Triumfen!

YEESSS!!!!Idag vill jag bara knyta näven i triumf och skrika, så glad känner jag mig!

Igår jobbade jag på min favvoskola. Jag trivs jättebra där för lärarna behandlar mig som en i gänget fastän jag är vikarie och bara där ibland. Ungarna hälsar på mig med namn, anförtror mig små saker om sina liv, frågar hur jag har det, osv. Det är ett jättebra ställe och jag tar alla skift som jag kan få där.

Igår hade jag dock en av de värre klasserna; de är ca 15 stycken, men har samma ljudnivå som de klasser som är 10 elever till. Detta vet jag sen förut och jag vet också att de är ganska struliga, man måste vara bestämd och tala om från början vad som gäller. De är ganska omogna och det är mycket tjafs om smågrejer för att alla kräver millimeter rättvisa. Kort sagt: de är inte direkt drömklassen för en vikarie. Jag tycker ändå att vi har funkat hyfsat bra ihop de senaste gångerna jag har haft dem, men igår höll jag på att bli tokig.

Jag vill inte gå in på detaljer, låt mig bara säga att de spårade ur fullständigt; det var tjafs och bråk och spring i korridoren och ljudnivån ska vi inte tala om. Ingenting jag sa eller gjorde hade nån effekt överhuvudtaget. När dan var slut skrev jag ett brev till deras ordinarie lärare där jag namngav alla som misskött sig och beskrev hur var och en betett sig. Jag hade även ett allvarligt samtal med klassen och sa att om de inte skärper sig till nästa termin är jag inte säker på att jag vill ha dem nåt mer och jag skulle bli förvånad om de får nån annan vikarie.

Idag ringde deras lärare upp mig och berättade att hon varit fruktansvärt arg på dem idag. Hon hotade med allvarliga konsekvenser samt lovade att skriva brev till föräldrarna om vad som försiggått. Hon hade även gett dem i hemläxa att skriva om respekt och vad det innebar för dem; "Nu ska vi jobba stenhårt med det här!".

Jag blev  så otroligt glad att höra det att ni fattar inte!Inte bara det faktum att hon har tagit tag i det så ordentligt, utan även att hon återkopplar till mig. Det får mig att känna att jag räknas! Hon har inte bara släppt det och skyllt på att det är slutet på terminen och det blir ju lite så när man har vikarie osv, utan hon är arg för deras bristande respekt mot mig (och varandra, fattar inte hur nån får nånting gjort i den miljön) och hon anser att det är nåt som måste åtgärdas.

Kort sagt är jag väldigt glad för att hon ringde.

Att klaga eller inte klaga...

...det är min största fråga just nu. Grannen som bor under oss har två små hundar varav den ena kan få för sig att börja skälla konstant när de blir lämnade ensamma. En dag klockade jag det till 1½ timme i sträck! Jag blir snart galen. Det finns flera anledningar till varför jag inte har sagt ifrån redan:

1. Jag hör det inte varenda dag och även när den skäller slutar den för det mesta ganska snart (1½ timme hör till undantaget).

2. Jag vill leva i fred med  mina grannar och folk brukar inte gilla att man klagar på deras hundar. Det är ungefär lika känsligt som att säga att deras barn har burit sig illa åt och jag vill inte ha hundbajs i brevlådan eller liknande.

3. Jag retar mig bara på det när den skäller och just då är ju ägarna naturligtvis inte hemma, så då kan man inte säga nåt.

4. Jag tänkte börja med att prata med ägarna, för det kan ju faktiskt finnas en möjlighet att de inte vet om problemet, och vet man inget kan man ju inte göra nåt heller, men problemet är; vad ska man säga? Din hund skäller, vet du det? Om svaret då blir; "ja" vad säger man då? "Jag ringer till hyresvärden och klagar om det inte händer nåt" låter ju inte så schysst. Jag vill ju ge dem en chans att åtgärda saken själva först.

Hmm.. fast nu har den hållit på i 40 minuter utan uppehåll, så jag ska nog ta mig i kragen och gå och snacka med dem nästa gång jag vet att de är hemma.

Det är det första. Det andra som stör mig är en annan granne som fått för sig att han/hon ska spela musik hela eftermiddagarna. Jag har inget emot om grannarna har fest lite då och då, eller spelar musik en vanlig vardag för den delen, men nu börjar det bli mycket. Det känns som att det mest handlar om torsdagskvällar faktiskt. Igår höll det på hela kvällen fram till strax före 22:00. Anledningarna till att jag inte sagt nåt om det är:

1. Jag tycker att så länge det inte är på nätterna är det ok och han/hon verkar ju sluta innan klockan 22:00.

2. Även om det hörs in till oss så är det inte som när jag bodde på fyllestigen och kunde ligga i sängen och sjunga med i låtarna som spelades två våningar under mig. Det låter ju högt, men inte superhögt (och det är ingen som slåss hela nätterna heller). Ja, ni hör, jag har inte så höga krav på mina grannar :)
Det stör mig kanske inte jättemycket i vanliga fall, men igår kväll hade jag huvudvärken från helvetet och var inte på humör för någon annans konsert. Men det kan ju inte grannen veta. Jag står väl ut med det ett tag till om det inte blir värre.

Att gå vidare

För några veckor sen var vi hem till min kära moder på 50-års kalas. Jag måste få skriva lite om det för det har verkligen snurrat i huvudet på mig efter det och jag drömmer en massa konstiga saker som jag inte kan släppa sen när jag är vaken. Jag tänkte att om jag skriver ner det kanske jag kan släppa det sen.

När vi kom dit var det alltså en hel massa folk där redan och ingen av oss "ungdomar" var väl egentligen klädd för ett 50-års kalas. Jag hade klätt mig för att sitta i bilen i två timmar (läs: mysbyxor, sunkigt linne och håret uppsnurrat i en  Lilla My tofs) eftersom jag trodde att det bara skulle bli vi. Jag hade ju tagit med mig finare kläder, men det kändes inte som att det var läge att smyga in på toa och byta om mitt i kalaset. Vi "ungdomar" var klädda ungefär likadant allihop. Tror brorsan var värst med sin t-shirt, haha, fy fan vad vi garvade åt det sen :) Huset full med gamlingar (norrmän dessutom)  klädda i klänning/kostym och så han då. Vi tillbringade tiden fram tills dess att de gått med att gömma oss i tv-rummet medan de andra satt i köket.

Hursomhelst, senare på kvällen dök mammas grannar upp. I huset bredvid bor det två bröder och tvärs över gatan en kvinna i mammas ålder och hennes tonårsdotter. Mamma hade druckit skumpa och diverse annat hela dagen och var kanske inte riktigt nykter.

Nå, det jag skulle berätta var väl mest att kvinnan tvärs över gatan (vi kan kalla henne Sanna) uppmuntrade mamma att flörta hej vilt med en av bröderna. Hur intresserad mamma var av det egentligen vet jag inte, men hon gjorde några försök. Det misslyckades väl inte helt heller, även om det inte hände något rent fysiskt vad jag kunde se. Det jag märkte var när de vid ett tillfälle stod i hallen och pratade. Vad mamma sa vet jag inte, men jag hörde hans: "vill du det?" Jag tittade inte dit för att se vad de höll på med. Senare på kvällen hörde jag  hur mamma och Sanna tisslade och tasslade och Sanna som sa: "Gå dit och sätt dig bredvid honom i soffan." Och så gick mamma dit och satte sig. Mer än så var det kanske inte, men jag fick känslan av att det var något i görningen. När alla hade gått och vi satt i köket och pratade såg jag att mamma var borta.När hon sen kom tillbaka hade hon inte varit på toa eller nåt sånt, hon kom utifrån. Till saken hör att hon inte röker och ingen av de som röker i vår familj var ute heller. Det första jag började tänka på var att hon varit över till brodern. Jag vet naturligtvis inte att det var så, men jag kunde inte hjälpa det.

Jag vet inte varför det stör mig så mycket egentligen. Om det nu skulle vara så att de har nåt på gång är det väl bara bra? Han är skötsam, har ett bra jobb, ställer alltid upp för mamma och Sanna också såvitt jag kan förstå. Enda nackdelen kan ju vara att han är nykter alkoholist, men så länge han är nykter är det väl ingen fara. Jag stödde henne under hela separationsprocessen och det är nästan ett år sen de separerade nu. Jag tycker absolut inte att hon måste vara ihop med pappa bara för att och jag tror faktiskt att de båda har fått det bättre utan varandra, även om det känns konstigt att säga det.

Jag har ju faktiskt misstänkt att det varit nåt på G mellan mamma och brodern ett tag nu. Mamma hade hand om syrrans katt under påsk och för att underlätta för alla kom vi överens om att jag och L skulle hämta katten hos mamma när vi åkte hem till Luleå igen efter påsk. Men när vi var på väg ringde hon och sa att vi skulle ses i närmaste samhälle (från henne räknat alltså) i stället, för hon skulle åka på kalas hos nån hon kände som fyllde år och vi skulle slippa åka den extra biten hem till henne. När vi svängde in på macken där vi skulle ses satt brodern i bilen. Jag har träffat honom förut så jag visste ju att det var han, men jag förstod inte riktigt vad han gjorde där. Mamma hade gått in för att kolla på nån present. Jag och L pratade om det sen, men jag sa inget till mina syskon om det och jag har inte pratat med dem om festen heller.

Mamma frågade sen om jag hade haft roligt och jag svarade väl något i stil med, "ja, jo, visst, det var trevligt" men allt jag kunde tänka på var att det hade varit bra mycket trevligare om hon inte hade flörtat med brodern hela kvällen. Det var inte det jag kom dit för. Men å andra sidan är hon ju vuxen och jag vill ju inte att hon ska leva ensam resten av livet.

Jag har dock svårt att förlika mig med tanken och en natt drömde jag att jag var hemma hos pappa och av nån anledning hittade jag (eller om det var han) en använd kondom som i det närmaste var insydd i påslakanet i sängen. I drömmen var jag övertygad om att mamma hade haft sex med brodern i pappas säng och när jag frågade henne visade det sig att det var sant. Jag drömde nåt annat om de två också, men jag minns det inte lika tydligt som den första drömmen. Båda två gjorde mig obehaglig till mods hela dagen efteråt.

Samtidigt går jag och hoppas på att pappa ska komma ut och träffa lite mer folk så att han kanske träffar nån trevlig kvinna som han kan sällskapa med. Det känns lite som hyckleri att inte unna mamma att träffa någon samtidigt som jag önskar att pappa gjorde det. Jag vet inte om jag på nåt undermedvetet sätt "straffar" henne för att hon lämnade pappa och tycker synd om honom som blev lämnad. Jag känner inte alls så när jag tänker på det; det är som jag sa; ju äldre jag blev desto tydligare var det att de inte hade det bra, men eftersom det inte hände något konkret trodde jag att de kanske skulle hålla ihop trots allt. Att det ändå fanns något som jag inte såg som gjorde att de höll ihop och skulle fortsätta med det.

Usch allting blev så snurrigt nu och jag blev väldigt känslosam. Det är inte min dag idag så jag kanske bara skulle gå och lägga mig igen.