de var dit förra helgen istället för den här så hade jag kanske godtagit det, men det enda hon sa var; "nej, vi var dit förra helgen." L höll med och sa att om de verkligen hade nåt viktigt som de bara kunde göra just den helgen hade det ju varit en helt annan sak.

Nu är jag så less på att ringa och ringa och jag blev så jäkla sårad av att hon inte tänkte komma fastän vi var där att jag inte tänker höra av mig mer. Jag kan på sin höjd ringa på mors dag på söndag, men jag ska inte berätta nånting om hur jag har det, utan bara säga grattis och sen inget mer.

Men frågan kvarstår: är det nåt jag har gjort som gör att folk flyr från mig, eller är det en ren slump?

A trip down memory lane

Igår kväll var jag och L ute på vår vanliga kvällspromenad, samma runda som vi alltid går. På väg hem igen mötte vi en gammal bekant till oss båda (eller, ja, hrm, mest till mig kanske...) "hemifrån" (vi kan kalla honom AB). Jag blev överraskad av att se honom, för jag visste inte ens om att han bodde här i stan.

Han berättade att han pratat med sin chef om mig för bara nån vecka sen.Han berättade vad hans chef hette och vart han var ifrån, och även om jag inte kände igen namnet på killen så minns jag ju att medan jag bodde i byn umgicks vi mycket med killar från den byn. "Vi pratade om vart jag var ifrån och då sa han att han hade varit till byn en gång och träffat en tjej som han fått en sån jävla utskällning av."  Tydligen var det det enda han kom ihåg från sin vistelse i byn, och det här var nog en 7-8 år sen, så det måste ha varit en ordentlig utskällning. Så hade de kommit fram till att det måste ha varit jag (eftersom jag är den enda i byn med det namnet).

Jag började gapskratta när han sa det, för på den tiden var jag känd för två saker: det var alltid jag som städade upp efter alla fester och jag var sjukt uppkäftig. Jag har aldrig haft problem med att säga vad jag tycker, så även om jag inte kommer ihåg killen, eller utskällningen, håller jag det inte för otroligt att det har hänt. Jag ska fråga syrran om hon vet vem det är, för hon var ju tillsammans med en av de där killarna ett tag. 

Mötet fick mig att tänka på hur roligt vi hade på alla fester vi hade i min lägenhet. Det rörde upp en massa andra minnen också, och jag fick bita mig i tungan för att inte avslöja för L att jag faktiskt hånglat med AB en gång för många år sedan, på den tiden när han ansågs vara den som man tog om man var desperat och jag var just ensam och desperat. Visserligen är det väl inte direkt nån hemlighet, eftersom vi satt inne på stammishaket och hånglade mitt framför ögonen på alla som var där (och när jag tänker efter kanske det var den tredje saken jag var känd för; AB var inte den enda jag hånglade upp där inne), men man behöver inte avslöja precis allt man har gjort i sina ungdomsdagar.

Nu var AB en helt annan person; lugnare (minns honom som ganska nervöst lagd) och mognare också. Han har blivit vuxen helt enkelt.

Men jag kommer nog att skratta länge åt det där med utskällningen

Lösningen

Så jag fick L till att prata med sin syster om hur hon har planerat sitt liv de närmaste månaderna, vilket var bra, eftersom han lyckades avdramatisera hela situationen. Jag är inte direkt känd för att vara subtil, och jag är dessutom en drama queen utan dess like, så det var bättre att han tog det för nu var det som ett vanligt samtal utan en massa drama.

Hon berättade att hon pratat med deras kusin som bor i stan och blivit lovad att få hyra hennes lägenhet i andra hand över sommaren. Så hon frågade artigt och snällt om det var okej att hon stannade en vecka längre än vad vi hade sagt, eftersom kusinen skulle flytta ut till 1/6. Jag kände det bokstavligt talat som om en sten hade lyfts från mitt bröst; har hon bara nånstans att ta vägen den närmaste tiden så löser sig det andra så småningom. Så vi kom överens om att hon naturligtvis får stanna fram tills dess.

Och även om det fortfarande är nästan tre veckor tills hon flyttar så känns det ändå bättre att veta att hon kommer att flytta inom en snar framtid, än att gå runt och oroa sig för att hon inte tänker flytta alls.


Sen antar jag att vi får försöka hjälpa henne att hitta en egen lägenhet om det skulle behövas, men det blir ju ett framtida problem. Så just på den fronten har allt löst sig till det bästa.

På fredag har L en anställningsintervju i Luleå så då åker vi och sover över natten hos min mormor. Jag hoppas det blir trevligt.

Ljusningen

Jag och L pratade om saken (utan att börja gräla, kors i taket) och kom fram till att vi kanske skulle sätta oss ner alla tre och höra vad Målartjejen egentligen har för planer för framtiden. För precis som L säger så finns det massor med folk som hyr ut sina lägenheter i andra hand över sommaren, så hon har ju inga problem med att hitta boende de månaderna. Så jag sa åt honom att det bästa kanske vore om hon hyr något i andra hand från t ex 1/6 och sedan försöker få en egen lägenhet från typ1/8 eller nåt. På det sättet bor hon ju billigt över sommaren (det finns ju studentrum att hyra i andra hand) och om det då skulle bli så att hon måste betala dubbel hyra blir det inte alltför dyrt.

Men, som jag sa, det bästa vore nog om vi pratade om det alla tre och talade om för henne vart gränsen går. Jag skulle helst se att vi satte 1/6 som stoppdatum, för kring den 10 maj bör hon ha fått veta om hon får jobba kvar eller inte, så då har hon nästan två veckor på sig att hitta nån annanstans att bo. Jag har inte sagt nåt till L om det för jag kom att tänka på det först idag, men jag ska ta upp det när han kommer hem.

Och som jag sa till L: Allt mitt tjat om Holmsund betyder inte att jag prompt vill att hon ska flytta just dit, utan det är mer ett sätt för mig att försöka få henne att fatta att hon inte har kötid nog till att välja och vraka bland lägenheter. Hon måste ta det hon kan få. L var helt med på noterna och föreslog andra ställen som ligger ungefär lika långt från stan där han kunde tänka sig att hon kan få en lägenhet.

Det känns ändå skönt att vi är på samma våglängd när det gäller det här och att han förstår att jag inte är ute efter att slänga ut hans lillasyster på gatan. Och det är viktigt för mig att vi står enade bakom beslutet så att det inte blir de två mot mig, eller att jag och L ska bli osams.

Jag tror att jag ska föreslå att vi sätter oss ner och pratar om det ikväll.

Trubbel i paradiset

Längesen jag skrev sist och mycket har hänt, men jag ska bara skriva om det som jag grubblar på mest nu.

L:s syster (vi kan kalla henne Målartjejen) flyttade in här för två veckor sedan. Hon fick en provanställning på en månad på en målerifirma här i stan och frågade om hon fick bo här medan hon provjobbade. Jag och L hade redan diskuterat saken eftersom vi visste att hon sökte jobb i stan och inte kände någon annan här. Vi kom fram till att om det var för en begränsad tid fick hon naturligtvis flytta in. Så hon flyttade in och för det mesta är det inga problem, hon är trevlig och tillmötesgående och hjälper till med olika saker.

Men när vi börjar prata om att hon ska hitta en egen lägenhet blir hon genast på defensiven och menar att det ju inte är någon idé att ta en lägenhet innan hon vet om hon får fast jobb eller inte. När jag pratade med mamma om det sa hon: "Jamen hon har väl A-kassa så hon klarar sig ändå?Har hon inte tänkt flytta till stan ändå så att hon kan fortsätta söka jobb?"

Jag hade inte ens tänkt på det på det viset, vilket för mig innebär att jag inte hade tänkt igenom saken ordentligt innan jag sa ja. Jag antar att det har att göra med min uppfostran. I min familj ställer man upp för varandra så mycket man kan och Målartjejen hör ju till familjen. Men mamma har rätt och hon öppnade för ett perspektiv i frågan som jag inte ens hade tänkt på innan; Säg att Målartjejen  inte får jobbet och så flyttar hon hem till sina föräldrar igen. Vad händer om hon får en ny provanställning på ett annat företag här i stan om säg två månader?Ska hon flytta hit igen och bo här ännu en månad?Det har jag verkligen ingen lust med.

Jag har försökt förklara för henne att det är bättre att hon försöker få tag i en lägenhet nu i slutet på terminen istället för att hyra nåt i andrahand över sommaren och sedan försöka få tag i nåt i augusti när terminen ska till att börja igen. Hon säger; "Ja, jag förstår, det kan bli svårt."

Men eftersom hon knappt har nån kötid alls (typ en månad) hos Bostaden eller nåt annat företag har jag föreslagit att hon kanske skulle fundera på att flytta till Holmsund (ca 1,5 mil utanför stan) och bo där ett tag tills hon har fått ihop lite kötid. Hon slår det ifrån sig varenda gång; "Nej, det vill jag inte" och igår sa jag åt henne på skarpen; "Nej, jag förstår att du inte vill det, men samtidigt kanske du blir tvungen; du kan inte begära att du ska få en tvåa här i området med den lilla kötid du har."  "Nej, men, det begär jag inte heller, det måste inte vara precis här i området..." Och så började hon med sitt "det är ingen idé förrän jag vet om jag blir kvar.." så jag frågade henne: "Jamen, du har väl a-kassa?" "Ja, men jag vet ju inte om de kommer att strula som de har gjort hittills, jag kan ju inte ta en lägenhet och sen inte få a-kassa på två månader." L (som vet allt om a-kassan och hur de fungerar) försökte då förklara för henne att när hon nu väl är i rullorna och har fått pengar en gång så kommer det att gå mycket smidigare nästa gång.

Personligen skiter jag i vilket, jag kan inte vara ansvarig för hennes ekonomi, hon får väl lösa det på nåt annat sätt då. Igår efter att vi hade gått och lagt oss sa jag till L att jag inte kan ha henne här längre. Vi sa en månad och hon får stanna tiden ut, men sen ska hon härifrån. Men eftersom det inte var direkt läge att diskutera det igår så bestämde vi att vi skulle gå ut på en promenad och prata om det ikväll.

Jag känner att jag måste få förklara för L vart jag står och varför. Visserligen är hon trevlig för det mesta, men det är en hel del saker som retar gallfeber på mig och jag vet inte hur mycket längre jag klarar av att vara trevlig mot henne. Igår var litegrann droppen för mig när hon beklagade sig över att jag inte tycker om nåt som hon gillar. Jag antog att det handlade om maten, eftersom det är nåt som vi har diskuterat mycket sen hon flyttade in.

Jag försöker gå ner i vikt, och Målartjejen påstår att hon vill det också. Så jag och L kom överens om att äta efter GI-dieten långt innan hon flyttade in och jag talade om det för henne när hon kom hit. Hennes svar var: "Ja, men jag tycker inte om de där dieterna där man ska ta bort nåt för att gå ner i vikt." Jag förklarade att GI inte funkar på det sättet, och att det handlar mer om att äta hälsosam mat än att ta bort något. Jag trodde hon blev tänd på idén, men när hon fick bestämma vad vi skulle äta blev resultatet flottig kinamat indränkt i soja.

När vi skulle gå och handla ville hon köpa färdiga hamburgare, något som jag varken jag eller L äter, (och han gör dessutom supergoda GI-burgare från grunden), så jag sa ifrån. När hon kom hem med en "jättegod salladskrydda" läste jag på innehållsförteckningen och det första som stod var "Salt 55%". Jag kunde inte låta bli att kommentera det. Jag tycker det är konstigt att hon så gärna vill gå ner i vikt samtidigt som hon helst äter sockrade flingor, flottig mat och så där mycket salt.

Visst, hennes viktnedgång är ju inget som  berör mig, men jag tycker det är jobbigt att hela tiden vara den som liksom "drar  i nödbromsen" eller vad jag ska säga, bara för att jag vill äta nyttigt, för L säger ju varken bu eller bä.

Nåja, jag ska prata med L ikväll och förklara hur jag ser på hela saken. Jag tycker det är bättre att hon flyttar typ nu, av egen fri vilja, medan vi fortfarande kommer överens någotsånär, än att jag ska kasta ut henne om några veckor bara för att vi grälar.

Medeltiden

Läser tidningen idag och undrar för hundrafemtielvte gången detta år vart världen är på väg.

Sannfinländarna blir tredje största parti i Finlands riksdag, vilket inte ens är chockerande längre, när man betänker hur det ser ut i övriga Norden. Läser man historia upptäcker man att människan aldrig (eller åtminstone väldigt sällan) lär sig av historien, utan tenderar att upprepa förfädernas misstag (fråga mig inte varför, jag tycker det är väldigt underligt).

Homosexuella får inte lämna blod i Västerbotten, trots att sjukhusen skriker efter blodgivare, eftersom man inte kan garantera hanteringen av blod från "riskgrupper". Ännu mer chockerande är kanske det faktum att det bara varit lagligt för homosexuella att donera blod i ett år!

I Nordmaling får man inte ens uttrycka sina åsikter om kommunalrådet utan att bli hotad.

Jag får mer och mer känslan av att vi är tillbaka på medeltiden, eller åtminstone på god väg. Jag lessnar ur på folk som är så inskränkta och intoleranta, och snart blir jag likadan för om det blir mer av det här slaget slutar jag läsa tidningen.

Facebookmänniskor

Läser ias inlägg om vad folk skriver på FB och kommer automatiskt att tänka på en gammal klasskompis till mig. Hon uppdaterade sin status flera gånger om dagen och allt hon skrev var negativt. Och det som inte stod rent ut på FB hade hon skrivit i sin blogg som hon la ut länkar till på FB lite nu och då.

Hennes sambo framstod som totalt värdelös och oförmögen till de allra enklaste saker. Till saken hör att hon var höggravid med nämnda killes barn och de har varsitt barn från tidigare förhållanden. Så när dagen för barnets födelse började närma sig "skämtade" hon ofta på FB om att hushållet skulle kollapsa totalt medan hon låg på BB, eftersom hennes sambo ju absolut inte klarade av att ta hand om två barn och han insåg väl att hon inte kunde komma hem och ta hand om dem?

Visst, jag har aldrig fött barn, men man hör ju talas om hormonerna som far omkring i kroppen på en, så jag antar att det kan ha berott på det till en viss del. Men samtidigt kände jag bara; men snälla!!Handlade det inte om sambons usla föräldraskap så var det hans och barnens oförmåga att städa och plocka undan efter sig. Droppen för mig var en historia om hur sambon och barnen skulle vara snälla och städa akvariet så att hon slapp. Det slutade med att akvariet visserligen var rent, men badrummet blev desto skitigare, så istället för att städa akvariet fick hon städa badrummet efter dem. Hade det varit jag hade jag sagt: vad fint att ni gjorde rent akvariet, men titta hur badrummet ser ut, nu får ni allt ta hand om det också. Men, nej, hon insisterade på att göra det själv och sedan gnälla om det.

Jag pratade med mamma om det (som också är kompis med henne på FB och är mamma till fyra barn) och jag sa: Kan hon inte vara lite glad för barnet åtminstone? Och jag fattar inte hur hon tänkte när hon skaffade barn med en kille som är så handfallen att han inte ens klarar av att ta hand om ungarna medan hon ligger på BB. Jag menar, de har ju ändå levt ihop i några år och innan de bestämde sig för att skaffa barn tillsammans har de ju haft gott om tid att öva på de två de redan har. Nånstans där borde det ju ha kommit fram att han inte var en bra pappa.

Mamma höll med och talade om att hon faktiskt blivit så less på gnället att hon hade blockat tjejens statusuppdateringar. Det dröjde inte länge förrän jag gjorde detsamma. Men jag brukar tänka på det ibland när jag känner mig gnällig och arg på L för vad det nu kan vara och oftast blir jag lite skamsen för att jag gnäller utan någon större anledning, för gudarna ska veta att jag inte vill bli som den tjejen!

Hur vi hamnade här

Det började när jag gick i högstadiet. Jag var 15-16 år och helt vansinnigt kär i en kille som inte var ett dugg intresserad av mig. Tjejerna i min klass hade upptäckt att när killarna från byn hade innebandymatcher på hemmaplan var det ofta en ung kille där och dömde som hade en vansinnigt snygg rumpa. Så det slutade med att vi tjejer gick dit och tittade så fort det var match. Innebandyn var inte hälften så intressant som domaren. Jag var dock inte så särskilt intresserad, jag visste ju vem jag ville ha.

Så blev det sommaren mellan 1an och 2an på gymnasiet. Jag hade mognat lite och släppt tankarna på killen som det aldrig blev nåt med. Jag hängde mycket på byns utomhusbad där Domarkillen och hans bästa kompis var badvakter.

Jag tänkte inte så mycket på dem, förutom att det var pinsamt att visa sig i baddräkt inför dem.

Men så var sommaren slut och killarna ordnade en utflyttningsfest. Domarkillen hittade mig i en trapp där jag satt och väntade på min bästa kompis. Han flirtade med mig och jag flirtade tillbaks, för han var ju faktiskt himla fin.

Det ena ledde till det andra och innan jag visste ordet av satt vi i trappan och pussades. Jag var 17 år och det var min första kyss.

Han pratade om att han skulle flytta till kusten och börja plugga på universitetet den hösten, så han var inte ute efter nåt allvarligt. Jag svarade att det var samma stad där jag hade bott det senaste året och att jag skulle åka tillbaka dit till hösten.

Jag trodde att det skulle sluta där, för hur gullig han än var så ville jag inte ha en pojkvän (jag klarade mig så bra utan.). Men ett tag senare ringde han mig. Jag blev något tagen på sängen; vi hade ju inte växlat nummer, men vi pratade och han visade sig vara både smart och charmig.

Vi pratade ofta i telefon och gick på en dejt, men mer blev det inte. Jag började mest tycka att han var jobbig; han snackade ju mycket, men aldrig nåt om en andra dejt eller att han tyckte om mig; var han alls intresserad? Till slut ringde jag och sa åt honom att jag inte ville att det skulle bli nåt mer mellan oss än vänskap. Vi hördes inte av på väldigt länge och på nåt vis saknade jag honom, för vi hade blivit vänner och jag tyckte om honom, men jag ångrade inte mitt beslut. 

Tiden gick och det kom in andra killar i mitt liv, men ingen stannade. Eller fick stanna, jag var väldigt kräsen med vilka jag släppte in och till vilken grad.

Så på en fest hemma i byn var det en av killarna som jag hade gått högstadiet med som berättade att han hade träffat Domarkillen; "Vet du att det enda han kan prata om är dig?!" Det visste jag förstås inte, men det lät spännande och jag bestämde mig för att ta upp kontakten med honom igen.

Det slutade inte lyckligt. Jag bestämde mig återigen att jag inte var intresserad och den här gången blev han sårad ordentligt. Vi slutade höras av helt och hållet.

Åren gick och vi träffades ute på krogen i hemstaden ibland, eller hos gemensamma bekanta. Vi var båda artiga och trevliga när vi sågs, men ingen av oss gjorde några försök att ta upp kontakten igen.

Efter att ytterligare några år hade gått klev jag en varm sommardag in på Systembolaget i hemstaden och fick syn på Domarkillen bakom kassan. Jag minns inte exakt vad vi sa, men det blev en liten flört, och sedan tänkte jag mycket på honom efter det. Jag bestämde mig nästan för att ta upp kontakten med honom igen, men ju mer jag tänkte på saken, desto tveksammare blev jag. Jag hade ju faktiskt uppfört mig ganska illa mot honom flera gånger och dessutom var det flera år sen vi hade haft nån kontakt alls, det fanns ingenting som sa att han fortfarande var intresserad av mig. Han kanske t o m hade flickvän. Så efter moget övervägande sköt jag undan tankarna på honom igen.

Så när vi hade hållit på på detta vis i nästan tio år (nej, det är inget skämt).....Ja, vi kan väl kort och gott säga att turerna var många. När jag väl hade bestämt mig en gång för alla att det var honom jag ville ha, då var han helt plötsligt inte intresserad. Jag blev tokledsen och gjorde allt jag kunde för att komma över honom. Just när jag trodde att jag var en god bit på väg dök han upp hemma hos mig som gubben i lådan en dag. Jag bjöd in honom och vi drack te och pratade. Jag var inte immun mot hans charm, men en aning skeptisk; vad ville han egentligen?

Sen började han höra av sig igen, det var SMS och telefonsamtal hela tiden tills jag till slut tröttnade på att inte veta vad han var ute efter. Så jag ställde honom mer eller mindre mot väggen och bad honom förklara sig. Vad var det som gjorde att han helt plötsligt ändrat sig? Han gav mig en förklaring som jag accepterade och så började vi höras av mer intensivt och han kom hem till mig flera gånger och sov över (vid det här laget bodde vi 30 mil ifrån varandra, så det var inte det enklaste alla gånger). Det var på vårkanten och innan sommaren var slut var vi tillsammans och bodde mer eller mindre ihop.

Det är nästan två år sen vi blev tillsammans och vi har nu bott ihop på riktigt i ett halvår. Jag funderade mycket på hur det kunde komma sig att det tog så lång tid innan vi blev tillsammans och kom fram till att jag inte har varit redo för nåt seriöst förrän nu. Jag har alltid varit klar över att jag inte ville sitta fast hemma i byn med en massa ungar på halsen innan jag hade fyllt 30, och jag såg till att förverkliga min dröm om att flytta till storstaden och plugga på universitetet. Men jag är också väldigt glad för att  bo här med L just nu. Han är den jag vill ha, det känner jag mer och mer för varje dag.

Om det nu är någon som orkat sig igenom hela det här inlägget vill jag säga att anledningen till att jag berättade min historia är att det kanske kan hjälpa någon annan att få perspektiv på saker och ting. Eller att ge någon hopp, eller ja, mest för att jag ville berätta att det är inte kört bara för att det inte funkar just nu.

Gallsten

Ja, jag har ju länge haft problem med magen och till slut fick jag tid för ett ultraljud av buken idag, vilket (förhoppningsvis) är det sista i en lång rad undersökningar och prover.

Läkaren talade om det som min andra läkare (hur skruvat är inte det: "min andra läkare", men faktum är att han som gjorde ultraljudet är den fjärde jag har träffat inom loppet av ett halvår) misstänkte; jag har gallsten. Min reaktion när han sa det var; "har jag?!"

Jag har visserligen hört talas om att andra människor har det, men det är ju bara för att de har haft så mycket problem med det. Tror  t o m att min kompis Norskan har tagit bort sin galla för hon hade såna besvär med den.


Jag kliar mig lite i huvudet åt hela situationen, för när jag läser om symptomen får jag det inte att stämma riktigt. Det enda symptom som egentligen stämmer in på mig är att jag har uppblåst och bubblig mage. Det andra är väl att jag i höstas åkte in akut för att jag hade så ont i mellangärdet. Den läkaren trodde dock att jag hade magkatarr och jag fick medicin mot det som hjälpte hur bra som helst. Det jag klurar mest på är om allt mitt krångel med magen bara beror på gallan....Jag får inte ihop det riktigt, men så är jag ju ingen läkare å andra sidan.


Hursomhelst, jag är inte direkt orolig för att jag ska behöva opereras. Eftersom jag inte har några större problem lär läkaren förmodligen föreslå fettsnål kost osv. Jag antar att han ringer i nästa vecka nån gång och talar om vad han har för åsikter om saken och då får jag väl passa på och fråga honom om min mage och om han tror att det beror bara på gallan.

Annars är här väl inget nytt under solen direkt

Intressant diskussion

En av tjejerna i min klass är höggravid. Jag känner henne inte särskilt väl (som den enstöring jag är har jag svårt att ta kontakt med folk helt utan vidare), men igår slumpade det sig så att vi hamnade i samma seminariegrupp. Det råkade också slumpa sig så att vi gick tillbaka till klassrummet samtidigt, och för att undvika pinsam tystnad frågade jag henne om hon och hennes man hade tagit reda på barnets kön. Hon svarade nej och jag sa att jag förstår inte hur folk står ut med ovissheten, jag skulle dö av nyfikenhet! Hon sa att hon höll med, hon var grymt nyfiken, och först hade hon tänkt att hon skulle ta reda  på könet. Hon hade dock ändrat sig när folk hon pratat med sagt;"Ni måste ju ta reda på könet så att ni vet vilken färg ni ska inreda barnkammaren i." Hon beskrev rätt utförligt hur hon varit nära att explodera av ilska (på lärarutbildningen diskuterar man såna här saker flitigt och de flesta är överens om att könsgränserna måste bli mer flytande) och bestämt sig för att inte ta reda på barnets kön av den enkla anledningen. "Det kommer att tillhöra ett kön hela resten av sitt liv sen, kan vi inte bara låta det vara neutralt i åtminstone nio månader?!"

Jag håller helt med. Och som jag sa; jag förstår inte hur det i dagens moderna samhälle kan vara okej för en kille att vara homosexuell, men inte att ha på sig rosa kläder (för det var ju det hela saken handlade om). Jag skrattade när hon berättade om bebiskläderna hon hade köpt; det var volanger och rysch pysch för hela slanten. "Och om nån säger; men tänk om det blir en pojke, så säger jag bara att jag vill att han ska bli bög!"

Men hela diskussionen fick mig att tänka; vad är det som gör att vi i dagens samhälle fortfarande är så fast vid könsnormerna att vi tar för givet att barnet är ett visst kön bara för att det har kläder i en viss färg?Eller tvärtom; att ett barn bara kan ha kläder i vissa färger beroende på vilket kön det är.

Jag tycker det är vansinnigt, men det tål att tänkas på.

Tacksam

Känner att jag har varit mer än lovligt gnällig på sista tiden. Det har förmodligen att göra med att jag inte mått så bra fysiskt. Magen krånglar och läkarna hittar inget fel.

Nåja, det var inte meningen att jag skulle gnälla ännu mer. Tänkte mest berätta om en uppenbarelse som jag hade igår (av icke religiös karaktär). Jag har mest självstudier just för tillfället så igår var jag bara hemma hela dagen. Jag satt i godan ro och tittade på tv efter att precis ha ätit lunch när L plötsligt klev in genom dörren. Han brukar vanligtvis äta lunch på jobbet, så jag blev väldigt förvånad. Det visade sig att han hade glömt några papper och bestämt sig för att äta lunch hemma när han ändå var här. Jag tyckte det var väldigt mysigt, för jag är för det mesta ensam här hela dagarna.

Hursomhelst, jag fick en uppenbarelse som jag väldigt sällan får (ehm, det kanske är det som är själva definitionen på uppenbarelse). L stod och pratade om nånting och jag tittade på honom och rätt som det var försvann allt han sa och jag bara kände: "Shit!Är det verkligen sant att den här underbara mannen är min?Står han verkligen här och pratar med mig?" Jag kände mig så himla glad och tacksam för att han finns i mitt liv och för att han har stannat hos mig trots att jag ofta varit en sån jävla bitch.

Jag har inte känt så på väldigt länge och jag tror att det kan ha att göra med att vi har haft en tung höst och vinter och att vi mest har försökt ta oss igenom vardagen. Men nu känner åtminstone jag att våren är på väg och vi har fått en liten nytändning. Han har en praktikplats som han trivs med, så vi går inte varandra på nerverna på samma sätt som i höstas när vi båda två var hemma hela dagarna. Eftersom det är varmare ute så kan vi faktiskt göra saker tillsammans på helgerna trots att vi har ganska ont om pengar.

Nu har vi iofs andra problem att tampas med allteftersom sommaren närmar sig, men på det stora hela känner jag mig mer optimistisk än på länge.

Varning för långt gnälligt inlägg

Tänkte skriva en fortsättning/förklaring till mitt senaste inlägg.

Allting löste sig naturligtvis som det alltid gör och efteråt kan jag väl känna att jag var lite väl överdramatisk, men å andra sidan är det ett av mina mest framträdande drag, så mycket att jag ibland undrar om jag har nån slags störning i hjärnan. Jag kan vara väldigt förnuftig och sansad, men jag har också lätt för att hetsa upp mig över sånt som egentligen inte är så farligt.

Dessutom har jag svårt för allt detta supande. Visst, jag är inte nykterist, absolut inte, men jag har väldigt svårt att förstå hur man kan vilja sitta hemma och dricka tills man är så full att man inte vet vart man är eller vad man håller på med (och nej, jag överdriver inte). Jag antar att det inte egentligen är det som stör mig mest heller, utan snarare det faktum att det lätt blir en ganska otrevlig stämning när alkoholen fått överhanden alltför mycket. Brorsan är en öldrickare av stora mått, liksom L och min fader. Pappa blir dock mest trött och nostalgisk när han blir full, vilket är lite obehagligt i sig, men ändå ganska lätt att undvika. Men brorsan och L kan bli riktigt jävliga när de har druckit. Jag har flera gånger varit nära att göra slut med L för att han har varit riktigt elak i fyllan. Inte så att han blir våldsam rent fysiskt, men han är rent otrevlig. Visst, då kan man ju skylla det på att han bara var full, och det är sant; han skulle aldrig prata med mig på det där viset när han är nykter (men återigen; vad är syftet med att bli så full att man blir otrevlig?). Jag antar att det till stor del har att göra med att jag inte bara kan släppa det och låta det vara heller; är han otrevlig svarar jag med samma mynt och sen dröjer det inte länge förrän grälet är i full gång.

Hursomhelst, för det mesta brukar det inte vara nåt problem (jag försöker att inte hetsa upp mig över de andras drickande, för det är ju inte min ensak), men jag tror att jag fortfarande var aningen överspänd efter fredagen innan som var nåt av det stressigaste jag varit med om. Orkar inte gå in på detaljer, men det var massor med små saker som blev till en samlad stor boll av stress. Jag hade sett fram emot att få komma hem och slappna av, men min mor hade andra planer. När jag frågade vart jag och L skulle sova sa hon "ehm...ja.....jag trodde att ni skulle sova i stugan..." Dvs L:s föräldrars stuga som ligger ca 1,5 mil ifrån mina föräldrars hem. Vi brukar sova där om vi stannar längre (t ex över jul och nyår), men nu skulle vi bara stanna över helgen och vi hade inte planerat att sova i stugan. Den är kallställd på vintern och det tar ett tag innan man har fått upp värmen, vilket ingen av oss egentligen hade nån lust att pyssla med. Jag hade räknat med att mamma hade ordnat nån form av sovplats till oss, (eftersom det bara finns en gästsäng hade jag räknat med att min syster och hennes kille lagt beslag på den) men så var inte fallet. Vi fick efter många om och men sova i en smal, hård "bäddsoffa", vilket verkade vara det bästa huset hade att erbjuda.

Det där stör mig ganska mycket; mamma är alltid så mån om att man ska komma hem och säger alltid att det ska bli så roligt att ha oss där, men när vi väl är där gör hon inga ansträngningar för att visa det. Hon städar inte för fem öre så huset är alltid skitigt, det finns inte tillräckligt med sovplatser, inga kuddar och vi fick dela på ett täcke. När vi spelar spel vill hon aldrig vara med utan sitter hellre i rummet bredvid och tittar på tv, eller ligger uppe i sovrummet och vilar.

Dessutom var syrran typ på dåligt humör också av nån anledning. Folk kanske tycker att jag har humörsvängningar, men hon är så himla lynnig ibland att det är inte klokt. Vissa dagar törs man knappt prata med henne för att hon bara fräser åt en, oavsett vad man än försöker säga. Jag fattar inte vad hennes problem var just den här helgen; de har hälften så långt att åka som vi (det tar max två timmar för dem på vintern, medan vi ska vara glada om vi hinner på fyra) och det var inte särskilt dåligt väder eller väglag, och på lördagen var hon ju dessutom på dop, vilket brukar vara en glad och trevlig tillställning. Inget av detta verkade dock bättra på saken.

Lördagskvällen blev iofs rätt trevlig när jag väl gick ner och åt smörgåstårtan som mamma hade gjort. Men sen ville majoriteten titta på Melodifestivalen som jag avskyr!Så då fanns det inte så mycket att göra och sen var det så sent att jag bara gick och la mig.

På söndagen for vi hem tidigt, eftersom det inte verkade vara nån som var särskilt sugen på att umgås.

Allt detta sammantaget gjorde att jag verkligen kände att helgen blev misslyckad och jag har knappt pratat med mamma sen dess så jag vet inte hur de har det eller vad som hänt där sen sist.

Det var väl ungefär det jag ville säga om detta.

Känner mig som 5 år...

...just nu. Jag och L åkte hem till mina föräldrar över helgen för att fira min födelsedag som var för några veckor sen. Min syster och hennes kille samt min bror kom också med. Jag hade hoppats på en lugn och skön helg med trevlig social samvaro, eftersom vi alla kommer bra överens och har roligt när vi ses. Nu är det dock ingen rolig stämning på bottenvåningen och jag vill inte gå dit. Alla karlarna har druckit och det ledde till en diskussion om att de skulle fara ut i skogen och skjuta hagelgevär. Mamma sa bestämt ifrån; varför måste de prompt göra det nu när de har druckit?!Det kan ju faktiskt bli farligt! Jag höll med, men min bror gnällde på allt möjligt och tyckte att mamma var oresonlig; "det är säkert, jag lovar" var hans argument.När mamma hade gått och jag sa: "kan vi inte spela spel istället?" blev svaret: "nej, det klarar jag inte av, jag är ju full och kanske gör illa nån med spelpjäserna." Jag började säga att han måste ju fatta varför mamma är arg: hon är ju bara orolig att det ska hända dem nåt, men han ville inte höra på utan fortsatte bara i samma stil.Till slut fick min kära fader nog och slog näven i bordet (bokstavligt talat, ja) och avslutade därmed diskussionen.

Nu sitter jag för mig själv och grinar och känner mig som en femåring som tycker det är jobbigt att alla vuxna är på fyllan. Men det var ju MIN FÖDELSEDAG vi skulle fira!

För att göra saken ännu värre gick jag ner och skulle prata med L och vad får jag se? Jo ALLA sitter samlade runt köksbordet och samspråkar i godan ro, utan mig. Hade jag vetat att stämningen var sådär gemytlig hade jag ju gått ner, men jag trodde ju att alla var förbannade och sura på varandra. Så nu känner jag mig mest dum och vill bara åka hem.

Trött

Känner mig trött och rastlös. Har ont i magen och är less på allting. Bråkade med L igår om typ ingenting. Han började, men vägrar erkänna det och skyller på mig. För mig handlar det mest om att jag känner att jag måste börja ett gräl för att vi ska kunna prata om sånt som är viktigt eller ställa till med en scen för att han ska ge mig lite uppmärksamhet. Jag vet att det inte är rätt sätt, men trots att vi har pratat om det förut så blir det ingen förändring; på hela tiden vi har varit tillsammans (1 år och 9 månader) har han sagt: "jag tycker om dig" två gånger utan att jag sagt det först. Visst, jag vet att man inte ska hålla på och räkna/väga/mäta allting i ett förhållande, men jag behöver mer bekräftelse. Lägg sedan till att jag redan har dåligt självförtroende pga allt möjligt och att jag mår dåligt över min vikt så får man ett stort bekräftelsebehov. Nånstans däremellan förstår jag att han inte kan ta på sig allt det och att mycket av det måste komma från mig själv. Men å andra sidan är jag less på att känna att han aldrig ger mig komplimanger eller uppmärksamhet utan att jag måste tigga eller bråka. Gårdagens gräl är ett klassiskt exempel på det. När jag säger att jag inte var ute efter att mucka gräl utan att jag helt enkelt ville att han skulle säga: "älskling du duger som du är" så förstår han det och säger som en lydig pojke; "du duger som du är" . Visst, jättefint, men nu räknas det ju inte eftersom jag lagt orden i munnen på honom. Och när vi gått och lagt oss sa han; "jag tycker om dig" . Jag tolkar det mer som: "jag är inte arg på dig för att du började gräla." Vilket gjorde mig lite arg, eftersom det började med att HAN stormade ut utan att säga nåt om vart han skulle. I efterhand kan jag känna att det hade varit lagom åt honom om jag svarat med "Mmmm", som han brukar göra när jag säger det.

Usch, hela inlägget blev bara barnsligt och fullt med beskyllningar, men jag är verkligen inte på nåt vidare humör idag. Det kanske är tur att jag ska till doktorn på tisdag så jag kanske äntligen kan få ett svar på vad som är fel med min mage, för jag tror att det påverkar mig på mer än ett sätt.

Lite ledsen

Gör som sagt min praktik för tillfället. Jag trivs bra på skolan, och min handledare är rätt hyfsad. Jag har haft bättre, men han är nog inte den värsta. Jag har bara en klass så jag har bara lektioner tre gånger i veckan, vilket inte är så mycket, men det räcker till.

Hursomhelst, i början av min praktik var det några elever i klassen som hade en ganska negativ attityd mot mig. Jag kände mig lite osäker på exakt vad de skulle göra och vad min handledare förväntade sig av mig, eftersom det handlade om att avsluta ett moment som han hade påbörjat. Visst, jag hade kunnat be om att få sitta med den första lektionen iaf, medan han avslutade det de hade hållit på med, men samtidigt insåg jag att man faktiskt kan komma att ställas inför den situationen när man börjar jobba; man vikarierar för någon som är sjuk och så får man avsluta något de har påbörjat. Så jag sa alltså inget, utan gjorde det bara. Jag gjorde det dock inte särskilt bra, vilket har lett till att jag försökt bättra mig på alla sätt och vis när jag sedan hållit i mina egna moment och jag tycker jag har bättrat mig. Det har i sin tur lett till att klassen är mindre negativ och vi har lärt oss att samarbeta. Jag tycker att det flyter på ganska bra och det är ju trevliga ungdomar, det är inte frågan om det. Jag har dessutom så gott som släppt tankarna på allt det negativa som var i början (jag kommer ju så klart ihåg det, men jag har lagt det bakom mig). Så på det stora hela tycker jag att det funkar bra med klassen.

Utom på en punkt: de är så förbaskat surriga! Jag kan säga åt dem att vara tysta och det funkar i typ 5 minuter (nej, jag överdriver inte) och så är de igång igen. Så är det HELA lektionen. Efter en timme är man kraftigt trött på att hyscha dem och i förra veckan blev jag rent förbannad, för de var så jävla flamsiga och surriga och lyssnade inte för fem öre. Så till slut blev jag less och sa till på skarpen och det hade den effekt jag önskade. Men det var första och enda gången jag gjort det med dem. Idag kände jag inte att jag behövde för surret låg inte på den nivån och de var inte ens hälften så flamsiga.

Jag tyckte lektionen flöt på ganska bra, men efteråt sa min handledare: "Ja, du kändes coolare idag..."När jag frågade hur han menade sa han: "ja, det kändes inte som att du brann av på samma sätt som förut." Han sa det flera gånger på olika sätt, men jag förstår fortfarande inte hur han menar. Visst, jag var hård mot dem i början, eftersom jag kände mig trängd och påhoppad, men samtidigt förstår jag att de testade mig, eftersom jag är ny, ung, inte färdigutbildad, ser osäker ut osv. Så jag försöker att inte ta det personligt och jag känner att jag har lagt det bakom mig och är mindre på min vakt mot kommentarer. Och jag har heller inte fått några på senare tid. Så jag tycker inte alls att jag "brinner av" varje lektion som min handledare var inne på. Men han har rätt i att jag förmodligen är på god väg att lära mig att hantera klassen på ett bättre sätt.

Det jag försöker säga är väl mest att jag är lite ledsen för det känns som obefogad kritik. Jag brukar inte ta åt mig av det, för jag har varit med om det förut att handledaren sagt en del grejer som jag inte tycker stämmer och jag har lärt mig att en del saker vet jag bättre än han/hon och det bästa är att inte ta åt mig utan bara köra mitt race. Jag vet inte varför jag känner mig så ledsen över just det här, men när L (som är på konferensresa och blir borta över natten) ringde för att säga hej började jag värsta grina när jag berättade om det för honom. Jag hoppas att han inte märkte det, för jag ville inte förstöra resan för honom med att grina så att han ska få dåligt samvete för att han åkte. Så nu har jag dåligt samvete för att jag tog åt mig och tog ut det på L sen. Eller, ja, jag försökte dölja det så gott det gick, men han märkte det säkert ändå.

Men för att få ur mig alltihop och få lite stöd (för L hade inte tid att prata naturligtvis) gjorde jag det jag alltid gör när jag behöver det: jag ringde mamma! Och där fick jag medhåll och stöd och en rolig anekdot om lillebror, så nu är det bra igen.