Känner mig som 5 år...

...just nu. Jag och L åkte hem till mina föräldrar över helgen för att fira min födelsedag som var för några veckor sen. Min syster och hennes kille samt min bror kom också med. Jag hade hoppats på en lugn och skön helg med trevlig social samvaro, eftersom vi alla kommer bra överens och har roligt när vi ses. Nu är det dock ingen rolig stämning på bottenvåningen och jag vill inte gå dit. Alla karlarna har druckit och det ledde till en diskussion om att de skulle fara ut i skogen och skjuta hagelgevär. Mamma sa bestämt ifrån; varför måste de prompt göra det nu när de har druckit?!Det kan ju faktiskt bli farligt! Jag höll med, men min bror gnällde på allt möjligt och tyckte att mamma var oresonlig; "det är säkert, jag lovar" var hans argument.När mamma hade gått och jag sa: "kan vi inte spela spel istället?" blev svaret: "nej, det klarar jag inte av, jag är ju full och kanske gör illa nån med spelpjäserna." Jag började säga att han måste ju fatta varför mamma är arg: hon är ju bara orolig att det ska hända dem nåt, men han ville inte höra på utan fortsatte bara i samma stil.Till slut fick min kära fader nog och slog näven i bordet (bokstavligt talat, ja) och avslutade därmed diskussionen.

Nu sitter jag för mig själv och grinar och känner mig som en femåring som tycker det är jobbigt att alla vuxna är på fyllan. Men det var ju MIN FÖDELSEDAG vi skulle fira!

För att göra saken ännu värre gick jag ner och skulle prata med L och vad får jag se? Jo ALLA sitter samlade runt köksbordet och samspråkar i godan ro, utan mig. Hade jag vetat att stämningen var sådär gemytlig hade jag ju gått ner, men jag trodde ju att alla var förbannade och sura på varandra. Så nu känner jag mig mest dum och vill bara åka hem.

Trött

Känner mig trött och rastlös. Har ont i magen och är less på allting. Bråkade med L igår om typ ingenting. Han började, men vägrar erkänna det och skyller på mig. För mig handlar det mest om att jag känner att jag måste börja ett gräl för att vi ska kunna prata om sånt som är viktigt eller ställa till med en scen för att han ska ge mig lite uppmärksamhet. Jag vet att det inte är rätt sätt, men trots att vi har pratat om det förut så blir det ingen förändring; på hela tiden vi har varit tillsammans (1 år och 9 månader) har han sagt: "jag tycker om dig" två gånger utan att jag sagt det först. Visst, jag vet att man inte ska hålla på och räkna/väga/mäta allting i ett förhållande, men jag behöver mer bekräftelse. Lägg sedan till att jag redan har dåligt självförtroende pga allt möjligt och att jag mår dåligt över min vikt så får man ett stort bekräftelsebehov. Nånstans däremellan förstår jag att han inte kan ta på sig allt det och att mycket av det måste komma från mig själv. Men å andra sidan är jag less på att känna att han aldrig ger mig komplimanger eller uppmärksamhet utan att jag måste tigga eller bråka. Gårdagens gräl är ett klassiskt exempel på det. När jag säger att jag inte var ute efter att mucka gräl utan att jag helt enkelt ville att han skulle säga: "älskling du duger som du är" så förstår han det och säger som en lydig pojke; "du duger som du är" . Visst, jättefint, men nu räknas det ju inte eftersom jag lagt orden i munnen på honom. Och när vi gått och lagt oss sa han; "jag tycker om dig" . Jag tolkar det mer som: "jag är inte arg på dig för att du började gräla." Vilket gjorde mig lite arg, eftersom det började med att HAN stormade ut utan att säga nåt om vart han skulle. I efterhand kan jag känna att det hade varit lagom åt honom om jag svarat med "Mmmm", som han brukar göra när jag säger det.

Usch, hela inlägget blev bara barnsligt och fullt med beskyllningar, men jag är verkligen inte på nåt vidare humör idag. Det kanske är tur att jag ska till doktorn på tisdag så jag kanske äntligen kan få ett svar på vad som är fel med min mage, för jag tror att det påverkar mig på mer än ett sätt.

Lite ledsen

Gör som sagt min praktik för tillfället. Jag trivs bra på skolan, och min handledare är rätt hyfsad. Jag har haft bättre, men han är nog inte den värsta. Jag har bara en klass så jag har bara lektioner tre gånger i veckan, vilket inte är så mycket, men det räcker till.

Hursomhelst, i början av min praktik var det några elever i klassen som hade en ganska negativ attityd mot mig. Jag kände mig lite osäker på exakt vad de skulle göra och vad min handledare förväntade sig av mig, eftersom det handlade om att avsluta ett moment som han hade påbörjat. Visst, jag hade kunnat be om att få sitta med den första lektionen iaf, medan han avslutade det de hade hållit på med, men samtidigt insåg jag att man faktiskt kan komma att ställas inför den situationen när man börjar jobba; man vikarierar för någon som är sjuk och så får man avsluta något de har påbörjat. Så jag sa alltså inget, utan gjorde det bara. Jag gjorde det dock inte särskilt bra, vilket har lett till att jag försökt bättra mig på alla sätt och vis när jag sedan hållit i mina egna moment och jag tycker jag har bättrat mig. Det har i sin tur lett till att klassen är mindre negativ och vi har lärt oss att samarbeta. Jag tycker att det flyter på ganska bra och det är ju trevliga ungdomar, det är inte frågan om det. Jag har dessutom så gott som släppt tankarna på allt det negativa som var i början (jag kommer ju så klart ihåg det, men jag har lagt det bakom mig). Så på det stora hela tycker jag att det funkar bra med klassen.

Utom på en punkt: de är så förbaskat surriga! Jag kan säga åt dem att vara tysta och det funkar i typ 5 minuter (nej, jag överdriver inte) och så är de igång igen. Så är det HELA lektionen. Efter en timme är man kraftigt trött på att hyscha dem och i förra veckan blev jag rent förbannad, för de var så jävla flamsiga och surriga och lyssnade inte för fem öre. Så till slut blev jag less och sa till på skarpen och det hade den effekt jag önskade. Men det var första och enda gången jag gjort det med dem. Idag kände jag inte att jag behövde för surret låg inte på den nivån och de var inte ens hälften så flamsiga.

Jag tyckte lektionen flöt på ganska bra, men efteråt sa min handledare: "Ja, du kändes coolare idag..."När jag frågade hur han menade sa han: "ja, det kändes inte som att du brann av på samma sätt som förut." Han sa det flera gånger på olika sätt, men jag förstår fortfarande inte hur han menar. Visst, jag var hård mot dem i början, eftersom jag kände mig trängd och påhoppad, men samtidigt förstår jag att de testade mig, eftersom jag är ny, ung, inte färdigutbildad, ser osäker ut osv. Så jag försöker att inte ta det personligt och jag känner att jag har lagt det bakom mig och är mindre på min vakt mot kommentarer. Och jag har heller inte fått några på senare tid. Så jag tycker inte alls att jag "brinner av" varje lektion som min handledare var inne på. Men han har rätt i att jag förmodligen är på god väg att lära mig att hantera klassen på ett bättre sätt.

Det jag försöker säga är väl mest att jag är lite ledsen för det känns som obefogad kritik. Jag brukar inte ta åt mig av det, för jag har varit med om det förut att handledaren sagt en del grejer som jag inte tycker stämmer och jag har lärt mig att en del saker vet jag bättre än han/hon och det bästa är att inte ta åt mig utan bara köra mitt race. Jag vet inte varför jag känner mig så ledsen över just det här, men när L (som är på konferensresa och blir borta över natten) ringde för att säga hej började jag värsta grina när jag berättade om det för honom. Jag hoppas att han inte märkte det, för jag ville inte förstöra resan för honom med att grina så att han ska få dåligt samvete för att han åkte. Så nu har jag dåligt samvete för att jag tog åt mig och tog ut det på L sen. Eller, ja, jag försökte dölja det så gott det gick, men han märkte det säkert ändå.

Men för att få ur mig alltihop och få lite stöd (för L hade inte tid att prata naturligtvis) gjorde jag det jag alltid gör när jag behöver det: jag ringde mamma! Och där fick jag medhåll och stöd och en rolig anekdot om lillebror, så nu är det bra igen.

Övertygelse

Tänkte försöka gå ner i vikt. Har aldrig provat på det på allvar förut trots att det behövts i flera år. Jag hade ett snack med min kära sambo om det häromnatten när jag inte kunde sova och han sa att ; "Ja, men då måste vi bestämma oss för det på riktigt." För mig är det inget problem; jag är less på att gå i samma gamla trasor hela tiden och jag har ingen lust att köpa nya kläder eftersom det inte finns nåt som passar.Trots att det praktiskt taget ekar i min garderob får jag ångest av blotta tanken på att ställa mig i ett provrum. Men eftersom jag inte kan lägga om kosten på egen hand måste jag på något vis övertyga L (som är den som lagar mat i det här hushållet) om att LCHF är "the way to go". Han var den som pratade om omläggningar i kosten och jag håller med, det måste till nåt mera drastiskt än bara motion. Problemet är bara att han inte har bestämt sig, för han behöver det ju inte på samma sätt som jag. Han har visserligen gått upp i vikt på sista tiden, men det syns inte lika mycket på honom som på mig. Han har fått en liten kulmage bara, men i övrigt syns det knappt alls, till skillnad från mig som sväller över alla breddar. Han pratar mycket om olika dieter, men har inte bestämt sig för en särskild ännu. Så jag antar att jag får försöka övertyga honom genom att låta bli potatisen och bara äta kött och sallad hädanefter. För så långt som till att laga maten själv sträcker jag mig inte. Vi skulle förvisso rasa i vikt, för det brukar för det mesta vara oätligt, haha!

Hursomhelst, jag får försöka komma på ett sätt att övertyga honom, för nu måste det till en förändring.

Intressant dag

Gör min praktik just för tillfället. Jag ska inte avslöja vilken skola jag är på eller ens vilken kommun det rör sig om, men jag trivs väldigt bra och skolan verkar vara uppskattad av både elever och lärare. Därför blev jag lite förvånad när jag häromdagen var med på en arbetsplatsträff och fick veta att det pyr ett missnöje bland lärarna om den respons de får från ledningen i en viss fråga. Jag ska inte gå in på detaljer, men när de tog upp det på mötet såg jag direkt varför lärarna är missnöjda; båda rektorerna som var med duckade allt vad de kunde för de åsikter som kom upp i frågan. När min handledare sedan frågade mig vad jag tyckte om mötet sa jag som det var: hur kan man å ena sidan påstå att man bryr sig om sin personal och att man gör allt för att stötta dem så att de ska trivas och vilja jobba kvar och sedan inte ta till sig den kritik man får av så gott som hela lärarkollegiet?!Han svarade att det varit ett problem länge och att det varit uppe till diskussion förut, utan att det blivit någon som helst förändring. Han menade att för det mesta är det "ganska högt i tak" som han uttryckte saken, men just i den här frågan stöter de bara på patrull. Det verkar väldigt märkligt, för jag tycker inte de kommer med några orimliga krav heller, men jag upplevde det också som att rektorerna undviker frågan så fort den kommer upp. Hela upplevelsen var bara väldigt förvirrande för mig och jag tror att om jag hade varit anställd på just den skolan hade jag nog varit ordentligt frustrerad vid det här laget. Nåja, annars är det bra, här väntas födelsedagsfika ikväll eftersom jag fyller år idag!