Ja, jag har ju länge haft problem med magen och till slut fick jag tid för ett ultraljud av buken idag, vilket (förhoppningsvis) är det sista i en lång rad undersökningar och prover.
Läkaren talade om det som min andra läkare (hur skruvat är inte det: "min andra läkare", men faktum är att han som gjorde ultraljudet är den fjärde jag har träffat inom loppet av ett halvår) misstänkte; jag har gallsten. Min reaktion när han sa det var; "har jag?!"
Jag har visserligen hört talas om att andra människor har det, men det är ju bara för att de har haft så mycket problem med det. Tror t o m att min kompis Norskan har tagit bort sin galla för hon hade såna besvär med den.
Jag kliar mig lite i huvudet åt hela situationen, för när jag läser om symptomen får jag det inte att stämma riktigt. Det enda symptom som egentligen stämmer in på mig är att jag har uppblåst och bubblig mage. Det andra är väl att jag i höstas åkte in akut för att jag hade så ont i mellangärdet. Den läkaren trodde dock att jag hade magkatarr och jag fick medicin mot det som hjälpte hur bra som helst. Det jag klurar mest på är om allt mitt krångel med magen bara beror på gallan....Jag får inte ihop det riktigt, men så är jag ju ingen läkare å andra sidan.
Hursomhelst, jag är inte direkt orolig för att jag ska behöva opereras. Eftersom jag inte har några större problem lär läkaren förmodligen föreslå fettsnål kost osv. Jag antar att han ringer i nästa vecka nån gång och talar om vad han har för åsikter om saken och då får jag väl passa på och fråga honom om min mage och om han tror att det beror bara på gallan.
Annars är här väl inget nytt under solen direkt
onsdag 30 mars 2011
torsdag 17 mars 2011
Intressant diskussion
En av tjejerna i min klass är höggravid. Jag känner henne inte särskilt väl (som den enstöring jag är har jag svårt att ta kontakt med folk helt utan vidare), men igår slumpade det sig så att vi hamnade i samma seminariegrupp. Det råkade också slumpa sig så att vi gick tillbaka till klassrummet samtidigt, och för att undvika pinsam tystnad frågade jag henne om hon och hennes man hade tagit reda på barnets kön. Hon svarade nej och jag sa att jag förstår inte hur folk står ut med ovissheten, jag skulle dö av nyfikenhet! Hon sa att hon höll med, hon var grymt nyfiken, och först hade hon tänkt att hon skulle ta reda på könet. Hon hade dock ändrat sig när folk hon pratat med sagt;"Ni måste ju ta reda på könet så att ni vet vilken färg ni ska inreda barnkammaren i." Hon beskrev rätt utförligt hur hon varit nära att explodera av ilska (på lärarutbildningen diskuterar man såna här saker flitigt och de flesta är överens om att könsgränserna måste bli mer flytande) och bestämt sig för att inte ta reda på barnets kön av den enkla anledningen. "Det kommer att tillhöra ett kön hela resten av sitt liv sen, kan vi inte bara låta det vara neutralt i åtminstone nio månader?!"
Jag håller helt med. Och som jag sa; jag förstår inte hur det i dagens moderna samhälle kan vara okej för en kille att vara homosexuell, men inte att ha på sig rosa kläder (för det var ju det hela saken handlade om). Jag skrattade när hon berättade om bebiskläderna hon hade köpt; det var volanger och rysch pysch för hela slanten. "Och om nån säger; men tänk om det blir en pojke, så säger jag bara att jag vill att han ska bli bög!"
Men hela diskussionen fick mig att tänka; vad är det som gör att vi i dagens samhälle fortfarande är så fast vid könsnormerna att vi tar för givet att barnet är ett visst kön bara för att det har kläder i en viss färg?Eller tvärtom; att ett barn bara kan ha kläder i vissa färger beroende på vilket kön det är.
Jag tycker det är vansinnigt, men det tål att tänkas på.
Jag håller helt med. Och som jag sa; jag förstår inte hur det i dagens moderna samhälle kan vara okej för en kille att vara homosexuell, men inte att ha på sig rosa kläder (för det var ju det hela saken handlade om). Jag skrattade när hon berättade om bebiskläderna hon hade köpt; det var volanger och rysch pysch för hela slanten. "Och om nån säger; men tänk om det blir en pojke, så säger jag bara att jag vill att han ska bli bög!"
Men hela diskussionen fick mig att tänka; vad är det som gör att vi i dagens samhälle fortfarande är så fast vid könsnormerna att vi tar för givet att barnet är ett visst kön bara för att det har kläder i en viss färg?Eller tvärtom; att ett barn bara kan ha kläder i vissa färger beroende på vilket kön det är.
Jag tycker det är vansinnigt, men det tål att tänkas på.
tisdag 15 mars 2011
Tacksam
Känner att jag har varit mer än lovligt gnällig på sista tiden. Det har förmodligen att göra med att jag inte mått så bra fysiskt. Magen krånglar och läkarna hittar inget fel.
Nåja, det var inte meningen att jag skulle gnälla ännu mer. Tänkte mest berätta om en uppenbarelse som jag hade igår (av icke religiös karaktär). Jag har mest självstudier just för tillfället så igår var jag bara hemma hela dagen. Jag satt i godan ro och tittade på tv efter att precis ha ätit lunch när L plötsligt klev in genom dörren. Han brukar vanligtvis äta lunch på jobbet, så jag blev väldigt förvånad. Det visade sig att han hade glömt några papper och bestämt sig för att äta lunch hemma när han ändå var här. Jag tyckte det var väldigt mysigt, för jag är för det mesta ensam här hela dagarna.
Hursomhelst, jag fick en uppenbarelse som jag väldigt sällan får (ehm, det kanske är det som är själva definitionen på uppenbarelse). L stod och pratade om nånting och jag tittade på honom och rätt som det var försvann allt han sa och jag bara kände: "Shit!Är det verkligen sant att den här underbara mannen är min?Står han verkligen här och pratar med mig?" Jag kände mig så himla glad och tacksam för att han finns i mitt liv och för att han har stannat hos mig trots att jag ofta varit en sån jävla bitch.
Jag har inte känt så på väldigt länge och jag tror att det kan ha att göra med att vi har haft en tung höst och vinter och att vi mest har försökt ta oss igenom vardagen. Men nu känner åtminstone jag att våren är på väg och vi har fått en liten nytändning. Han har en praktikplats som han trivs med, så vi går inte varandra på nerverna på samma sätt som i höstas när vi båda två var hemma hela dagarna. Eftersom det är varmare ute så kan vi faktiskt göra saker tillsammans på helgerna trots att vi har ganska ont om pengar.
Nu har vi iofs andra problem att tampas med allteftersom sommaren närmar sig, men på det stora hela känner jag mig mer optimistisk än på länge.
Nåja, det var inte meningen att jag skulle gnälla ännu mer. Tänkte mest berätta om en uppenbarelse som jag hade igår (av icke religiös karaktär). Jag har mest självstudier just för tillfället så igår var jag bara hemma hela dagen. Jag satt i godan ro och tittade på tv efter att precis ha ätit lunch när L plötsligt klev in genom dörren. Han brukar vanligtvis äta lunch på jobbet, så jag blev väldigt förvånad. Det visade sig att han hade glömt några papper och bestämt sig för att äta lunch hemma när han ändå var här. Jag tyckte det var väldigt mysigt, för jag är för det mesta ensam här hela dagarna.
Hursomhelst, jag fick en uppenbarelse som jag väldigt sällan får (ehm, det kanske är det som är själva definitionen på uppenbarelse). L stod och pratade om nånting och jag tittade på honom och rätt som det var försvann allt han sa och jag bara kände: "Shit!Är det verkligen sant att den här underbara mannen är min?Står han verkligen här och pratar med mig?" Jag kände mig så himla glad och tacksam för att han finns i mitt liv och för att han har stannat hos mig trots att jag ofta varit en sån jävla bitch.
Jag har inte känt så på väldigt länge och jag tror att det kan ha att göra med att vi har haft en tung höst och vinter och att vi mest har försökt ta oss igenom vardagen. Men nu känner åtminstone jag att våren är på väg och vi har fått en liten nytändning. Han har en praktikplats som han trivs med, så vi går inte varandra på nerverna på samma sätt som i höstas när vi båda två var hemma hela dagarna. Eftersom det är varmare ute så kan vi faktiskt göra saker tillsammans på helgerna trots att vi har ganska ont om pengar.
Nu har vi iofs andra problem att tampas med allteftersom sommaren närmar sig, men på det stora hela känner jag mig mer optimistisk än på länge.
fredag 11 mars 2011
Varning för långt gnälligt inlägg
Tänkte skriva en fortsättning/förklaring till mitt senaste inlägg.
Allting löste sig naturligtvis som det alltid gör och efteråt kan jag väl känna att jag var lite väl överdramatisk, men å andra sidan är det ett av mina mest framträdande drag, så mycket att jag ibland undrar om jag har nån slags störning i hjärnan. Jag kan vara väldigt förnuftig och sansad, men jag har också lätt för att hetsa upp mig över sånt som egentligen inte är så farligt.
Dessutom har jag svårt för allt detta supande. Visst, jag är inte nykterist, absolut inte, men jag har väldigt svårt att förstå hur man kan vilja sitta hemma och dricka tills man är så full att man inte vet vart man är eller vad man håller på med (och nej, jag överdriver inte). Jag antar att det inte egentligen är det som stör mig mest heller, utan snarare det faktum att det lätt blir en ganska otrevlig stämning när alkoholen fått överhanden alltför mycket. Brorsan är en öldrickare av stora mått, liksom L och min fader. Pappa blir dock mest trött och nostalgisk när han blir full, vilket är lite obehagligt i sig, men ändå ganska lätt att undvika. Men brorsan och L kan bli riktigt jävliga när de har druckit. Jag har flera gånger varit nära att göra slut med L för att han har varit riktigt elak i fyllan. Inte så att han blir våldsam rent fysiskt, men han är rent otrevlig. Visst, då kan man ju skylla det på att han bara var full, och det är sant; han skulle aldrig prata med mig på det där viset när han är nykter (men återigen; vad är syftet med att bli så full att man blir otrevlig?). Jag antar att det till stor del har att göra med att jag inte bara kan släppa det och låta det vara heller; är han otrevlig svarar jag med samma mynt och sen dröjer det inte länge förrän grälet är i full gång.
Hursomhelst, för det mesta brukar det inte vara nåt problem (jag försöker att inte hetsa upp mig över de andras drickande, för det är ju inte min ensak), men jag tror att jag fortfarande var aningen överspänd efter fredagen innan som var nåt av det stressigaste jag varit med om. Orkar inte gå in på detaljer, men det var massor med små saker som blev till en samlad stor boll av stress. Jag hade sett fram emot att få komma hem och slappna av, men min mor hade andra planer. När jag frågade vart jag och L skulle sova sa hon "ehm...ja.....jag trodde att ni skulle sova i stugan..." Dvs L:s föräldrars stuga som ligger ca 1,5 mil ifrån mina föräldrars hem. Vi brukar sova där om vi stannar längre (t ex över jul och nyår), men nu skulle vi bara stanna över helgen och vi hade inte planerat att sova i stugan. Den är kallställd på vintern och det tar ett tag innan man har fått upp värmen, vilket ingen av oss egentligen hade nån lust att pyssla med. Jag hade räknat med att mamma hade ordnat nån form av sovplats till oss, (eftersom det bara finns en gästsäng hade jag räknat med att min syster och hennes kille lagt beslag på den) men så var inte fallet. Vi fick efter många om och men sova i en smal, hård "bäddsoffa", vilket verkade vara det bästa huset hade att erbjuda.
Det där stör mig ganska mycket; mamma är alltid så mån om att man ska komma hem och säger alltid att det ska bli så roligt att ha oss där, men när vi väl är där gör hon inga ansträngningar för att visa det. Hon städar inte för fem öre så huset är alltid skitigt, det finns inte tillräckligt med sovplatser, inga kuddar och vi fick dela på ett täcke. När vi spelar spel vill hon aldrig vara med utan sitter hellre i rummet bredvid och tittar på tv, eller ligger uppe i sovrummet och vilar.
Dessutom var syrran typ på dåligt humör också av nån anledning. Folk kanske tycker att jag har humörsvängningar, men hon är så himla lynnig ibland att det är inte klokt. Vissa dagar törs man knappt prata med henne för att hon bara fräser åt en, oavsett vad man än försöker säga. Jag fattar inte vad hennes problem var just den här helgen; de har hälften så långt att åka som vi (det tar max två timmar för dem på vintern, medan vi ska vara glada om vi hinner på fyra) och det var inte särskilt dåligt väder eller väglag, och på lördagen var hon ju dessutom på dop, vilket brukar vara en glad och trevlig tillställning. Inget av detta verkade dock bättra på saken.
Lördagskvällen blev iofs rätt trevlig när jag väl gick ner och åt smörgåstårtan som mamma hade gjort. Men sen ville majoriteten titta på Melodifestivalen som jag avskyr!Så då fanns det inte så mycket att göra och sen var det så sent att jag bara gick och la mig.
På söndagen for vi hem tidigt, eftersom det inte verkade vara nån som var särskilt sugen på att umgås.
Allt detta sammantaget gjorde att jag verkligen kände att helgen blev misslyckad och jag har knappt pratat med mamma sen dess så jag vet inte hur de har det eller vad som hänt där sen sist.
Det var väl ungefär det jag ville säga om detta.
Allting löste sig naturligtvis som det alltid gör och efteråt kan jag väl känna att jag var lite väl överdramatisk, men å andra sidan är det ett av mina mest framträdande drag, så mycket att jag ibland undrar om jag har nån slags störning i hjärnan. Jag kan vara väldigt förnuftig och sansad, men jag har också lätt för att hetsa upp mig över sånt som egentligen inte är så farligt.
Dessutom har jag svårt för allt detta supande. Visst, jag är inte nykterist, absolut inte, men jag har väldigt svårt att förstå hur man kan vilja sitta hemma och dricka tills man är så full att man inte vet vart man är eller vad man håller på med (och nej, jag överdriver inte). Jag antar att det inte egentligen är det som stör mig mest heller, utan snarare det faktum att det lätt blir en ganska otrevlig stämning när alkoholen fått överhanden alltför mycket. Brorsan är en öldrickare av stora mått, liksom L och min fader. Pappa blir dock mest trött och nostalgisk när han blir full, vilket är lite obehagligt i sig, men ändå ganska lätt att undvika. Men brorsan och L kan bli riktigt jävliga när de har druckit. Jag har flera gånger varit nära att göra slut med L för att han har varit riktigt elak i fyllan. Inte så att han blir våldsam rent fysiskt, men han är rent otrevlig. Visst, då kan man ju skylla det på att han bara var full, och det är sant; han skulle aldrig prata med mig på det där viset när han är nykter (men återigen; vad är syftet med att bli så full att man blir otrevlig?). Jag antar att det till stor del har att göra med att jag inte bara kan släppa det och låta det vara heller; är han otrevlig svarar jag med samma mynt och sen dröjer det inte länge förrän grälet är i full gång.
Hursomhelst, för det mesta brukar det inte vara nåt problem (jag försöker att inte hetsa upp mig över de andras drickande, för det är ju inte min ensak), men jag tror att jag fortfarande var aningen överspänd efter fredagen innan som var nåt av det stressigaste jag varit med om. Orkar inte gå in på detaljer, men det var massor med små saker som blev till en samlad stor boll av stress. Jag hade sett fram emot att få komma hem och slappna av, men min mor hade andra planer. När jag frågade vart jag och L skulle sova sa hon "ehm...ja.....jag trodde att ni skulle sova i stugan..." Dvs L:s föräldrars stuga som ligger ca 1,5 mil ifrån mina föräldrars hem. Vi brukar sova där om vi stannar längre (t ex över jul och nyår), men nu skulle vi bara stanna över helgen och vi hade inte planerat att sova i stugan. Den är kallställd på vintern och det tar ett tag innan man har fått upp värmen, vilket ingen av oss egentligen hade nån lust att pyssla med. Jag hade räknat med att mamma hade ordnat nån form av sovplats till oss, (eftersom det bara finns en gästsäng hade jag räknat med att min syster och hennes kille lagt beslag på den) men så var inte fallet. Vi fick efter många om och men sova i en smal, hård "bäddsoffa", vilket verkade vara det bästa huset hade att erbjuda.
Det där stör mig ganska mycket; mamma är alltid så mån om att man ska komma hem och säger alltid att det ska bli så roligt att ha oss där, men när vi väl är där gör hon inga ansträngningar för att visa det. Hon städar inte för fem öre så huset är alltid skitigt, det finns inte tillräckligt med sovplatser, inga kuddar och vi fick dela på ett täcke. När vi spelar spel vill hon aldrig vara med utan sitter hellre i rummet bredvid och tittar på tv, eller ligger uppe i sovrummet och vilar.
Dessutom var syrran typ på dåligt humör också av nån anledning. Folk kanske tycker att jag har humörsvängningar, men hon är så himla lynnig ibland att det är inte klokt. Vissa dagar törs man knappt prata med henne för att hon bara fräser åt en, oavsett vad man än försöker säga. Jag fattar inte vad hennes problem var just den här helgen; de har hälften så långt att åka som vi (det tar max två timmar för dem på vintern, medan vi ska vara glada om vi hinner på fyra) och det var inte särskilt dåligt väder eller väglag, och på lördagen var hon ju dessutom på dop, vilket brukar vara en glad och trevlig tillställning. Inget av detta verkade dock bättra på saken.
Lördagskvällen blev iofs rätt trevlig när jag väl gick ner och åt smörgåstårtan som mamma hade gjort. Men sen ville majoriteten titta på Melodifestivalen som jag avskyr!Så då fanns det inte så mycket att göra och sen var det så sent att jag bara gick och la mig.
På söndagen for vi hem tidigt, eftersom det inte verkade vara nån som var särskilt sugen på att umgås.
Allt detta sammantaget gjorde att jag verkligen kände att helgen blev misslyckad och jag har knappt pratat med mamma sen dess så jag vet inte hur de har det eller vad som hänt där sen sist.
Det var väl ungefär det jag ville säga om detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)