Idioter!

I tisdags kväll var jag och L ute på en kvällspromenad. När vi var nästan hemma passerade vi ett av husen i bostadsrättsföreningen. Vi brukar ofta gå den vägen eftersom det ligger så nära Ica-butiken och busshållplatsen och jag har aldrig sett några som helst problem med att gå där. Men just den här kvällen var det tre äldre damer ute med sina hundar. Kvinnorna stod på gångvägen utanför huset och pratade medan hundarna sprang lösa omkring dem. När vi kom sprang alla tre hundarna genast fram och hälsade på oss utan att deras ägare reagerade överhuvudtaget. Jag blev faktiskt lite rädd; man vet ju aldrig med främmande hundar och det var förmodligen det som gjorde att jag blev irriterad. Så jag sa ifrån innan jag hade hunnit hejda mig: "Kan ni ta reda på hundarna?!" Jag var inte alls arg eller otrevlig, men kanske en aning skarp i tonen. De kopplade sina små älsklingar och sedan var det en av dem som utbrast; "men du ska väl för fan inte gå här! Vi håller ju på med hundarna!" Jag blev så chockad att jag bara gapade!Skulle jag alltså inte få passera förbi där bara för att de skulle ha sin lilla skvallerstund och inte iddes ha hundarna i koppel?! Det slutade med att två av dem stod och skrek svordomar åt mig och bad mig dra åt helvete. Jag visste knappt vad jag skulle säga så jag stod en lång stund och bara stirrade på dem. En av dem frågade i spydig ton om jag blivit biten. Jag försökte då förklara att jag inte känner deras hundar och vet därför inte om de hade tänkt bita mig när de kom framspringande, men det var att tala för döva öron. De skrek bara ännu värre och en av dem frågade mig; "är du sjukskriven eller?!"Jag försökte hålla mig lugn och inte skrika eller svära (eller börja grina för den delen, nåt som jag är expert på annars), men till slut stod en av dem och stampade i marken av ilska och vrålade åt mig; "stick härifrån för helvete, nu har vi ju kopplat hundarna som du ville!!!!" Jag blev så chockad och samtidigt arg att jag vägrade gå därifrån bara för att hon sa åt mig. Det slutade med att jag bara stod och stirrade på dem och funderade på vad jag hade sagt som var så fruktansvärt kränkande att jag måste dra åt helvete. Till slut gick de därifrån och jag hörde hur en av dem sa; "det är ju inte vi som ska gå, vi har ju inte gjort nåt fel." Jag tycker fortfarande att jag hade lika stor rätt som de att vistas där (i och med att det var på gångvägen och inte inne på gårdsplanen) och det var mest därför jag inte gick därifrån när de sa åt mig.

Till saken hör att jag inte hade gjort den minsta affär av det om de bara hade ropat till sig hundarna när vi kom. De hade inte ens behövt vara kopplade, bara de inte hade rusat fram på det där viset. Eller om jag hade varit på någons tomt, eller i skogen, men nu var vi ju mitt i bostadsområdet. Nu funderar jag på om jag ska ringa till HSB och berätta vad som hänt och säga som det är; efter den händelsen är jag faktiskt lite rädd varenda gång jag ska gå förbi där.Inte för att jag vet om de kan göra så mycket i o m  att jag inte vet namnet på nån av dem. Sen tänkte jag också  fråga om det är så att det är privat mark och man inte ska gå där om man inte hör till föreningen. Men är det så att man inte får passera HSB:s hus skulle jag vilja veta hur fan man ska ta sig till Ica till fots.

Osorterade tankar

Har inte skrivit på hur länge som helst. Finns massor att skriva om, men jag vet inte vart jag ska börja så jag hoppar väl lite hit och dit.

Jobbar för tillfället åt vikariepoolen inom kommunen. De flesta ställen dit man kommer är bra, personalen är trevlig och ungarna är härliga. Men den här veckan har jag varit tre dagar på samma ställe och jag är verkligen helt slut trots att det bara är onsdag. Personalen är visserligen jättetrevliga, men jag fattar inte hur man kan ha så mycket barn som skapar så mycket konflikter på ett och samma ställe. Det känns som att jag upprepat tre  namn hela veckan och när jag inte förmanar dem (läs: vrålar för full hals:SLUTA!!!)så särar jag på dem rent fysiskt. Det är minst en ny incident varje rast när man är ute och det rör sig inte om några småsaker,typ "jag får inte vara med och leka", (även om det kan vara allvarligt nog) utan det är fullt slagsmål. Jag fattar inte hur man orkar ha det så, jag skulle bli galen! Idag pratade de om att ha fler personer ute på rasten, men jag vet inte om det är nåt de tänker genomföra, eller nåt de bara sa. Hursomhelst, det spelar ingen direkt roll för mig i nuläget eftersom jag inte ska vara där nåt mer, men jag kan inte låta bli att reflektera över det.

Igår fick L veta att en av hans bästa kompisar ska bli pappa för första gången i april. Han såg lite lustig ut när han berättade det för mig och sen var han märkligt tyst och tillbakadragen resten av kvällen. Jag vet inte om det var inbillning, eller om han verkligen fick nåt slags "varför alla andra, men inte jag?" känsla, men jag fick för mig att det var nåt som kändes med det beskedet. Jag känner det inte så väldigt mycket numera, jag är så van vid att alla mina vänner och bekanta ploppar ut ungar till höger och vänster att det inte bekymrar mig på samma sätt som tidigare. När jag tänker på det nuförtiden känner jag mig mest stressad; jag längtar sjukt mycket efter barn, men det ligger så långt i framtiden att jag inte fattar hur det ska kunna gå till. Jag lär väl bli gammal och gaggig och i klimakteriet långt innan det kan vara aktuellt. Men för det mesta har jag dock förlikat mig med ödet.

I övrigt händer det väl inte så mycket, jag funderar en hel del kring mänskliga relationer, eftersom jag träffar så mycket olika människor varje dag. Förutom grubblerierna jobbar jag och försöker plugga litegrann på sidan om. Det går inte så väldigt bra kanske, men det är som med allt annat.