Vardagstjafs

För det mesta tycker jag att jag och L har en fungerande ordning gällande vem som gör vad här hemma, men imorse höll jag fan på att bli tokig.

För det mesta lagar han mat när han kommer hem från jobbet (eftersom han är superduktig på det och jag tycker det är dötrist) och jag plockar i och ur diskmaskinen och städar undan i köket efter matlagningen. Städningen är det lite si och så med. Vi är båda två latmaskar och slarviga så in i norden, så för det mesta får det gro oss över öronen och så tar jag itu med det. Dvs, jag röjer upp allt utom ett rum, (oftast köket eller vardagsrummet, beroende på vilket som är skitigast)som jag lämnar till L (som försöker allt han bara kan för att slippa undan, utan att någonsin lyckas).

Hursomhelst, på senaste tiden har vi haft en del problem med blomflugor här hemma, så jag försöker hålla efter i köket så mycket jag orkar för att de inte ska föröka sig alltför mycket. Jag har tagit ut soporna massor med gånger trots att jag avskyr det (jag hatar verkligen lukten i soprummet, så jag brukar tvinga L att göra det) och sett till att städa upp efter middagen osv, osv.

Igår kväll lagade jag mat för en gångs skull och de gånger jag gör det förväntar jag mig att L ska röja undan efteråt, precis som jag gör alla andra dagar. Och visst, han plockade undan efter middagen, något så när iaf. Men imorse medan L plockade ihop sina grejer för att fara på jobbet utbrast han: "så bananflugorna är här för att stanna alltså..." När jag en stund senare skulle göra frukost höll jag på att få ett frispel!Köket såg ut som ett bombnedslag efter kvällsfikat igår och i slasken hade L hällt ut tebladen från teet han drack igår kväll. Jag vart så jäkla irriterad!Tacka fan för att det kommer blomflugor om man lämnar en massa snusk i slasken! Så det första jag gjorde innan jag ens hade fått frukost var att röja upp i köket och kasta hans teblad!Och vips så var det genast mycket mindre blomflugor i köket.

Alltså, visst, jag menar inte att jag är världens renligaste person och nog vet jag att en massa av mina prylar ligger utspridda både här och där, men jag fattar inte varför det ska vara mitt jobb att städa undan efter honom. Jag begär inte att han ska göra det efter mig!Och diskussionen om slasken har vi haft förr. Han lagar mat och lämnar en massa grejer i slasken och så ska jag städa undan det när jag plockar in i diskmaskinen sen. Visst, jag måste ju ändå göra rent spisen och diskbänken, så okej. Men efter kvällsfikat, eller närhelst annars han har druckit te så ligger tepåsen alltid i slasken efteråt. Tydligen är det något genetiskt, för när Målartjejen bodde här gjorde hon likadant. Jag har sagt det åt honom; den behöver inte ligga där och den ska inte göra det heller!

Ni får ursäkta, jag vet att det låter knäppt att hänga upp sig på en sån grej, men blomflugor är nåt av det äckligaste jag vet och även om de inte är jättemånga just nu så lär de ju föröka sig rätt fort om köket får gro igen.

Dessutom är det väl mycket också en känsla av att L gör allt hushållsarbete utom matlagningen lite halvhjärtat. Ska han plocka undan från bordet "glömmer" han alltid minst en grej framme, har han tagit ut soporna sätter han i nya påsar utan att göra rent hinkarna först (eftersom vi komposterar matresterna så blir ena hinken rätt vidrig ibland), ska han städa tv-rummet så dammsuger han bara, han dammtorkar inte, osv, osv.

Och som sagt, jag är inte heller perfekt och jag slarvar med mycket, men den senaste tiden har jag skärpt mig eftersom L tycker om att det är rent i köket när han kommer hem och ska laga mat. Men tydligen gäller det bara mig, han behöver inte hålla rent efter sig, det har han ju lilla husfrun till.

Nej, usch, jag är elak idag, men vi måste göra nåt åt städningen, han kan inte begära att jag ska göra allting själv.

Lillebror

Läser ia's inlägg om sonen och kommer att tänka på hur jag var i tonåren, men framförallt en historia om lillebror som chockade mig ganska rejält. Jag är alltså äldst av fyra syskon. Vi är två tjejer och två killar, i den ordningen =). Min yngsta bror är något av en sladdis, jag var 12 år när han föddes. Han är en snäll och timid själ för det mesta även om han har fått utstå mycket från sin äldre bror (som i sin tur fick utstå mycket från sina äldre systrar hrm...), och hans största intresse här i livet är hans dator.

Hans sociala förmåga är alltså inte särskilt utvecklad, eftersom han spenderar den mesta tiden framför datorn, vilket är anledningen till att jag blev så himla chockad när mamma en dag för nåt år sen (han är 16 nu och jag tror det här hände i fjol) berättade att de ringt från skolan angående lillebror. Han och hans bästa kompis hade ringt till skolan och sjukanmält sig flera dagar i rad för att kunna sitta hemma och spela dator. Mamma och pappa misstänkte ingenting, lillebror var lika fåordig som vanligt när de frågade hur skolan hade varit (vi snackar en axelryckning och ett "bra" på sin höjd). Historien uppdagades när en av deras klasskompisar fick nys om historien och berättade för någon av lärarna.

Mamma berättade att det hon tyckte var värst var att rektorn hade ringt hem och berättat vad hon tyckte att lillebror skulle få för straff (två veckors datorförbud!). Mamma tyckte inte riktigt att det var rektorns plats att tala om för henne hur hon skulle uppfostra sitt barn, oavsett vad han än hade gjort.

Lillebror erkände på fläcken när de tog upp det med honom, och berättade att han gjort det mycket som en reaktion på att mamma precis hade fått jobb (innan hade hon varit arbetslös större delen av hans uppväxt, så han var van att ha henne hemma jämt). Tydligen hade han också sagt att han nästan var glad att han hade blivit straffad.

Men det är enda gången jag vet att han har gjort en riktig rebell grej, eller vad jag ska kalla det, vilket är förvånande med tanke på hur ofta jag och min syster bar oss illa åt när vi var i den åldern. Fast just "rebellgenen" kanske urlakades med åren :)

Helgen

Fredagen började som en skitdag. Tror jag hade seriös PMS eller nåt, för jag var sur och grinig utan anledning och hade ont i magen och kände mig trött och hängig. Men så kom L hem från jobbet. Jag låg i sängen och kollade på DH på datorn och tyckte allmänt synd om mig själv. Jag trodde seriöst att jag skulle få ett anfall när L säger lite försiktigt: "Jag hade tänkt köpa blommor till dig, men det gjorde jag inte."

Jag blev skitsur: Vaddå hade tänkt?!Varför gjorde han inte det då?Men innan jag hann säga nåt tog han fram en påse med Lindts mörka chokladkulor, precis de som jag bara älskar. "Jag köpte de här istället." Jag blev så glad och sen var resten av dagen och helgen räddad. Det är väldigt ovanligt att han kommer hem med presenter, men det var som att han visste att jag hade en dålig dag och ville muntra upp mig. Resten av helgen har varit supermysig också, vi har varit ute på utflykter båda dagarna och sen har vi myst här hemma.

Osäkerheten igen

Jag och L hade varit tillsammans kanske ett halvår när han avslöjade att han hade hånglat med en gammal klasskompis till mig. Ja, det var innan vi blev tillsammans alltså, men sättet han sa det på gjorde mig riktigt irriterad, han fick det att låta som om det var en riktig erövring, nånting han var så jävla stolt över (jägaren har nedlagt sitt byte, ni vet). Jag blev rätt chockad, mest kanske för att jag aldrig har förstått vad killar ser i henne, för hon har alltid varit lite udda, men trots det har hon alltid haft massor med killar. Så när han sa det utbrast jag; HON?! Och stolt som en tupp annonserade han: "ja, hon är ju SNYGG!" Och så började han dessutom berätta en historia om när hon hade varit tillsammans med en klasskompis till honom. L var SÅÅÅ imponerad av att hon hade lyckats brotta ner sin pojkvän i snön en dag. Hur han fått höra historien minns jag inte, men nu känns det som att han upprepar den så fort hon kommer på tal.

Sen har det där legat och skavt lite, och jag blir på ett särskilt humör när jag hör hennes namn, men jag vet att det bara är jag som är osäker på mig själv och att det egentligen inte betyder nåt, så jag har inte sagt nåt om det och försökt att inte tänka på det.

Det har varit en bra strategi, ända tills Målartjejen annonserade att L:s yngre bror numera bor hos klasskompisen. Han gjorde slut med sin tjej och blev då hemlös i samma veva och bor därför tillfälligt hos klasskompisen. Så igår ringde L och pratade med sin bror och allt som jag har försökt tränga undan bara bubblade upp och jag var två minuter ifrån att få ett frispel.

Vi var ute på vår sedvanliga kvällspromenad och jag kunde inte hålla mig; "Jaså, så brorsan din bor hos klasskompisen..." Jag kände hur svartsjukan brände i mig när han fortsatte prata om henne som om de var gamla kompisar; "Vad gör hon nuförtiden egentligen?" Jag trodde jag skulle storkna; "Hur i hela friden ska jag kunna veta det?" "Jamen, hon e ju din klasskompis". Då kunde jag bara inte hålla tyst: "ha, ja, visserligen, men av oss två är det inte jag som har haft kontakt med henne senast!" Jag skrek inte, men jag trodde att det skulle höras i min röst hur arg jag var, men tydligen inte, för L fortsatte att pladdra på om henne som om hon var en gammal polare som han inte har träffat på länge. När han återigen drog upp historien om henne och hennes ex (och skrattade gott åt det), blev jag knäpptyst och funderade på att vända och gå hem igen. Jag bestämde mig dock för att fortsätta promenaden och försöka komma över det. Men jag var fortfarande tyst, för att inte börja skrika och gapa om nåt som egentligen inte är hans fel. Det slutade med att L blev sur över att jag inte ville säga nåt och gick hem istället.

Det roliga i hela historien är att L förmodligen inte har nån som helst aning om vad som egentligen hände igår. Skulle jag fråga honom skulle han säkert säga att han inte fattar vad som hände; det var ju jag som tog upp ämnet, varför blev jag då arg när han fortsatte på det inslagna spåret? Typisk kvinnlig logik antar jag...

Till L sa jag bara att jag inte ville prata om det, eftersom jag visste att det skulle bli ett gräl och att jag skulle säga saker som var dumma och onödiga. Så vi lät det vara bra med det, men jag kan ändå inte sluta tänka på det, så jag skriver här istället och hoppas det ska hjälpa.