Julen

Julafton tillbringade vi hemma hos mormor här i stan. Min morbror, hans fru och deras två barn var där så det var krav på att tomten skulle komma. Efter många om och men bestämde jag mig för att vara tomte (efter att samtliga karlar bangat ur) Så jag, mormor och syrran roddade ihop en dräkt bestående av mormors päls, ett par jättestora byxor, en halsduk för ansiktet och garn till hår. Det var nog en syn för gudar, haha, och oj så roligt jag hade! Jag kände makten!

Hursomhelst, sen på kvällen var det också mycket trevligt, ända tills mormor blev full och började tjata om allt möjligt som alla redan vet och L blev full och började kalla morbror för ultrakommunist. Där någonstans började mamma prata om att fara hem och jag kunde inte annat än hålla med om att det var på tiden.

Idag ville L fara hem till samhället där han är ifrån och gå ut på krogen, men jag kände mig inte särskilt peppad. Det finns ingen där som jag vill träffa och det är svindyrt att gå in (vi snackar minst 180 spänn). Dessutom stänger stället klockan 2, men ingen går ut före klockan halv tolv, och då får man stå i kö säkert en halvtimme. Det slutade med att jag stannade hemma och han åkte. Imorgon ska jag åka buss dit och så ska vi vara några dar i hans föräldrars sommarstuga. Men ikväll är jag alltså hemma ensam. Det är ganska skönt med tanke på allt stök och stress och jäkt som har varit den sista tiden.

Jag är ju dessutom lite folkskygg och eftersom vi har haft folk här sen i onsdags och umgåtts med alla varenda dag nu, så känner jag mig ganska "mätt" på sällskap. Det hade ju varit trevligt om L varit hemma, men han har verkligen sett fram emot den här dagen länge och jag vill inte förstöra det för honom. Det är nyttigt för mig också att låta honom åka ensam och se att inget farligt händer bara för att vi inte är fastklistrade vid höften.

Misstänksam?

Förra helgen började min kompis C snacka med mig på fejjan. Han var på fest och hade väl hunnit få i sig ett par kalla. Jag var bara hemma efter äventyret vi hade varit på kvällen innan (en helt annan historia), och C var pratsjuk och nostalgisk.

Han och jag bodde i samma korridor ett år medan jag pluggade, innan han flyttade ihop med sin tjej. Vi kom väl varandra rätt nära och där ett tag fantiserade jag väl kanske om att vi skulle bli mer än vänner, men eftersom han är 6 år yngre än mig och har helt andra förutsättningar än jag så slog jag snart de tankarna ur hågen. Jag fick aldrig riktig klarhet i vad han tänkte om den saken, och jag forskade inte i det heller. Kom han med antydningar spelade jag dum eller skrattade bort det. Så träffade han tjejen som han fortfarande är tillsammans med och ju mer jag lärde känna henne desto mer tänkte jag att hon är perfekt för honom. Han och jag hade mycket roligt ihop, långa diskussioner om allt möjligt men jag tänkte som sagt inte på honom som nåt annat än en vän, eller möjligtvis en lillebror.

I lördags började han dock komma med antydningar som jag INTE uppskattade. Jag vet inte om han bara var full och nostalgisk, eller vad det var, men han började samtalet med: hej älskade vän.

Jag brukar inte tilltala mina vänner med "älskade" men okej då. Sen fortsatte det: saknar våra nattliga samtal om livet. Jag kliade mig lite i huvudet. Nog vet jag att vi hade ett och annat samtal om livet, men det var knappast på nätterna. Snarare vid middagsbordet.

haha, berättar om dig för min kursare. Om våra hetska debatter. Polariserade, men ändock väldigt kärleksfulla. saknar korridoren:d saknar knack knack

Jag försökte (i ganska sarkastiska ordalag) få honom att inse att han nog glorifierar minnet av den tiden en del, men svaret blev bara:
I love it. vi var så olika. Jojo, det är väl det minsta man kan säga.

Sen ville han veta: när bjuds jag till lule? Jag reagerade på att han skrev jag, inte vi, som att de skulle komma båda två. Jag fick lite obehagskänslor av hela situationen, men jag kan inte sätta fingret på varför riktigt. Kanske för att det kändes som att han antydde att det varit nåt mellan oss, eller snarare att det hade kunnat bli något och nu ville han ta upp det på nytt. Jag försökte hålla en annan ton och talade om att; det är en öppen inbjudan. Det är bara att komma när ni vill. Vart ska ni vara i jul? Det sista la jag till mest för att kolla om han fortfarande var tillsammans med sin flickvän och det verkar han vara.

Samtidigt som jag känner mig lite bekymrad över hela samtalet, undrar jag om det kanske bara är som min vän Cat uttryckte saken (i ett annat sammanhang); typisk norrländsk misstänksamhet; varför är du snäll mot mig? vad är du ute efter nu? Han var ju inte nykter och när man inte hör tonfall, eller ser gester och minspel är det ju väldigt lätt att misstolka någon. För jag förstår inte riktigt varför han skulle vilja inleda nåt med mig, han vet ju att jag är lycklig med L och jag trodde att han och hans tjej hade det bra också. Nåja, förmodligen var han bara full och nostalgisk och jag missförstod det hela.

Svärföräldrarna....

...dyker upp vilken minut som helst. Tack och lov att vi ska vara borta halva fredan och halva lördan, för mer än så vet jag inte om jag orkar umgås med svärmor. Missförstå mig rätt, hälften av tiden är hon jättegullig och allting är frid och fröjd, men andra halvan får jag för mig att hon inte tycker att jag duger åt hennes älsklingsson. Däremellan talar hon om, utan att öppet kritisera något, precis allt hon tycker är fel med vårt boende och hur HON skulle ha gjort om det varit HENNES hem. För det mesta går jag bara runt och muttrar och mumlar och försöker vara självutplånande, för det är ju ändå L:s mamma och man kan väl inte....

Berättar om våra sammandrabbningar för mormor, som talar om att hennes svärmor var exakt likadan. Mormor dög INTE åt morfar för fem öre, och hon var alltid missnöjd med allt som mormor gjorde och hur det såg ut i deras hem. Tydligen gick det så långt att morfar fick säga åt den ömma modern att uppföra sig som folk en dag när hon öppet kritiserade mormor inför alla som ville höra på (inklusive mormor själv).

Hursomhelst, nästa gång det blir nåt ska jag säga ifrån, det har jag lovat mig själv, för jag mådde så dåligt över hur hon bar sig åt i somras, att jag inte vill vara med om det igen.


Men det är mer än det också. Ibland får jag känslan av att hon är tvärtom så rädd för att trampa mig på tårna att vi inte ens kan ha ett normalt samtal. Hon berättar om något, jag lyssnar och har en åsikt, och genast säger hon: "ja, nu menar jag ju inte att...."så är det med allting. Säger hon "min favoritfärg är gul" och jag svarar, "jaså, ja min är blå" så säger hon "jaja, ja, men, jag menar inte att inte blått är fint också, det är jättefint!!" Och "Ja, du är ju vuxen, då får man bestämma det själv" hör till hennes favorituttryck. Det driver mig till vansinne!! För det första:  Har du en åsikt så stå för det då!Nog för att jag kan vara en ångvält och inte alltid bry mig om vem jag sårar, men jag står då för vad jag tycker iaf! Jag orkar inte umgås med människor som hela tiden vänder kappan efter vinden. Och för det andra: Jag VET att jag är vuxen och kan fatta mina egna beslut, herregud!!!

När det först blev tal om att de skulle komma sa de att de skulle komma idag och stanna hela helgen. Jag ba: (med min sockersötaste röst) "Ehm...jaha, men älskling, du vet ju om att vi inte är hemma mer än halva fredan och halva lördan...Vad ska de göra under tiden då?" Översättning: "Du menar inte på fullt allvar att din morsa ska vara hemma hos oss och snoka omkring i ett helt dygn medan vi inte är hemma?!" L uppfattade inte budskapet, utan tyckte att det var helt på sin plats och då kan jag ju inte vägra. Nu verkar det som att de också ska fara till Boden när vi ska dit, för att hälsa på en bekant där, inte följa efter oss alltså. Det känns lite lugnare för mig, för jag vill INTE ha hela läggan ommöblerad när jag kommer hem på lördag.

Jaja, nu har jag gnällt färdigt om det. Veckan har varit fantastisk, har haft en helt underbar klass i tre dagar och det är verkligen med sorg i hjärtat jag lämnar tillbaka dem till deras ordinarie lärare. Imorgon är jag ledig för då ska vi åka till Western Farm i Boden och äta julbord och se showen. Vi ska åka dit med L:s jobb, som bjuder på hela kalaset och övernattning på hotell dessutom! Jag hoppas det blir gott och roligt, för jag behöver verkligen ett miljöombyte.

Kall och okänslig?

Ibland funderar jag på om jag är totalt okänslig för hur andra har det, eller om det är de som överdriver. För det mesta försöker jag se saker och ting från mer än ett perspektiv, men en del människor förbryllar mig.

Ta syrrans kompis t ex. Vi kan kalla henne M. M har en son som är ca 5 år gammal. Hon lever inte ihop med sonens far, utan tillsammans med en annan kille. M och sonens pappa har delad vårdnad, trots att hon slogs för ensam vårdnad. Allt detta har jag fått veta via FB eftersom hon inte har några som helst skrupler gällande att lägga ut hela sitt liv där i ord och bilder.

Via FB beskriver hon också, så fort det är pappans tur att ha sonen, hur tomt och innehållslöst hennes liv är utan sin älskade son och beklagar sig över att hon måste vara borta från honom så länge (en hel vecka alltså).

Och det är här jag blir fundersam: Alltså, visst, jag kan förstå att hon saknar sin son, det är inget konstigt alls, men vill hon verkligen inte att han ska få lära känna sin pappa?! Jag har träffat och umgåtts en del med pappan och även om han inte är min favoritperson direkt, så är han ju ingen hemsk människa. Han har ett bra jobb som han sköter ordentligt, han dricker inte, han slåss inte, han är inte elak och han verkar ju vilja umgås med sonen, eftersom han nu har honom varannan vecka. Så varför vill hon förneka sonen sin pappa?Även om hennes nya kille verkar ha väldigt bra hand med sonen så är han ju faktiskt inte biologisk pappa till honom.Vill hon verkligen att sonen ska växa upp utan att lära känna sin biologiska pappa? Jag förstår inte vad skälen till det skulle vara i såna fall och hur ska hon motivera det för sonen när han frågar (vilket han kommer att göra)? Visst, jag vet ju inte hur han är när han då väl har hand om sonen, jag har aldrig sett dem tillsammans så vitt jag vet, men så illa kan det väl inte vara att hon skulle förneka dem umgängesrätt pga det? Då skulle väl det ha kommit upp i domstolen i såna fall?

Jag kan dessutom inte komma ifrån känslan av att sonen är ett val som hon har gjort. Hon och pappan hade varit tillsammans i flera år innan de fick barn, men för oss utomstående var det aldrig riktigt klart varför de var tillsammans och vi gick bara och väntade på att det skulle ta slut. Jag vet inte om sonen då var sista försöket att lappa ihop förhållandet, för jag tror det tog slut ganska kort efter att han föddes.

Hursomhelst, det jag försöker säga är väl kanske att jag tycker det verkar som att hon försöker förneka att sonens pappa finns överhuvudtaget och sedan leva i sin perfekta lilla värld där hennes nya kille är pappa till sonen och allt är frid och fröjd. Det är just detta som jag stör mig på: hon har trots allt valt att få barn ihop med denna kille (för det var ingen olycka, det är ett som är säkert), trots att hon visste hur han var. Nu får hon stå sitt kast. Jag tycker också att oavsett vad som än hänt mellan henne och pappan kan hon väl vara vuxen och sätta sig över det om han nu visar att han vill tillbringa tid med sonen. Och varför utnyttjar hon inte sin egentid till att göra saker som kanske försvåras av att hon har sonen hos sig? Jag förstår att det är en komplicerad situation, men hon gör ju knappast saken lättare genom att gnälla om det på FB.


Jag ska villigt erkänna att jag inte har några barn och vet inte hur det är att vara förälder, så det kanske är därför jag inte begriper mig på henne riktigt. Eller så är det för att jag stör mig så mycket på folk som lägger ut sitt privatliv så där offentligt bara för att försöka få sympati. När hon dessutom beskriver det som att livet blir "tomt och meningslöst" för att sonen är borta en vecka blir jag mest förbannad över hennes martyraktiga inställning.

Jag vet inte om det är jag som är okänslig, men jag blir irriterad på hela situationen.