Varit hemma från "jobbet" idag eftersom jag inte alls mådde bra. Igår hade jag rejält ont i halsen och kunde knappt sova för allt slem jag producerade. Imorse var jag hes när jag klev upp för att ringa och sjukanmäla mig så jag kröp ner i sängen igen efter frukosten. Vilan blev inte så väldigt lång pga grannarnas stök och telefonen som pep i ett kör, men efteråt mådde jag bättre. Nu är det dock sämre igen och jag funderar på om jag har feber, för det är sjukt varmt inne trots att det inte verkar vara nån värme på elementen.
Idag har vi bott en vecka i lägenheten. Jag är dock ensam hemma eftersom L är på nåt slags firmafest.
Flytten gick otroligt smidigt och tydligen jobbade min bror på så bra att t o m L var imponerad, vilket minsann inte händer varje dag. Dock återstår det mycket innan det blir någon riktig ordning på allting och jag fattar inte hur vi bar oss åt förra gången vi flyttade. Listan på allt som behöver göras/köpas/ringas om är LÅNG, men just för tillfället känner jag att jag inte ens orkar bära ner tomma kartonger i förrådet.
fredag 30 september 2011
torsdag 22 september 2011
Flytt och sånt
L är på väg hem från Stockholm där han varit hela veckan. Imorgon är stora inflyttningsdagen och jag har lite ont i magen faktiskt. Det är så mycket som ska klaffa och vad gör vi om det regnar, om vi inte får ut nycklarna till klockan 12, om mammas bil går sönder, om svärfars bil går sönder (föga troligt). Är iaf väldigt lättad att min svärmor inte kunde ta ledigt från jobbet för att hjälpa oss, för hade hon varit med hade jag nog börjat skrika åt henne till slut och det vill vi inte. Hoppas att jag och L kan hålla sams något så när (jag tar alltid ut det på honom när jag är stressad, eftersom han inte är stressad) och att min bror kan hålla sig nykter och faktiskt vara till hjälp (han har en märklig förmåga att smita undan när det vankas kroppsarbete) för jag orkar inte tjata på honom hela tiden. Fast å andra sidan är ju mamma med och är det någon som är född arbetsledare är det ju hon :)
Häromkvällen började jag och L bråka över telefon. Jag var arg för att han kvällen innan hade ringt för att tala om att han inte hade tid att prata med mig och så snoppade han bara av mig och la på. Det är ett återkommande tema för oss. Jag vill gärna prata om vad som har hänt under dagen, höra hur han har haft det osv. Men jag känner ofta att han inte är så intresserad av det, han svarar enstavigt när jag frågar om nåt och han frågar sällan hur jag har haft det. Han säger att det är för att han inte vill "kolla upp" mig. Jag fattar inte det där, för jag tycker att det hör till i ett förållande att man pratar om vad som hänt under dagen, frågar och visar intresse för den andres vardag.
Sen har vi också frågan som vi alltid återkommmer till: Ska han eller ska han inte ringa om han inte har tid att prata. Jag menar att om han är för upptagen för att prata behöver han naturligtvis inte ringa. Jag tycker dessutom att det inte är nån idé att han ska ringa för att tala om hur upptagen han är. L invänder och säger att han kanske bara vill ringa för att säga godnatt och tycker att det känns jobbigt att vi alltid måste ha timslånga samtal för att jag ska vara nöjd. Jag har försökt förklara att det inte är så jag menar, men vad är syftet med ett samtal där man säger hej och hejdå?Dessutom tycker jag att det är jobbigt att aldrig veta hur mycket tid vi har. Ibland har han ju tid att prata, men hur ska jag kunna veta när det är? Jag vill inte börja surra på om nåt om han måste lägga på 2 minuter senare.
Jaja, ni fattar, detta går runt runt, och vi hittar ingen väg ut och jag vet inte vad jag ska göra snart.
Häromkvällen började jag och L bråka över telefon. Jag var arg för att han kvällen innan hade ringt för att tala om att han inte hade tid att prata med mig och så snoppade han bara av mig och la på. Det är ett återkommande tema för oss. Jag vill gärna prata om vad som har hänt under dagen, höra hur han har haft det osv. Men jag känner ofta att han inte är så intresserad av det, han svarar enstavigt när jag frågar om nåt och han frågar sällan hur jag har haft det. Han säger att det är för att han inte vill "kolla upp" mig. Jag fattar inte det där, för jag tycker att det hör till i ett förållande att man pratar om vad som hänt under dagen, frågar och visar intresse för den andres vardag.
Sen har vi också frågan som vi alltid återkommmer till: Ska han eller ska han inte ringa om han inte har tid att prata. Jag menar att om han är för upptagen för att prata behöver han naturligtvis inte ringa. Jag tycker dessutom att det inte är nån idé att han ska ringa för att tala om hur upptagen han är. L invänder och säger att han kanske bara vill ringa för att säga godnatt och tycker att det känns jobbigt att vi alltid måste ha timslånga samtal för att jag ska vara nöjd. Jag har försökt förklara att det inte är så jag menar, men vad är syftet med ett samtal där man säger hej och hejdå?Dessutom tycker jag att det är jobbigt att aldrig veta hur mycket tid vi har. Ibland har han ju tid att prata, men hur ska jag kunna veta när det är? Jag vill inte börja surra på om nåt om han måste lägga på 2 minuter senare.
Jaja, ni fattar, detta går runt runt, och vi hittar ingen väg ut och jag vet inte vad jag ska göra snart.
måndag 19 september 2011
Vad säger man?
Någon frågade mig idag; "Vart är du ifrån?" Jag visste helt ärligt inte vad jag skulle säga!Jag vet inte om det är för att jag är "hemlös" just för tillfället, eller om det är min rotlösa bakgrund som börjar göra sig påmind. Första gången jag flyttade hade jag inte ens fyllt ett år. Visserligen bodde jag de följande 12 åren på samma ställe, men efter det har jag flyttat 13-14 gånger, beroende på hur man räknar. Det är alltså nästan en gång om året. Jag är nästan lite avundsjuk på L som kan säga precis vart han är ifrån. Han har bott i samma hus på samma gata i samma lilla samhälle nästan hela sitt liv. Jag vet inte ens om jag ska säga att jag är från byn i Norrbotten som vi flyttade till när jag var 12, eller staden i Mälardalen vi flyttade ifrån. Eller ska jag säga att jag är från Umeå?
Jag flyttade därifrån senast. Men då kanske folk tror att jag är född i Umeå och det stämmer ju inte. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga längre.....
Jag flyttade därifrån senast. Men då kanske folk tror att jag är född i Umeå och det stämmer ju inte. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga längre.....
tisdag 13 september 2011
Mormor del 2
Har överlevt ännu en vecka hos mormor och är nu inne på tredje veckan av fyra. Idag är mormor på möte med PRO och jag är ensam hemma. L är i Göteborg på kurs och ska vara där ända till torsdag. Sen är han hemma fredag-söndag och söndag kväll åker han till Stockholm för att vara borta till på torsdag. Sen har han tagit ledigt på fredagen för då är det dags att flytta in! Visserligen känns det lite underligt att vara utan honom, eftersom vi tillbringar så mycket tid tillsammans, men samtidigt är jag ganska glad åt att han inte är här.
Mormor har verkligen ett horn i sidan till L av någon anledning som jag inte för mitt liv kan begripa. Häromdagen hade vi varit ute och utforskat staden lite, och när vi kom hem ville L prata med mormor om det. Hon avfärdade honom som om han vore dum i huvudet och fortsatte läsa nyheterna på text-tv (samma nyheter som hon har sett på tv och läst i tidningen typ 4 gånger samma dag) som om ingenting hade hänt. Det kokade i mig och hade det inte varit för att vi faktiskt är beroende av att bo hos henne i två veckor till hade hon fått en utskällning som heter duga. Det var så fruktansvärt oförskämt att inte ens lyssna på vad han hade att säga. Dessutom blir jag förbannad för att det verkar som att ju mer L anstränger sig för att vara trevlig, desto otrevligare blir mormor. Jag berättade det för mamma (som vet exakt hur bitchig mormor kan vara. Hade jag inte haft henne att prata med hade jag skällt ut mormor för längesen och så hade vi blivit utkastade) som rådde mig att säga ifrån nästa gång. Hon blev också ganska irriterad när hon fick höra hur mormor beter sig och rådde mig att säga åt henne att sluta vara oförskämd och bete sig som folk. Jag sa som det var: visst, jag förväntar mig inte att hon ska älska honom, för man kan inte alltid älska alla, men hon kunde ju åtminstone vara artig och trevlig.
Jag tror att mycket av det beror på att L säger som det är. Mormor är van vid att ha rätt i de flesta diskussioner och även om hon inte har det är det ingen av oss andra som ids diskutera med henne, eftersom hon blir sur när hon har fel. L är däremot inte rädd av sig. Anser han att hon har fel så säger han det och talar om vad han anser vara rätt. Det ledde till en väldigt infekterad diskussion om huruvida mormor skulle ha haft en vattenmätare i huset hon bodde i innan hon flyttade hit. Mormor anser att hon skulle ha haft det och grämer sig mycket över att hon inte installerade en. L anser dock att hon gjorde rätt i att inte installera den och ja...ni fattar resten. Det var en av de första dagarna vi bodde här, och sen har det bara blivit värre.
Men, jag tröstar mig som sagt med att det bara är knappt två veckor kvar och att det är mycket som händer både den här och nästa vecka som förhoppningsvis får tiden att gå lite fortare. Att L inte är här gör också att det blir lite lättare för mig när jag inte måste medla eller vara arg hela tiden.
Mormor har verkligen ett horn i sidan till L av någon anledning som jag inte för mitt liv kan begripa. Häromdagen hade vi varit ute och utforskat staden lite, och när vi kom hem ville L prata med mormor om det. Hon avfärdade honom som om han vore dum i huvudet och fortsatte läsa nyheterna på text-tv (samma nyheter som hon har sett på tv och läst i tidningen typ 4 gånger samma dag) som om ingenting hade hänt. Det kokade i mig och hade det inte varit för att vi faktiskt är beroende av att bo hos henne i två veckor till hade hon fått en utskällning som heter duga. Det var så fruktansvärt oförskämt att inte ens lyssna på vad han hade att säga. Dessutom blir jag förbannad för att det verkar som att ju mer L anstränger sig för att vara trevlig, desto otrevligare blir mormor. Jag berättade det för mamma (som vet exakt hur bitchig mormor kan vara. Hade jag inte haft henne att prata med hade jag skällt ut mormor för längesen och så hade vi blivit utkastade) som rådde mig att säga ifrån nästa gång. Hon blev också ganska irriterad när hon fick höra hur mormor beter sig och rådde mig att säga åt henne att sluta vara oförskämd och bete sig som folk. Jag sa som det var: visst, jag förväntar mig inte att hon ska älska honom, för man kan inte alltid älska alla, men hon kunde ju åtminstone vara artig och trevlig.
Jag tror att mycket av det beror på att L säger som det är. Mormor är van vid att ha rätt i de flesta diskussioner och även om hon inte har det är det ingen av oss andra som ids diskutera med henne, eftersom hon blir sur när hon har fel. L är däremot inte rädd av sig. Anser han att hon har fel så säger han det och talar om vad han anser vara rätt. Det ledde till en väldigt infekterad diskussion om huruvida mormor skulle ha haft en vattenmätare i huset hon bodde i innan hon flyttade hit. Mormor anser att hon skulle ha haft det och grämer sig mycket över att hon inte installerade en. L anser dock att hon gjorde rätt i att inte installera den och ja...ni fattar resten. Det var en av de första dagarna vi bodde här, och sen har det bara blivit värre.
Men, jag tröstar mig som sagt med att det bara är knappt två veckor kvar och att det är mycket som händer både den här och nästa vecka som förhoppningsvis får tiden att gå lite fortare. Att L inte är här gör också att det blir lite lättare för mig när jag inte måste medla eller vara arg hela tiden.
måndag 5 september 2011
Mormor
Har överlevt min första vecka hos mormor. Nu återstår det bara tre till innan vi får flytta in i lägenheten. Det har faktiskt varit färre irritationsmoment än jag hade väntat mig och jag tror att hon har svårare att komma överens med L än med mig. För det mesta går det bra, men det lir som sagt en del irritationsmoment.
L skulle göra en köttgryta häromkvällen, av kött som blivit över sen dagen innan. Jag mitt nöt yttrade orden; "du kan väl göra kalops av det" medan mormor hörde på. Eftersom jag inte är så bevandrad i det där med matlagning insåg jag inte att kalops tillagas på ett väldigt speciellt sätt som inte är förenligt med L:s glutenintolerans. Dessutom menade jag väl kanske inte bokstavligen kalops, utan mer en köttgryta i allmänhet. Jag trodde väl att kalops var mer som pyttipanna; att man kan göra lite hursomhelst och det blir bra ändå. Men se det gick inte mormor med på. Hon och L började nästan bråka om bästa sättet att göra det och till slut ville jag bara säga: Timeout! Kan vi kalla det för nåt annat än kalops då så att han får göra som han vill?Jag bad L om ursäkt senare på kvällen och sa som det var: hade jag vetat att det skulle bli sånt liv om en sån enkel grej hade jag väl kallat det nåt annat.
Dessutom känner jag irritationen komma krypande över hur hon uttrycker sig ibland. Hon tjatar och tjatar om hur dyr hennes lägenhet är, men hon skulle aldrig kunna tänka sig att flytta till en som är mindre eller ligger längre från stan.Hon betalar alltså ca 5600 kronor i månaden för ca 83 kvm. Hon har nära till stan (10 min. med buss) och nära till mataffären (1,5km)och lägenheten är i riktigt gott skick. När jag hört nog av hennes tjat sa jag vänligt men bestämt ifrån; "Ja, jag förstår att du tycker att det är mycket pengar eftersom du är ensam, men det är ju inte en dyr lägenhet. Du betalar alltså 600 kr mer i månaden för 23 kvm mer än vad vi hade i Umeå. Det är ungefär som om lillebror skulle få betala 600 kr/månad för sin lilla etta i Piteå." Men det örat vill hon inte höra på. Jag försöker få henne att förstå vad vi skulle fått betala för en liknande lägenhet i Umeå, och att vi aldrig skulle ha haft råd att ha en sån här lägenhet där, fastän vi var två som delade på hyran
Nåja, som tur är har hon ju sina pensionärskompisar hon kan beklaga sig för och för det mesta går det ju som sagt bra.
Livet börjar sakta hitta nåt slags rutin och jag känner att jag kanske möjligtvis någon gång inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att kunna trivas i den här stan igen.
L skulle göra en köttgryta häromkvällen, av kött som blivit över sen dagen innan. Jag mitt nöt yttrade orden; "du kan väl göra kalops av det" medan mormor hörde på. Eftersom jag inte är så bevandrad i det där med matlagning insåg jag inte att kalops tillagas på ett väldigt speciellt sätt som inte är förenligt med L:s glutenintolerans. Dessutom menade jag väl kanske inte bokstavligen kalops, utan mer en köttgryta i allmänhet. Jag trodde väl att kalops var mer som pyttipanna; att man kan göra lite hursomhelst och det blir bra ändå. Men se det gick inte mormor med på. Hon och L började nästan bråka om bästa sättet att göra det och till slut ville jag bara säga: Timeout! Kan vi kalla det för nåt annat än kalops då så att han får göra som han vill?Jag bad L om ursäkt senare på kvällen och sa som det var: hade jag vetat att det skulle bli sånt liv om en sån enkel grej hade jag väl kallat det nåt annat.
Dessutom känner jag irritationen komma krypande över hur hon uttrycker sig ibland. Hon tjatar och tjatar om hur dyr hennes lägenhet är, men hon skulle aldrig kunna tänka sig att flytta till en som är mindre eller ligger längre från stan.Hon betalar alltså ca 5600 kronor i månaden för ca 83 kvm. Hon har nära till stan (10 min. med buss) och nära till mataffären (1,5km)och lägenheten är i riktigt gott skick. När jag hört nog av hennes tjat sa jag vänligt men bestämt ifrån; "Ja, jag förstår att du tycker att det är mycket pengar eftersom du är ensam, men det är ju inte en dyr lägenhet. Du betalar alltså 600 kr mer i månaden för 23 kvm mer än vad vi hade i Umeå. Det är ungefär som om lillebror skulle få betala 600 kr/månad för sin lilla etta i Piteå." Men det örat vill hon inte höra på. Jag försöker få henne att förstå vad vi skulle fått betala för en liknande lägenhet i Umeå, och att vi aldrig skulle ha haft råd att ha en sån här lägenhet där, fastän vi var två som delade på hyran
Nåja, som tur är har hon ju sina pensionärskompisar hon kan beklaga sig för och för det mesta går det ju som sagt bra.
Livet börjar sakta hitta nåt slags rutin och jag känner att jag kanske möjligtvis någon gång inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att kunna trivas i den här stan igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)