Grannen

Grannen som bor två våningar ovanför oss har L och jag döpt till "Crazy Bob". Han spelar något slags psykadelisk musik och vi har funderat på om han möjligen komponerar den själv. När Målartjejen bodde här sa hon att hon tyckte att det lät som ett dragspel, men i morse började jag fundera på om det inte är en elorgel. Ju mer jag tänkte på det, desto mer logiskt verkar det. Han spelar samma sak varje gång, men det är inte direkt en melodi, utan mer som om nån övar skalor. Dessutom är det inte sådär klämkäckt som det lätt blir med dragspel, utan mer....Fantomen på operan. Ja, jag vet, jag var inte riktigt vaken när jag började fundera på det, så det verkar kanske inte helt logiskt.

Det underliga är bara att han verkar göra det på balkongen, och varför skulle någon ha en elorgel på balkongen?

Nu verkar han dock ha övergett det mystiska instrumentet till förmån för ett hemmagjort trumset (dvs. kastruller och liknande), även det på balkongen.

Han verkar verkligen gilla sin balkong, för när han inte spelar instrument och/eller musik så står han och "predikar" som jag kallar det. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt, han står på balkongen och skriker något på ett annat språk. Eftersom balkongen (precis som vår uteplats) vetter ut mot en parkering bildas ett slags eko som gör att hans "budskap" låter ännu högre och eftersom han föredrar att göra det på kvällstid låter det riktigt otäckt.

Nämnde jag att jag är väldigt glad att det inte ens är en vecka kvar innan vi flyttar?

Oskyldig

För några veckor sen krockade jag och L med två tjejer på en moped. L körde. Lyckligtvis var det ingen som blev skadad, men L mådde jättedåligt efteråt. Jag försökte hålla mig lugn och lugna honom och till slut lyckades jag övertyga honom om att det inte var hans fel och att han inte skulle ta på sig hela skulden.

Vi kom och körde över ett övergångsställe när tjejerna brakade rätt in i  vänstra sidan på bilen. De hade kommit från gång- och cykelvägen och skulle över till andra sidan vägen. Senare undersökningar visade att det var en EU-moped, vilket gjorde att de inte skulle ha kört på cykelvägen, vilket (enligt min morbror som är jurist) gjorde att vi inte skulle ha kunnat förvänta oss att de skulle komma körande just där. Efter många diskussioner fram och tillbaka med alla möjliga människor lutade jag åt att det skulle bli delad skuld, eftersom L skulle ha sett dem och stannat (även om de inte hade företräde). Försäkringsbolaget dömde dock att vi var helt fria från skuld och att det var tjejernas fel alltihop.

Verkstaden uppmäter skadorna till ca 15000, så L lämnar in bilen i Luleå när vi kommer dit.

Det känns så himla skönt att veta att det inte var vårt fel och att vi inte behöver betala en krona för att få bilen lagad.

Kaos

Står på huvudet i flyttkartonger hela dagarna, det är bara lite drygt två veckor tills flyttlasset går och eftersom jag är arbetslös så är det bara att packa allt vad tygen håller. Det är dock lustigt hur fort man vänjer sig vid kaoset som uppstår. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det, eftersom jag åtminstone försöker röja en väg så att man kan förflytta sig mellan alla kartonger, tidningspapper och bubbelplast.

Men imorse kom Målartjejen förbi för att få skjuts till flyget och det första hon sa när hon klev innanför dörren var: "OJ!" Jag skrattade och sa: "Ojdå, var det så hemskt, jag ser det inte ens längre." 

Jag ser faktiskt fram emot att få flytta, för just nu är jag hyfsat less på allt vad detta hus heter av flera olika anledningar.

De har börjat dra om E4an så att den ska gå utanför stan istället för rätt igenom (vilket iofs är smart) och därför drar de den nya vägen typ 200 meter från vårt hus. Detta leder till lastbilar som passerar förbi här dagarna i ända, för att inte tala om bussarna som lever om 20 gånger värre än den största lastbil (och som dessutom går på helpuckade tider nu på sommaren).

I förra veckan var jag ner i källarförrådet och vad får jag se om inte en kartong som är blöt. Det har alltså runnit vatten på golvet i vårt förråd IGEN!! Det är andra gången inom loppet av ett halvår det händer. Förra gången var jag till kvartersvärden och det tog bara nån dag så försäkrade hon att det skulle vara fixat. Nu hör ju jag till kontrollfreaken som måste vara 100% säker på att det inte kommer hända igen, så vi flyttade undan alla mina böcker från det området och det enda som blev blött den här gången var en kartong med tapetrullar i.

Grannen två våningar över oss spelar något slags psykadelisk musik nätterna igenom (även om han dock hållit sig ovanligt lugn på sista tiden) och Bostaden har ingen störningsjour.

Sista droppen var dock imorse när jag gick förbi tvättstugan och såg att någon hade tagit med sig HUNDEN dit in!Alltså, jag vet inte ens vad jag ska säga! Tänk på alla allergiker och framförallt; alla vi som får kläderna fulla i hundhår om vi skulle råka tappa dem på golvet! INTE OK!!

Så jag fortsätter mitt packande med en enstaka paus för lunch och Desperate Housewives.

Nätetikett

Innan jag och L blev tillsammans var jag ganska aktiv på msn i flera år. Numera har jag raderat de flesta kontakterna utom min familj, en tjejkompis och en kille som jag pratade rätt flitigt med förr.

Problemet jag har nu är att han kontaktar mig så fort jag loggar in på mailen, eftersom jag av nån underlig anledning då också automatiskt loggar in på msn. Han inleder alltid med "hej" och sen blir det inte så mycket mer. Jag anser ju att om han börjar prata med mig är det han som ska fortsätta samtalet, men för det mesta verkar det som att han bara sitter och väntar på att jag ska säga nåt.

Jag är lite förvirrad över vad det är han vill. Förr var våra samtal...ehm, rätt heta om man säger så, men när jag blev tillsammans med L kom vi överens om att sluta med allt sånt, eftersom vi båda ansåg att det skulle vara otrohet från min sida. Sen har vi inte hörts av så mycket, och jag har väl mer eller mindre glömt bort honom.

När vi pratade som mest...Ja, vi kan väl säga att jag hjälpte honom med en del lite mer udda behov som han hade. Jag kan ju tänka mig att han förmodligen har svårt att hitta någon som vill göra det irl, och helt ärligt skulle jag nog ha haft det också, men det är ju nåt helt annat att göra det via datorn. Jag får dock känslan av att han är ensam och har någon sorts glorifierad bild av hur bra vi skulle kunnat ha det tillsammans. För mig handlade det aldrig om det, han var bara ett roligt tidsfördriv och senare lyssnade han när jag behövde prata.

Men det känns som så längesen, och jag känner inte samma behov av att anförtro mig åt honom längre. Numera blir jag mest irriterad när han hör av sig och han känns klängig och efterhängsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Bara blocka honom känns så himla taskigt, men jag har ingen lust att prata med honom just nu.

Kanske har det att göra med min förmåga att bli alla människors terapeut. Jag tror att jag helt enkelt ska fråga honom vad han egentligen är ute efter.

Jag har inte sagt nåt till L om det och jag vet inte om jag borde säga nåt heller.