Granen

Läser ett inlägg hos Just Sayin och börjar fundera på hur jag själv har det.

Var jag lycklig innan jag blev tillsammans med L? Ja, på sätt och vis, men visst blev det ensamt ibland och ju äldre jag blev desto mer avundsjuk blev jag på mina vänner som alla hade sambo och barn. Villa och Volvo.

Jul och nyårshelgen har fått mig att fundera på min relation på ett annat sätt. Det började med att jag två gånger strax innan jul skulle läsa högt för klasserna jag jobbade i. Båda gångerna var sagan "Granen" av H.C Andersen. För er som inte känner till den så handlar den om Granen som aldrig är nöjd med sitt liv. När den växer ifred hemma i skogen längtar den bort, ut på äventyr. Men när den kommer ut på dessa äventyr är det för läskigt och Granen börjar längta hem till skogen igen.

Ungefär så börjar jag känna att jag är. L är hur fin och snäll som helst, men ibland kan jag inte släppa alla smågrejer han gör som retar gallfeber på mig. Jag har haft jättesvårt att bara leva i nuet och släppa allt som jag inte är nöjd med hos honom. Så nu gör jag mitt bästa för att inte reta mig så mycket på allting och hittills har det funkat rätt bra.

Sen funderar jag också på nåt som hände när vi var ut på krogen på juldan. Jag träffade en tjejkompis som jag inte sett på ett tag. Hon frågade hur det var med mig och om jag var tillsammans med L fortfarande. Sen frågade jag hur det var med henne och hon svarar: "Jodå, ingen karl och inga barn..." och det första som ramlar ur min mun är: "jamen det är väl skönt?!" Jag vet inte om jag sa det för att jag menar det, eller om det var för att trösta henne. Jag vet ju hur jag kände när jag var singel: på sätt och vis var det jätteskönt, men å andra sidan längtade jag verkligen efter nån att komma hem till varenda dag (klyschigt kanske, men ni fattar vad jag menar). Så jag antar att det jag försökte mig på var väl nåt mellanting mellan "åh, ja, men du hittar nog nån snart ska du se" och "äsch skit i det, lev livet medan du kan och strunta i alla otäcka karlar. De är ändå bara till besvär." Grejen är väl att jag inte visste riktigt vad jag skulle säga; jag har ju varit hon och nu har jag gått över till "andra sidan".

Men jag är lycklig, så länge jag gör mitt bästa att inte vara som "Granen".