Ombytlig

Tänkte idag på hur ombytlig jag kan vara. Eller vad man nu ska kalla det. Min sambo, L, dömer sedan många år tillbaka innebandy på fritiden. Nu var det sedan länge planerat att han skulle åka till Lycksele i helgen och döma Duvan Cup som de har där. När jag först hörde talas om det fick jag en mindre släng av panik; det var så längesen jag var ensam en hel helg att jag inte kunde föreställa mig vad i all världen jag skulle sysselsätta mig med. Inte så att L brukar vara tvungen att hitta på något för att roa mig när han är hemma, men det kändes som en så lång tid att vara utan honom (fast jag innerst inne vet att det inte är det). Men allteftersom tiden gick hade jag börjat vänja mig vid tanken och till slut såg jag till och med fram emot en helg för mig själv. Då visar det sig att han inte behöver komma dit alls, eftersom det var så få matcher och de redan hade domare från orten. Då blev jag nästan sur och började tycka att det var jobbigt att han skulle vara hemma. När jag klev upp imorse hade den känslan släppt lite och sen fick jag ett jättegulligt sms från honom några timmar senare, så nu känns det bra igen och jag ser fram emot en myshelg med mycket godis och film.